På svenska tänker jag således på glasögon. Detta i vår tid så vardagliga ting som betyder så oerhört mycket för livet för så många människor har inte alltid varit ett självklart hjälpmedel.
Trots att mitt eget synfel, myopi (närsynthet) och astigmatism, i dioptrier mätt inte är så märkvärdigt är jag ganska handikappad utan mina glasögon. Jag hade inte kunnat utöva mitt yrke eller köra bil utan dem. Utan glasögon ser jag inga detaljer i människors ansikten, träden har inga löv, husen har inga tegeltak eller dekorerade fasader och skyltar kan jag inte läsa. Hela tillvaron på mer än armlängds avstånd blir suddig. Den enda "fördelen" med närsynthet är det inbyggda förstoringsglaset man har. Det tar litet längre tid innan man behöver läsglas, dvs numera progressiva glas, och tar man av sig glasögonen och betraktar något på riktigt nära håll ser man det bra.
 |
| (bild från nätet) |
Om glasögonens tidiga historia hittade jag denna länk:
Där står bla följande att läsa:
De äldsta litterära beläggen för att förstorande linser begagnats som hjälp för synen kunna hämtas ur tyska minnesångares dikter från 1270-talet och senare. Dessa linser nämnas där bl. a. med olika avledningar av ordet b e r y l l, ty svårigheten att framställa färglöst glas gjorde det nödvändigt att betjäna sig av beryller och andra halvädelstenar. Verkliga glasögon i modern bemärkelse synas emellertid ha uppfunnits, möjligen i Venedig, först i slutet av.trettonde århundradet. De nya synverktygens utseende lära vi känna för första gången på en alfrescomålning i kapitelsalen i St. Nikolai- klostret i Treviso (1352), där tvenne franska kardinaler framställts, den ene med ett läsglas, den andre med ett slags pincenez, närmast att förlikna vid två skaftade läsglas förenade med en nit genom skaftens ändar. Tyskarna kallade detta slags glasögon N i e t b r i l l e n, fransmännen besicles clouante. Dessa »nitbrillor» äro således de äldsta belagda, men som allenast sex avbildningar av glas- ögon äro kända från 1300-talet, kan man ej med bestämdhet säga om en annan typ är lika gammal eller t. o. m. ännu äldre, nämligen den som kallas Biigelbrille, »bågbrillor», på grund av den halv- runda, oftast fjädrande båge, som förenar de bägge glasen till ett slags klumpig pincenez. Den sistnämnda typen finnes i varje fall avbildad på två av de sex ovan omtalade
1300-talsbilderna.
De tidiga glasögonen var alla förstorande, dvs konvexa. Det hjälper vid långsynthet och ålderssynthet men inte oss närsynta, vi måste ha konkava linser.
Under de dryga sextio år jag burit glasögon har tekniken gått framåt. Från de ganska tunga brillor med glaslinser jag började med är steget långt till de tunna och fjäderlätta av plast jag har idag. Kontaktlinser har jag också haft i något decennium men dem har jag övergivit numera eftersom jag får bättre syn med progressiva vanliga glasögon. Många låter idag operera sin närsynthet med gott resultat men det biter inte på ålderssynthet, dvs den stelnande linsen, och då måste man ändå ha läsglasögon, vilket jag ser som ett evigt av och på-tagande och letande i väskor och hela huset hos många bekanta. Mina glasögon sitter på näsan från det jag stiger upp tills jag lägger mig och jag ser bra hela tiden. Synnerligen bekvämt!
Nästa lördag ska det handla om Dofter!
Vad roligt att du är tillbaka och skriver så galant informativt om glasögonen! Glasses ...som jag har, ett par progressiva, men vid dator och läsning har jag ytterligare ett par eftersom jag får ont i nacken av att hålla huvudet i "zoomläge" som optika damen uttryckte det... en annan optiker menade att det bara var tjafs ... men men
SvaraRaderaDet finns många olika upplevelser av progressiva glasögon. En bekant tyckte att maten ville ramla av tallriken innan hon vant sig. För mig var det aldrig nåt problem ens i början, men när jag gjorde ett försök att byta optiker blev jag inte nöjd med slipningen.
RaderaJa, jisses, så suddigt livet skulle vara om det inte fanns glasögon.
SvaraRaderaOch precis som du skriver, så skulle det inte gå att köra bil, ve och fasa.
Glasögon är verkligen någonting av de allra nödvändigaste glasen för många av oss.
Jag minns fortfarande den fantastiska känslan med mina första glasögon som jag fick som 7-åring. Vilken värld jag upptäckte!
RaderaVälkommen tillbaka!
SvaraRaderaKänner igen mig i den där beskrivningen! "Ett evigt av- och påtagande och letande i väskor." Samt lika evigt letande i sovrummet, vardagsrummet, köket (även i kylskåpet och besticklådorna) i bilen, under bilsätena osv. Jag har gjort två dyra och föga framgångsrika försök med progressiva glas, men det går bara inte. Jag blir sjösjuk. Man måste hålla på ett tag, sa min optiker. Men efter nio månaders illamående gav jag upp och köpte vanliga läsglasögon + ett par långthållsglasögon mot astigmatismen för bilkörning. Men ack vad mycket tid det går åt att leta efter dem!
Fy, att vara sjösjuk i 9 månader! Men jag förstår inte varför inte senilsnören är mer använda. Då skulle man ju slippa leta lika ofta.
RaderaHan spelade alltid utantill, med ett öfverlägset, likgiltigt uttryck, reste sig derpå och satte
SvaraRaderaenkel-tjusaren i ögat, stack händerna i byxfickorna och gick förbi de nyfikna åhörame, som tillfälligtvis hade samlat sig i salongen, med en min, som om han ville säga: Det der var nog kaviar för bönder
Så skriver Helena Nyblom i Qvinnoöden, (1888) och jag förstår av sammanhanget att det är monokel som avses. Visst är det är bra namn.
Jag föredra'r också glass, med två s framför det med ett s - men då i den svenska betydelsen.
M
Då blir pincené detsamma som dubbeltjusare? Eller?
RaderaEn i vår familj är glassmonster - och det är inte jag. Jag är mera lagomförtjust.
Men i somras var det väl en-om-dagen, som gällde - och det räcker för mig. jag har bildbevis!
RaderaM
1300-talet, det var inte dåligt.
SvaraRaderaVisst är det praktiskt att ha glasögonen på näsan från morgon till kväll. Visserligen behöver jag bara läsglasögon numera men brillorna sitter där av gammal vana.
Ja, det gäller ju att ha ögonen med sig.....
RaderaFörresten, nu är det november och alldeles fantastiskt tid att väva, om vävstolen förhoppningsvis har rätat upp sig annars flyttar du pallen bara.
SvaraRaderaDu fick ett mejl häromdagen!
RaderaTack för ett intressant inlägg om glasögon. Synd om alla stackars närsynta som levde på den tiden det inte fanns glasögon för närsynta. Det måste ju varit massor av folk som var närsynta även för mycket länge sen.
SvaraRaderaNär jag växte upp avskydde jag glasögonen - det var inte många som hade glasögon då och det ansågs väldigt förfulande. Numera är jag innerligt tacksam för att de finns. Jag svänger mig med tre par om dagen. Ett för att se vanligt, ett när jag spelar piano eller sitter vid datorn och ett par när jag läser. Jag behöver aldrig leta efter dem eftersom jag har på mig ett par för det mesta och sen byter jag bara glasögonfodral när jag byter glasögonen.
Ingrid
Jag minns inte att jag blev retad eller tyckte att glasögonen förfulade. Jag var bara så lycklig av att världen blev så klar och tydlig; litet av den upplevelsen återkom varje gång jag fick nya glasögon ca en gång om året.
RaderaVad roligt att du skriver om glasögon, kom att tänka på just glasögon när jag bläddrade runt och funderade på när de första glasögonen kom. Hade ingen aning om att det fanns så tidigt. Vilken revolution det måste ha varit för alla med olika typer av synfel ju bättre glasögonen blev. Tack för ett trevligt och upplysande inlägg :-)
SvaraRaderaRoligt att du uppskattar inlägget! Tekniken fortsätter ju att förbättras hela tiden och de senaste åren njuter jag av ett par nästan viktlösa ursmidiga bågar. Sedan många år vill jag ha kromatiska glas som mörknar i solsken. Länge kunde man bara få dem i riktigt glas och de var ju ganska tunga. Nu finns de sedan länge även i plastlinserna och fungerar perfekt. Man slipper solglasögon på det sättet ju.
Radera