Veckans rubrik: Myriader

”Det största tal som de gamla grekerna namngav var myriad. Numera står myriad för ett fantasibelopp – eller för ett ofattbart stort antal – men på grekernas tid stod det för beskedliga tiotusen: hundra gånger hundra. Givetvis visste grekerna att det fanns mycket större tal, hur stora som helst, men det största tal som de definierade lär ha varit en myriad myriader, alltså hundra miljoner. Arkimedes bollade med det talet.”
Citatet är ur Språktidningen http://spraktidningen.se/artiklar/2013/11/nu-behover-vi-tala-om-stora-tal
Där kan man få rett ut den förvirring som råder när det gäller skillnaden i språkbruk om de stora talen man läser om t ex olika länders budgetar eller kostnader för diverse katastrofer.

Min egen första association till myriader är flyttfågelflockar av småfåglar men sen kommer tanken på bilder från länder som Kina och Indien där det myllrar av folk i t ex trafiken och på marknader.

Men jag ägnar mig idag åt myriader av porträtt. Det finns det nämligen på National Portrait Gallery i London beläget på baksidan av det stora National Gallery.
I alla fall finns det myriader av gubbar, gubbar och åter gubbar!


Just därför gick jag nyligen några timmar och letade efter kvinnoporträtt.

Jag har ett favoritporträtt sedan mitt första besök i början av 1970-talet, nämligen Stuartdrottningen Anne som på 1600-talet misslyckades med sin viktigaste uppgift, förutom att vara regerande drottning, nämligen att föda en tronföljare. Hon genomgick 18 graviditeter varav inte ett enda barn överlevde sin barndom. Den sistfödde dog när han var 11. Hon ser inte glad ut på porträttet heller.

Många av porträtten är inte avsedda att smickra personernas utseende utan visar hur de såg ut och deras personlighet. En betydande 1700-talskvinna är Catherine Macaulay, historiker och politisk aktivist. Hon skrev en engelsk historia i 8 band, var radikal och stödde de amerikanska självständighetsplanerna. Hon kom även att resa till Amerika och träffa George Washington.

En annan 1700-talskvinna är Flora Macdonald som hyllas som hjältinna för att ha räddat livet livet på Bonnie Prince Charlie genom att klä ut honom till sin kammarpiga. Att jag kommer ihåg henne beror på att jag i min garderob har ett plagg, en slags cape, som kallas just Flora MacDonald och som jag köpt i Skottland en gång i tiden.

The Chevalier d’Eon, född 1728, var en fransk soldat, diplomat, spion och fäktmästare som från 1777 levde som kvinna. Han var man, det konstaterades vid obduktionen, men man skulle kunna tro att han var vad vi idag kallar transperson. Han undervisade och gjorde uppvisningar i fäktning klädd i klänning som på bilden.

Adelina Patti var en av 1800-talets stora operasångerskor, jämförbar endast med de samtida Jenny Lind och Kristina Nilsson. Hennes karriär varade i nästan 60 år vilket får en att tänka på Placido Domingo. Patti gifte sig tre gånger, den sista med en svensk friherre Cederström.

Dame Eileen Younghusband undervisade i många år vid London School of Economics samtidigt som hon engagerade sig i arbete för fattiga och flyktingar och i socialt reformarbete.

Helen Kennedy, född 1950, är en ledande jurist i Storbritannien. Hon är specialist på mänskliga rättigheter och arbetar mot våld mot kvinnor och barn och mot diskriminering.

Avslutningsvis uppehöll jag mig vid porträtt av ytterligare några drottningar bland vars främsta gemensamma merit nog är att de behållit sitt ämbete rysligt länge, nämligen Elisabet I, 45 år, Viktoria, 64 år, och Elisabet II, nu på det 65:e året.

 

Bettan nr 1. I den här klänningen spelade Sonya Radvanosky drottningen i Metropolitans uppsättning av Roberto Devereux häromåret.

Ett ungdomsporträtt av Vickan. Litet roligare än alla de av den tjocka, sura tanten som finns.

Nuvarande Bettan 2 som inte vill släppa fram sonen.....

Genom alla tider finns det myriader av betydande kvinnor inom alla områden och fram till 1800-talet kände man allmänt till dem. Det är inte medeltiden som är mörk, ur ett kvinnoperspektiv är det 1800-talet, då männen lyckades skriva ut kvinnor ur historien. Hög tid för revansch!

Veckans rubrik: Klippdockor

Å, en av min barndoms stora fröjder, det var klippdockorna. Tillsammans med ”styckena” - som vi skåningar kallade bokmärkena eller glansbilderna - så var klippdockorna kära samlarobjekt. Hade man bara en klippdocka i lagom styv kartong så kunde man i vanligt papper klippa ut egna kreationer och i fantasin låta dockan delta i alla slags äventyr och festligheter. Stycken bytte man med väninnor men klippdockorna var ens alldeles egna och jag brukade leka ensam med dem. Vackra flickor som man kunde klä i flotta balklänningar och spädbarn som fick gulliga sparkdräkter var favoriter.

Jag gissar att klippdockorna blev omoderna ungefär vid Barbiedockornas intåg på arenan. Jag såg dem först i USA 1962 och tyckte de var gräsliga men har ju förstått att småflickor blev alldeles förförda. Klippdockorna var ett billigt nöje, ingen kunde skära guld med täljknivar på dem och reklamens makt är oerhörd. 

Jag säger inte alls att barn ska nöja sig med kottar och klippdockor men ibland går det för långt med leksaker - och andra prylar - en masse. Max Gustafsons satirteckning tycks mig inte särskilt överdriven.

En fin klippdocka hittade jag på nätet. Det står inte vem som gjort den men det borde vara Ingrid Vang Nyman som ju illustrerade Pippi. Om nu inte någon bara snott barnansiktena och sen gjort kläderna.

Återkomst och lördagstema: 2037

Det blev ett låångt uppehåll i bloggandet helt oavsiktligt! Det liksom bara inte ville sig men nu hoppas jag komma igång igen med lördagstemat som denna veckan är en framtidsspaning.

En sak är nog klar, 2037 är jag inte med längre för jag blir säkert ingen 100-årsbloggare. Dessvärre är jag inte heller klimatoptimist så min bild av hur det ser ut i världen om 20 år är rätt dystopisk. Jag tror klockan slagit 12 för länge sedan trots alla  varningsrop som tyvärr klingat ohörda. De optimistiska toner vi hört med Parisavtal och annat tystnar allt mer och med Trump i USA, Erdogan i Turkiet, alla indier som skaffar egen bensinbil, accelerande kortsiktiga miljöförstörelser av skog, hav och jord, fortsatt kärnkraftsutbyggnad i många länder falnar i alla fall min optimism. Om inte Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima räcker, om inte tilltagande väderkatastrofer räcker, om inte galopperande extremnationalism räcker - vad ska då till för att mänskligheten ska besinna sig?

Som en blinkning till förra veckans tema, Blek, vilket jag missade, konstaterar jag dystert att eftertankens kranka blekhet lär komma för sent. Problemen kommande generationer står inför har bara börjat.

Samtidigt harvar jag på i min egen vardag med solceller på taket, ekomat i köket, sopsortering, flergångskasse och potatisland i trädgården.