onsdag 27 juli 2011

Lewes, en engelsk småstad

Det har varit omöjligt under de senaste dagarna att tänka på annat än massmorden i Oslo men nu tänker jag inte låta mördaren kasta skuggor på min trevliga Englandsresa längre utan drömma mig tillbaka en stund.

Från London tog vi tåget ca en timme till Lewes (uttalas som "luis" med hörbart s på slutet) som är en ljuvlig liten småstad bland Sussex kullar. Kullarna kallas "downs" ("because they go up" som en engelsk vän beskrev dem när jag var på besök i en annan del av södra England en gång för länge sedan).

Vi blev inkvarterade på White Hart Hotel med anor sedan flera sekel och ägnade ankomstdagen till att bekanta oss med staden. Bilderna är bara ett litet axplock. Blomsterprakten i trädgårdar och planteringar var enorm och vår tur med vädret bestod hela resan.


Från takterassen hade man en milsvid utsikt över dynerna och vita klippor.

Sedan mina första besök i Storbritannien är jag förälskad i chimney pots.


Vi vandrade längs floden  (River Ouse) som kantades av denna buske med en ljuvlig doft. Vet någon vad det är för buske?
Gatorna är branta. Just den här var ingen genomfartsgata, annars var trafiken gräslig! Man kör fort, visar ingen hänsyn till fotgängare som får trycka sig mot husväggarna för att inte bli nermejade.

Georg IV var född 1762 så det är ett tag sen han kunde dundra nerför den här branta gatan med fyrspann!
En ploughman´s lunch på Crown Inn satt fint och vi beslöt att köpa en sådan i en påse att ta med till picknicken på Glyndebourne dagen därpå. Den kostade 5 pund jämfört med 30 pund för en korg på Glyndebourne.
Sena eftermiddagen och kvällen tills det började skymma tillbringade vi i Southover Gardens där den här lilla flickan med fjärilsvingar på ryggen hoppade hage. Huset, Southover Grange, byggt 1572 av en ättling till Isaac Newton (han med äpplet, ni vet)  är en aning förfallet, men egendomen ägs numera av kommunen och är överväldigande vacker och till allmänhetens förfogande.

Välansade och välplanerade rabatter sträcker sig överallt.

Den här gossen anser sig säkert vara ägare och vaktare av härligheten.

Riktade jag blicken uppåt fick jag se fler chimney pots.

Förutom rabatter står stora kar med blommor.

Av massor med dahlior blev denna favoriten.

Skottlands nationalsymbol, tisteln, hade hittat hit i form av en jättevariant, ca 2 m hög.

Den här liljan återkom på olika ställen, oerhört dekorativ med sina eldfärgade blommor.
Först på andra varvet fick vi syn på detta enorma magnoliaträd med sina stora vita blommor.
Här hade man samplanerat vit och blå Solanumbuske och uppenbarligen är den härdig här eftersom den inte stod i kruka som vi måste ha.

En del av parkens enorma gräsmattor var omvandlad till vildäng med just nu massor av vallmo av olika slag.
Efter dagens promenader var det gott med middag på Vita Hjortens restaurang där jag ägnade mig åt The Carvery med dess goda buffet. Det gällde ju att samla krafter inför nästa dags operaevenemang  i Glyndebourne 6 km bort!

måndag 25 juli 2011

Plötsligt blev det mörkt..

..och sommaren kom av sig. På hemväg från en trevlig utflykt satte vi på ekot kl kvart i fem i bilen i fredags och började genast frysa när vi hörde om explosionen i Oslo, vännen A och jag.

Sen blev det ju bara värre och värre under kvällen med massakern på Utøya och tankarna snurrade som galna flugor i huvudet på oss alla. Jag tänkte genast på scouternas Jamboree som nu startar i Kristianstad med tiotusentals ungdomar från hela världen. Sk copy cats kunde ju få för sig nåt lika förfärligt.

Jag tror inte på den "ensamme galningen", det finns fler runt den här norrmannen. Hoppas polisen kan rota fram dem ur deras hålor. Licens för skjutvapen - finns det verkligen inga gränser för vem som kan få det? Och ammunitionen, dumdumkulor, den värsta sorten!

Det känns också obehagligt att man tänker att det är väl att det inte var islamister som gjorde detta.
Beundransvärd är statsminister Stoltenberg som håller dessa koncisa och värdiga tal och lyckas vara både personlig och allmängiltig och rösten nästan stadig.

En av mina norska bästa vänner är politiker i Arbejderpartiet och honom träffar jag enligt planerna om ett par veckor. Häromåret när Norge hade valrörelse sms:ade jag till honom "Bevare Norge för Siv Jensen". Meddelandet nådde honom i ett möte med partikamrater och han läste upp det till allas förtjusning.

Nu skickade jag ett helt annat slags sms. Och gärningsmannen har varit anhängare till Siv Jensen.

Jag får även andra tankar när stora katastrofer händer som drabbar ett helt land och egentligen en hel värld. När tsunamin inträffade dog också en kollegas hustru helt plötsligt och alldeles för ung. Hennes man upplevde då att det fanns inte plats för hans sorg! Hans individuella sorg var ju lika stor som sorgen för var och en som miste anhöriga i naturkatastrofen men hans omgivning gav honom intrycket att hans räknades mindre. Vi måste tänka efter och inse att det är två olika sorters sorg i sådana här stora händelser - det allmänna traumat som gör att jag gråter trots att jag inte känner någon som dött eller som mist någon, vad jag vet. Men den individuella sorgen är lika stor och djup vare sig det är olycka, sjukdom eller terrordåd som drabbat ens anhöriga och den kräver samma respekt och utrymme vad än orsaken är.

torsdag 21 juli 2011

Tate Modern och Mr Fish

Andra dagen i London hade reskamraten och jag olika ärenden så vi skildes åt redan efter frukost.
Den serverades f ö i en korg som man hämtade i receptionen och så åt man på rummet. Den ingick i rumspriset och bestod av flingor och mjölk, juice, fruktyoghurt och en croissant. Vattenkokare, kaffe och te fanns på rummet, liksom kylskåp. Eftersom jag inte äter fruktyoghurt - jag betraktar dem som kemisk härdsmälta, inte födoämnen -  hade jag inhandlat naturell sådan i speceriaffären själv. Annars var det helt OK.
Reskamraten for för att ordna för planering av en vandring i Cornwall nästa år för Engelholms Vandrarförening och jag tog the tube till Tate Modern. På tåget satt jag bredvid en dam med litet speciellt utseende som hela tiden bläddrade i en Londonguide och frågade mig vilken station vi var vid varje gång tåget stannade. Jag hörde att hon var amerikanska och gissade att hon också var på väg till Tate Modern. Eftersom jag har varit där förut och visste att man hade ett stycke att gå ville hon slå följe. Hon hette Ellen och var från Ohio. Hon pratade som en kvarn och jag fick veta en hel massa om henne och vad hon tyckte om saker och ting. Hon var på resa med sin son, de bodde på Marriot och Obama var skit. Vi skildes vid ingången till museet men sprang på varandra ett par gånger under dagen. Så jag ställde upp henne vid en målning av nevöns favorit, Mark Rothko.


Museet hade en stor utställning av Miro. Inträde till de permanenta verken är gratis men till specialutställningar kostar det. När Ellen från Ohio med en svit om 4 rum på Marriot fick det klart för sig menade hon att hon hade sett Miro förr...
Plebejen på Marble Arch Inn löste dock biljett och njöt av en fantastiskt välordnad Miro-utställning, pedagogisk och väldigt fullständig i mina ögon. Tyvärr fick man inte fotografera där vilket det är fritt fram för i resten av utställningen utan blixt.

Entrén till Tate Modern. Museet finns som bekant i en gammal turbinhallsbyggnad vid Themsen.


Miros bild av föräldrahemmet (Bilden från internet)

Porträtt av en gentleman (Bilden från internet)
I museet återfann jag en verkligt kär bekant - Matisses fyra väggreliefter av en rygg.

Tråkigt nog blev inte bilden så bra. Se den bättre här!
På länken får man se den version som finns på MoMa i NY där jag också brukar hälsa på dem i skulpturträdgården. På länken kan man också läsa om tillblivelsen.
Jag mötte de fyra relieferna på Tate Gallery, (som det hette på den tiden, numera Tate Britain), 1969 vid mitt första besök i London och blev helt fångad av utvecklingen under mer än 20 år mot allt mera koncentration på grundelementen i bilden. Häromåret fanns en hel massa skisser från de olika åren utställda på Lousiana i Humlebæk; gissa om jag detaljstuderade dem.

Jag frågade också efter Louise Bourgeoises Maman men den var inte uppe för visning just nu. Videon visar hur flott den kan stå vid Themsen framför ingången till Tate. Aldrig att jag glömmer det året ett exemplar stod på Wanås!




Jag tillbringade större delen av dagen på Tate, åt lunch, eftermiddagsfikade och strosade i butiken.
Jag såg massor med intressant konst, både bekant och obekant.

Utsikt från restaurangen över floden med Millenium Footbridge.

Roy Lichtenstein

Claes Oldenburg (svenskamerikan). Det är en jättestor "kontakt" av mahogny som hänger i taket.

Munch, Det sjuka barnet.

Guerilla Girls, amerikanska anonyma konstnärer som kämpar mot diskriminering genom att maskerade med gorillamasker gå ut på stan och sätta upp affischer med väldokumenterade fakta och statistik.

Den här gör ju inte en stolt, precis.
Till slut vandrade jag med trötta fötter över The Millenium Footbridge och in i St Pauls Cathedral och hamnade mitt i en repetition av Messiaens Pingstmässa med St Pauls kör och Londonsymfonikerna ledda av en australisk dirigent, Simone Young. Det såg svettigt ut och hon var baraxlad i långbyxor.
Jag satte mig förstås och lät mig ombrusas av den underbara musiken både länge och väl innan jag måste ge mig av till stället där jag skulle möta vännen C.
Vi hade ju bestämt att vi skulle äta fish and chips på RÄTT ställe på kvällen och det gjorde vi. Vi hittade en buss för nu orkade vi inte traska längre denna dag. Bussen tog oss till Porchester Road där Mr Fish ligger. Förutom att det är den bästa varianten på denna urbrittiska rätt någon av oss smakat så får man som "senior" rabatt! Och det är verkligen hemgjorda chips, inte några fabrikstillverkade pommes frites! En sallad "on the side" måste man ha, förstås.

måndag 18 juli 2011

Kattfamiljen frodas


Kattmamman och hennes 6 ungar frodas och mår bra. Som gammal kattuppfödare för länge sedan kan jag naturligtvis inte hålla mig ifrån dem utan måste följa deras utveckling noga. De är födda den 30 juni och i dag, den 18 juli har de kommit så här långt. Helst har mamman ungarna långt in bakom en soffa men de börjar ta små promenader ut på golvet. Nu är de heller inte så noga med att hela tiden vara samlade på ett ställe så mamman får ett sjå att hålla disciplinen!
För ovanlighetens skull är mamman helgul; det är oftast hannar som är det. Det beror på att anlaget för tre färger, det som kallas sköldpaddsfärg i Europa och kalikå i USA (gulligt, tycker jag, blommigt tyg!) bara syns om katten har två X-kromosomer, dvs är en hona. Egentligen är det ju bara två färger, röd (ser oftast gul ut) och svart men ofta finns även vitfläcksanlag med i bilden. Det förekommer i enstaka fall även sköldpaddsfärgade hannar och de har då en kromosomavvikelse, XXY. Hos människa finns det också och kallas då Klinefelters syndrom. De individerna är i allmänhet sterila men det finns rapporter, om än osäkra, om sådana hankatter som blivit fäder. Hos människa kan man få hjälp med fertiliten numera då vissa har spermier om än få.
En individ kan också vara en mosaik, dvs ha både celler med XY och XXY. Visst är genetik spännande! Jag har inte de allra senaste kunskaperna, det finns mycket mer intressant att studera.

The Secret Garden

Tystnaden här den senaste tiden beror på en resa till England. Huvudsyftet med resan var operabesök på Glyndebournes sommarfestival men den inleddes med ett par trevliga och aktivitetsfyllda dagar i London.
Min reskamrat, C, hade utlovat en sevärd överraskning som hon hört talas om och som hon inte ville specificera i förväg. Efter att vi tagit oss från flygplatsen, hittat till vårt B&B vid Marble Arch och ätit en riktigt autentisk kinesisk lunch på The Red Sun i kvarteret bredvid så gav vi oss av mot Kensington High Street. Vi promenerade i det ljuvliga vädret genom Hyde Park och Kensington Gardens och beundrade alla vackra planteringar.




På bron över The Serpentine var trafiken inte obetydlig men flera ryttarekipage passerade utan att hästarna tycktes bry sig. Inte förrän en ambulans kom med sirener och blåljus drog sig en grupp om tre litet till sidan för att släppa fram utryckningsfordonet. Hästarna brydde sig inte ett dugg om oljudet heller.



Så småningom nådde vi Kensington High Street.
Jag hade ju ingen aning om vad vi letade efter, C hade heller aldrig varit på vårt mål och visste inte exakt hur vi skulle finna vad vi sökte. 
Nå, långt om länge, efter att ha traskat fel ett bra tag och efter att C frågat två gånger (då fick jag gå utom hörhåll) så fann vi den rätta ingången. Trots att adressen är Kensington High Street 99 så är själva ingången ett bra stycke ner på Derry Street och bara en pytteliten skylt talar om att man är på rätt väg till - The Roof Garden. Surfa gärna runt på hemsidan och se vad man kan erbjuda! Det kostar inget att åka upp de 7 våningarna och träda ut i denna exotiska värld men man får skriva in sig i en gästbok i foajén. Nån som har lust (och råd) att fira sitt bröllop här?
Trädgården anlades på 1930-talet högt uppe på taket till ett 6-våningshus och omfattar 1,5 acres. Man är i höjd med kyrktornen och har på några ställen utsikt över London men mest befinner man sig i en helt annan värld.

Från hisshallen stiger man ut i en morisk trädgård med fantastiska blomsterrabatter.

Inte minst prunkade dahlior i alla de färger. Den här blev min favorit.

Ett särskilt rum för haremsdamer med divaner att vila på fanns också.

Här bor Bill, Ben, Splosh and Pecks, de fyra flamingofåglarna.

Det här är en hög växt, mycket dekorativ. Vet någon vad det är? Vi såg den på flera ställen sedan också.

Restaurangen heter Babylon men vi nöjde oss med te respektive kaffe i baren. Vi intog dryckerna ståndsmässigt i en enorm sidensoffa.

På ett par ställen kunde man se ut över London.

Man är i höjd med tornuret på kyrkan.
The Roof Garden är inget särskilt välkänt turistmål men de som hittar hit brukar uppenbarligen bli betagna; så även vi!

Första kvällen i London hade vi bestämt att äta fish and chips på en speciell restaurang men till den var det ganska långt så vi valde en annan där vi blev litet besvikna och beslöt att även nästa kväll äta fish and chips men då på rätt restaurang!

lördag 9 juli 2011

Ett mirakel

På gården där min häst går på sommarbete dök det upp en ny katt. Det gör ju så på landet. Hon var väldigt kelig och uppenbarligen van vid att vara med människor. Man förhörde sig runt om men ingen ville kännas vid den lilla gula honan. Så gick det som det brukar, hon blev dräktig. Hon började föda på förmiddagen den 30 juni men något stod inte rätt till. Katten blev allt oroligare och skrek och bad om hjälp och följde en i hälarna alldeles över sig given. Så hon fick åka till djursjukhuset och där konstaterades att skulle hon överleva fick det bli kejsarsnitt. Ungarna hade man inget hopp om vid det laget.
Vid operationen visade det sig att livmodern spruckit och en unge låg halvvägs ut i fri bukhåla - men levde! Det fanns 6 ungar, alla levde och såg stora och fina ut. Katten fick livmoder och äggstockar bortopererade, alltså en vanlig steriliseringsoperation för en katthona. Naturligtvis var hon tagen ett par dagar efteråt men orkade ändå sköta om sina barn som nu växer så det knakar och börjar öppna ögonen ordentligt. Det är 4 honor och 2 hanar. Alla så klart helt bedårande. Se själva!
Nu har man 9 katter på gården istället för de två man önskade ha. Någon som känner för att adoptera ett litet ljuvligt mirakel om ca 3 månader?? Mamman ska så klart stanna men knappast alla de 6 små.

fredag 8 juli 2011

Stjärna i protokollet...

...får polisen för sin snabba och trevliga hantering av mitt passärende!
Jag insåg för ett tag sedan att jag hade ett pass-problem i höst. Jag kommer att befinna mig utomlands med mitt pass samtidigt som detsamma måste befinna sig på ett annat lands konsulat med en visumansökan (ja, jag ska åka till Kina igen!).
Så jag knallade in till polisen och förklarade mitt problem. Den vänliga polisdamen rev av ett linjerat papper från ett block och sa "Skriv här vad ditt problem är så fixar jag ett extrapass åt dig! Stå på markeringen i golvet, titta i kameran, sätt pekfingrarna på de röda lamporna, skriv ditt namn här. 400 kr, tack. Du får ett sms när passet är klart att hämta, det tar 5 arbetsdagar."

Två(!) dagar senare kommer sms:et och jag hämtar ut passet från en annan lika vänlig polis som önskar mig lycka till med mina resor och tackar för mitt beröm med ett stort leende.

Nu gäller det bara att hålla tungan rätt i mun och välja rätt pass till respektive resa eftersom de har olika nummer....

torsdag 7 juli 2011

Vad betyder rättvisa för dig?

Justice remains out of reach for millions of the world’s women, warns UN Women’s flagship report, Progress of the World’s Women: In Pursuit of Justice.

While some progress has been made – for example, 139 countries and territories now guarantee gender equality in their constitutions, and domestic violence is now outlawed in 125 countries—the report shows that too often, women continue to experience injustice, violence and inequality in their home and working lives.  Globally, 603 million women live in countries where domestic violence is still not considered a crime.

Read the full report here http://progress.unwomen.org and watch the video of the week on YouTube. Join the discussion on Facebook and Twitter, using #UNWomenProgress and take Progress of the World’s Women to your friends and networks!



UN Women is calling for urgent action by governments to end the injustices and to remove the barriers to justice that keep women poorer and less powerful than men in every country in the world.

söndag 3 juli 2011

Pelargonlördag

Njesen och jag är båda pelargontanter. I helgen är det pelargondagar på Hovdala så vi var där i god tid i går för att kunna välja bland de första. Ni får titta in på njesens blogg om ni vill se bilder därifrån.
Vi hade förstås var sin kasse med oss hem. Men först for vi en runda också till Flädergården i Vinslöv där det alltid är pelargondag. Och fyllde på, förstås, bl a med var sin planta som utlovas komma att se ut som på bilden nedan.


Men hemma finns redan några fina exemplar av denna så älskade växt. Förra sommaren knep jag ett skott hos Margaretha på hennes kulle vid Klarälven. Det ser ut så här nu.


Annars var det en katastrofal vinter för mina pelargoner. Många dog och jag har fortfarande ett elände med ohyra i form av vita flygare. Varken gift eller såpsprit hjälper och att klämma ihjäl dem en och en är bara ogörligt.
Men jag tar nya tag! Skam den som ger sig!