Det blev ett låångt uppehåll i bloggandet helt oavsiktligt! Det liksom bara inte ville sig men nu hoppas jag komma igång igen med lördagstemat som denna veckan är en framtidsspaning.
En sak är nog klar, 2037 är jag inte med längre för jag blir säkert ingen 100-årsbloggare. Dessvärre är jag inte heller klimatoptimist så min bild av hur det ser ut i världen om 20 år är rätt dystopisk. Jag tror klockan slagit 12 för länge sedan trots alla varningsrop som tyvärr klingat ohörda. De optimistiska toner vi hört med Parisavtal och annat tystnar allt mer och med Trump i USA, Erdogan i Turkiet, alla indier som skaffar egen bensinbil, accelerande kortsiktiga miljöförstörelser av skog, hav och jord, fortsatt kärnkraftsutbyggnad i många länder falnar i alla fall min optimism. Om inte Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima räcker, om inte tilltagande väderkatastrofer räcker, om inte galopperande extremnationalism räcker - vad ska då till för att mänskligheten ska besinna sig?
Som en blinkning till förra veckans tema, Blek, vilket jag missade, konstaterar jag dystert att eftertankens kranka blekhet lär komma för sent. Problemen kommande generationer står inför har bara börjat.
Samtidigt harvar jag på i min egen vardag med solceller på taket, ekomat i köket, sopsortering, flergångskasse och potatisland i trädgården.
Heja dig! Både bloggåterkomsten och din omsorg om planeten. Visst måste man göra vad man kan, för det egna samvetet om inte annat. Och ert tak är ju dessutom riktigt snyggt!
SvaraRaderaTack! Ja, i vardagen kan man ju inte bara hänga läpp utan gör så gott man kan.
RaderaJaa, verkligen heja dig med ditt inlägg och återkomst till bloggen igen!! Jag har saknat dig, du hör liksom tema/rubriken till och jag får nya tankar av det du skriver!
SvaraRaderaTrevlig helg!
Det värmer att vara saknad, tack snälla du! Visst är det så i bloggvärlden att man får väldigt många nya idéer och så lär man sig massor om saker man aldrig hört talas om.
RaderaVälkommen åter du saknade! Trodde nästan att du hade givit upp bloggskrivarandan, men så skönt att jag hade fel i den tron.
SvaraRaderaOckså här knegas det på i den egna täppan och det egna landet och vi gör det bästa vi kan trots att det känns hopplösare än hopplöst ibland när det gäller miljön och världsfreden.
Har tittat in här då och då och såg till min glädje ett inlägg. :)
SvaraRaderaJa, man kan verkligen undra vart världen är på väg just nu.
Och här i Kalifornien brinner bränderna och folk flyr och blir hemlösa. Skrev precis om det på min blogg.
Ha det gott trots allt och solcellerna på ert tak ser väldigt användbara ut.
Tack! Hoppas bränderna snart är överståndna!
RaderaJag har också en känsla av att jorden går mot en katastrof - många är ju de högtstående kulturer som gått under. Om inte människor, som du skriver, besinnar sig och inte ställer till med kärnvapenkrig. Jag hoppas också på kvinnornas jämställdhet i utvecklingsländerna så att de kan påverka sitt barnafödande och göra sig fria från det manliga förtrycket. Det är det som är det viktigaste av allt för att världen ska bli bättre. Roligt att läsa din blogg igen!
SvaraRaderaIngrid
Tack! Ja, i vardagen får man anstränga sig så gott man kan!
RaderaÄntligen! Välkommen tillbaka i bloggvärlden!
SvaraRaderaTyvärr så tror även jag att vi nått och kanske passerat 12-slaget. Känner en slags skräck över hur kommande generationer ska få det. Hjälper det att vi försöker vara klimatsmarta? Har svårt att tro det, men ändå stretar man på med sopsortering och ekologisk mat...
Och trist nog hånas man för sina ansträngningar av förnekare och såna som menar att det Sverige kan göra är helt meningslöst. Men jag tror ändå på goda exempel. Sen får nog mänskligheten anpassa sig efter nya folkvandringar när stora områden blir obeboeliga.
Radera