Musikantas tema för lördagen är
Glas och jag associerade genast till
glasses, dvs pluralformen på engelska. Kanske för att jag den senaste tiden under några veckor huvudsakligen begagnade det språket under ett par besök västerut.
På svenska tänker jag således på glasögon. Detta i vår tid så vardagliga ting som betyder så oerhört mycket för livet för så många människor har inte alltid varit ett självklart hjälpmedel.
Trots att mitt eget synfel, myopi (närsynthet) och astigmatism, i dioptrier mätt inte är så märkvärdigt är jag ganska handikappad utan mina glasögon. Jag hade inte kunnat utöva mitt yrke eller köra bil utan dem. Utan glasögon ser jag inga detaljer i människors ansikten, träden har inga löv, husen har inga tegeltak eller dekorerade fasader och skyltar kan jag inte läsa. Hela tillvaron på mer än armlängds avstånd blir suddig. Den enda "fördelen" med närsynthet är det inbyggda förstoringsglaset man har. Det tar litet längre tid innan man behöver läsglas, dvs numera progressiva glas, och tar man av sig glasögonen och betraktar något på riktigt nära håll ser man det bra.
|
(bild från nätet) |
Om glasögonens tidiga historia hittade jag denna
länk:
Där står bla följande att läsa:
De äldsta litterära beläggen för att förstorande linser begagnats som hjälp för synen kunna hämtas ur tyska minnesångares dikter från 1270-talet och senare. Dessa linser nämnas där bl. a. med olika avledningar av ordet b e r y l l, ty svårigheten att framställa färglöst glas gjorde det nödvändigt att betjäna sig av beryller och andra halvädelstenar. Verkliga glasögon i modern bemärkelse synas emellertid ha uppfunnits, möjligen i Venedig, först i slutet av.trettonde århundradet. De nya synverktygens utseende lära vi känna för första gången på en alfrescomålning i kapitelsalen i St. Nikolai- klostret i Treviso (1352), där tvenne franska kardinaler framställts, den ene med ett läsglas, den andre med ett slags pincenez, närmast att förlikna vid två skaftade läsglas förenade med en nit genom skaftens ändar. Tyskarna kallade detta slags glasögon N i e t b r i l l e n, fransmännen besicles clouante. Dessa »nitbrillor» äro således de äldsta belagda, men som allenast sex avbildningar av glas- ögon äro kända från 1300-talet, kan man ej med bestämdhet säga om en annan typ är lika gammal eller t. o. m. ännu äldre, nämligen den som kallas Biigelbrille, »bågbrillor», på grund av den halv- runda, oftast fjädrande båge, som förenar de bägge glasen till ett slags klumpig pincenez. Den sistnämnda typen finnes i varje fall avbildad på två av de sex ovan omtalade
1300-talsbilderna.
De tidiga glasögonen var alla förstorande, dvs konvexa. Det hjälper vid långsynthet och ålderssynthet men inte oss närsynta, vi måste ha konkava linser.
Under de dryga sextio år jag burit glasögon har tekniken gått framåt. Från de ganska tunga brillor med glaslinser jag började med är steget långt till de tunna och fjäderlätta av plast jag har idag. Kontaktlinser har jag också haft i något decennium men dem har jag övergivit numera eftersom jag får bättre syn med progressiva vanliga glasögon. Många låter idag operera sin närsynthet med gott resultat men det biter inte på ålderssynthet, dvs den stelnande linsen, och då måste man ändå ha läsglasögon, vilket jag ser som ett evigt av och på-tagande och letande i väskor och hela huset hos många bekanta. Mina glasögon sitter på näsan från det jag stiger upp tills jag lägger mig och jag ser bra hela tiden. Synnerligen bekvämt!
Nästa lördag ska det handla om Dofter!