San Francisco backe upp och backe ner

Återbördad till fosterjorden kan jag nu se tillbaka på två härliga veckor i Kalifornien. Om jag har lämnat mitt hjärta i just San Francisco är väl tveksamt men stor bit finns i alla fall på olika orter i The State of California. Liksom det finns bitar på flera andra håll i världen där jag haft fina upplevelser och träffat fantastiska människor.
Det här var mitt tredje besök i SF. Det första var på 1970-talet. Då var jag på mitt första återbesök hos min amerikanska familj efter mitt skolår 62-63 då jag bodde utanför LA. Den gången hade min amerikanska "Dad" skaffat privat flygplan, en liten Cessna med beteckningen 05-ROMEO. Flera dagar tog han mig på flygtur till något ställe där vi åt lunch och en dag valde vi SF.
Vi landade i Oakland, hyrde en bil, körde över the Bay Bridge och åt lunch i Fishermans Wharf. En stunds sightseeing hann vi med, bl a av The Cannery, innan vi måste flyga tillbaka efter att ha tagit en tur i fint, klart väder över staden och Golden Gate-bron. Det är ett mycket kärt minne och blev sista gången jag träffade Dad; han dog tragiskt alltför tidigt bara ett par år senare.

Efter detta blixtbesök dröjde det tills för 5 år sedan då jag kom till SF med goda vänner med massor av kulturella aktiviteter inplanerade. Av allt detta blev emellertid intet. En av vännerna svimmade några minuter efter vår ankomst till första konstmuseet och sen tillbringade vi tre dagar väntande på att han skulle skrivas ut från sjukhuset utan att kunna företa oss något. Till all lycka hade vi sammanstrålat med andra vänner bosatta i en förort där vi mest satt och telefonerade till sjukhuset. Det tre-kvarts dygn vi satt på akutens väntrum var i och för sig ett intressant studiebesök för mig men väldigt oroligt, förstås.

Nu var det sålunda dags för ett nytt försök och det gick som jag redan berättade i förra inlägget alldeles glimrande bra. S och jag bodde på Cow Hollow Motor Inn (som kan rekommenderas) i en trevlig stadsdel med nära till buss och med bra garage. Vi utnyttjade både trådbuss och bil och det bör påpekas att bilkörning i San Francisco är helt acceptabel vad beträffar trafikmiljön. Det finns parkeringsmöjligheter, rytmen är lugn och medtrafikanterna artiga och hjälpsamma när man vill byta fil.

Staden ger intryck av småstad utom i allra innersta affärsdistriktet kring Union Square där man lätt kan tro sig förflyttad till Manhattan. I övrigt är det låga, vackra hus längs de otroligt branta gatorna. Några så branta att de måste utformas som serpentinvägar, annars vore de lodräta - ändå kantade av bostäder! Inget för rörelsehindrade med tanke på alla trappor som måste till.

Det finns en Chinatown och ett Little Italy men i miniatyrskala om man jämför med NY.
Även utanför Chinatown är SF den stad där man ska äta på kinakrog, man får verkligen "riktig" kinamat!

Sista dagen körde vi runt och bara njöt. Solen sken, luften var frisk. Vi stannade till vid olika utsiktpunkter och det finns åtskilliga med bedårande vyer över bukten och den vita staden. Vi smög längs gator med alla de vackra husen och S gladde sig över att bilen var automatväxlad så att hon slapp växla själv när det bar brant ömsom uppför, ömsom nerför.

Från centrum tog det ca en kvart till flygplatsen som är den bästa jag sett av USA:s internationella. SAS flyger direkt från Kastrup och det är väldigt bekvämt för en skåning.
Som alltid är det också skönt att komma hem till sin egen säng hur trevligt man än har haft under resan.

Trötta fötter

Om vi i går var kulturella i San Francisco och besökte de Young-museet och Hockneyutställningen där liksom Legion of Honor of Honor-museet och Zornutställningen där så var vi desto "turistigare" idag.

Efter frukost på The Home Plate tog vi en trådbuss till en hållplats där den korsade den berömda Cable Car-linjen. Bussen kostar 75 cents för panschisar medan kabelspårvagnen kostar 6 dollar för alla. Man hoppas verkligen att dessa ålderstigna vagnar har bromsarna i gott skick för det går upp och ner i branta backar. Den kraftige föraren manövrerade sina två spakar mycket med hjälp av sin avsevärda vikt medan han mest hela tiden ivrigt drog i snöret till den pinglande klockan samtidigt utförande en liten dans på stället. Fort går det inte men man har ju en bedårande vy över Hyde Street och de vackra husen som klättrar i backarna.






Vi klev av vid ändhållplatsen vid Market Street och traskade en tur kring Union Square där jättejulgranen redan tronar och skridskobanan är full med folk.






Ganska snart styrde vi dock bort från shoppingområdet, hittade en ny buss mot turistmagneten nr 1, Fisherman's Warf.





Efter en rejäl promenad längs med hamnen som kantas av pirer kunde vi hoppa på en "vanlig" spårvagn och åka några hållplatser till The Ferry Building som nu är en jättemarknad med restauranger och massor av fina små affärer.
Det myllrade av folk men vi lyckades få plats utan att köa och få var sin tallrik clam chowder som smakade himmelskt.






Ytterligare promenad i omgivningarna gav mig ett oväntat möte med en Jean Dubuffet i rostfritt stål innan vi haffade en Pedicab som tog oss tillbaka till en lämplig busshållplats.


















Utmattade hittade vi ett lämpligt café för en väl förtjänad cappucino innan vi vacklade tillbaka till hotellet där vi nu vilar våra trötta fötter.

PS. Det ser ut som om bilderna blir suddiga på bloggen men om man klickar på dem blir de skarpa! Mysko.

The jellies experience

På väg norrut från The Central Coast of California gjorde S och jag en avstickare till Monterey för att besöka det stora akvariet där. Det är ett påkostat etablissemang med pedagogisk inriktning för att befrämja varsamhet med havsnatur hos alla besökare och massor av skolbarn gör utflykter hit från långa avstånd.
Trots den goda avsikten tycktes en del avsnitt mig alltför små och torftiga för sina invånare, särskilt havsuttrarna och pingvinerna.

Maneter och koralldjur, däremot, fascinerade mig enormt och jag antar att de inte har samma förmåga att vantrivas och bli deprimerade som högre stående organismer så jag kände mig inte så beklämd i de avdelningarna.
Det som störde oss båda, S och mig, var den högljudda skrälliga musiken i lokalerna. Det hade passat mycket bättre med t ex Vivaldi i bakgrunden till dessa fascinerande och skimrande varelser med deras graciösa dansande i vattnet.

November är en utmärkt månad....

.....att rymma till varmare breddgrader.
Så det har jag gjort igen; den här gången till Kalifornien. Här har jag vänner sedan 40 år. Den sorten där vi fortsätter precis där vi slutade även om det ibland är väldigt länge mellan gångerna vi ses. En ovärderlig gåva.

Det borde vara kalifornisk höst här vid centralkusten men hittills är det som svensk högsommar. Problemet här är den nu mångåriga torkan - allt som inte vattnas intensivt är svartbränt och brandfaran enorm.
Just nu bor jag hos min amerikanska "syster" S från mitt kaliforniska skolår längre söderut på 1960-talet, om ett par dar åker jag inåt landet till andra vänner.
Vi pladdrar och trivs, åker till "stan" och flanerar och gör vanvettsaffärer (jag, så klart).
I går skrev jag under detta papper:



- Min syster S är vad man kallar docent dvs hon är volontär för att leda vandringar till en fyr vid kusten och berätta vad man ser och historien om fyren. Vandringen går vindlande längs berget och är på vissa ställen en aning obekväm. Trots en krånglande höft ville jag inte missa tillfället och utrustad med gångstavar, två flaskor vatten, solskyddskräm och ryggsäck gav jag mig i kast med äventyret. Det gick alldeles utmärkt om än långsamt men ingen tycktes ha bråttom alls.















Efter några miles ömsom uppför - mest, så klart - och nedför nådde vi den vackra fyren, som byggd i slutet av 1800-talet las ner 1974 i takt med teknologins framsteg. I många år förföll den tills entusiaster på ideell väg nu renoverat den ytterst väl och visar upp den för besökare och arrangerar diverse tillställningar som t ex bröllop för att få ihop pengar till fortsättningen.















Den fantastiska Fresnellinsen och mistlurarna kan beskådas och man kan även klättra upp i själva tornet för en mycket obekväm trappa. Man vill ju inte missa något så jag klättrade och fick mitt straff - höften skrek. Men jag såg ju utsikten....
När det sen bjöds en möjlighet att få åka bil tillbaka istället för att vandra de dryga 3 km samma stig tillbaka ner till hamnen varifrån vi startat tog jag den. Det var ytterligare docents närvarande varför också S kunde åka med ner.

Sen tog vi oss ut på piren och handlade fisk och tittade på sjölejonen som ivrigt tutande och gnabbande väntade på dagens middag som fiskebåtarna skulle komma med.









Anledningen till att jag måste skriva under pappret överst är att vandringsleden går över marker tillhörande kärnkraftverket som ligger här. S och hennes familj deltog i flera år i protesterna mot dess tillblivelse men förgäves.



Detta är jordbävningsområde och Fukushimakatastrofen har gjort bitterheten ännu större. Att japanerna som byggde Fukushima var här och samlade ideer och tips om säkerhet gör inte saken roligare. Lagringen av utbränt bränsle är inte heller löst här.
Människan är människans största fiende.

Lördagstema: Handen på hjärtat

Pysseliten lägger idag handen på hjärtat i lördagstemat.

Jag kommer direkt att tänka på dr Kaidasj. Honom träffade jag i en operationssal i Moskva 1975. Jag vistades i staden på ett studiestipendium från Medicinska vetenskapsakademin. Jag var ung narkosläkare och ville gärna se hur det gick till i andra länder. I det här fallet i ett land med mycket begränsade resurser, bl a saknades kirurgtejp och infartsnålar av plast....
Men det är ett annat kapitel.
Dr Kaidasj var thoraxkirurg, fr a hjärtkirurg. Han var dessutom en riktig kvinnotjusare och tyckte det var kul med en ung svensk kvinnlig doktor på salen och inbjöd mig att vara assistent. Alla samtyckte och jag flyttade mig till andra sidan narkosbågen efter att ha skrubbat mig och klätts sterilt.
Patienten var en kvinna med klafförträngning där man skulle göra en vidgning. Den gjordes på den tiden med hjälp av kirurgens finger. Jag blev blek bakom munskyddet när dr Kaidash efter att ha kontrollerat mina fingrar valde ett som han bad mig vidga klaffen med. Men jag gjorde det och efter kontroll godkändes ingreppet.

Så man kan säga att jag verkligen hade handen på hjärtat, t o m i det.

Munterheten var stor på salen när operationen var avslutad och någon teaterviskade att jag skulle ta mig i akt - alla barn dr Kaidasj ställde till blev tvillingar....

Handen på hjärtat, vi skildes åt där och då och har aldrig setts igen.

Ett annat hjärta jag haft tassarna på.

Lördagstema: Skrämmande ( Det är ju Halloweentider)

Skrämmande, sa Pysseliten att vi skulle vara  i lördags men det är kanske mest skrämmande att jag inte hann med! Nå, bättre sent än aldrig.

Somliga firar Halloween; det gör inte jag. Ingen i min närhet heller så jag blir inte utsatt för bus i brist på godis.

Normalt sett är jag nog inte så lättskrämd men visst finns det saker som får mig att känna obehag. Jag har just skrotat min cykel eftersom jag inte litar på att mina medtrafikanter ger mig den vingelmån jag behöver efter att ha känt vinddraget väl tydligt några gånger. Efter att ridande längs en väg fått stöveln touchad av en blådåre är jag heller inte förtjust i att rida i trafik längre.

Åska är inte mitt favoritväder. Men då kan man ju lägga sig på magen på ett bord med en böckling i munnen - jag har inte hört talas om att åskan slagit ned på nån i den positionen. Däremot har jag på akuten tagit emot en man som träffats av blixten. Den slog ner i hans lillfinger och for ut genom ena skinkan där han hade en stålkam i fickan som gav ett fint brännavtryck i skinnet. Så när det åskar på natten stiger jag upp, klär på mig nödtorftigt och sätter fram katternas transportburar. Maken finner för gott att lyda mig då, i alla fall stiger han upp. Kanske det är desperationen i min röst som biter.

Skrämmande i högsta grad är sånt som sverigedemokrater och fanatiker av olika slag sprider omkring sig: intolerans, rasism och hat.

Spöken och gastar skrämmer mig däremot inte ett dugg. Dom spricker i solsken. Synd att inte sverigedemokrater och sannfinländare gör det....

Att medvetet låta mig skrämmas av skräckfilmer eller litteratur finner jag ingen mening med. Jag har tillräckligt livlig fantasi själv för att kunna måla fan på väggen om det skulle behövas.

Fan finns på många väggar, kanske oftast i kyrkor. Bilden från nätet.