Anki ligger bakom rubriken Utanför.
Nog känner vi oss alla utanför ibland. När samtalsämnet rör sig om sånt man inte kan eller intresserar en det allra minsta eller pågår på ett språk man inte kan trots att man för tillfället tillhör sällskapet. Jag tänker ofta på det när det gäller invandrare som kämpar med att lära sig svenska men som har väldigt olika förutsättningar, ambitioner och ork. I mitt jobb hände det ibland att en patient bott i Sverige både 10 och 20 år och ändå inte hade lärt sig svenska, oftast kvinnor. Vilken fruktansvärd känsla av utanförskap det då måste vara att försöka bli integrerad. Då är det ju inte så konstigt att man helst samlas i områden med folk från ens eget land!
Jag har tydliga minnen från en medicinsk studieresa i Georgien på 1970-talet, på den tiden en av de 15 sovjetrepublikerna. Jag hade en rysk tolk med mig men hon talade inte georgiska. Det var mycket tydligt att kvinnor hade en tillbakadragen roll i samhället men en gäst, vem det vara månde, skulle underhållas och var en utmärkt anledning att ställa till fest. Och det gjorde man. Ideligen under de två veckor jag gick runt på olika sjukhus. Där satt min ryska tolk och jag som enda kvinnor bland bullrande karlar som ideligen skålade och för varje skål talade de allt mindre ryska. Maten var alltid fantastiskt god - jag håller det georgiska köket för det godaste jag smakat överhuvudtaget - men vi var ju helt utanför. När georgier utbringar en skål håller de ett långt tal, antagligen om vad och vem de skålar för, och det gjorde dessa herrar med besked. Sen vände man sig till min tolk och bad henne översätta för mig. Flera gånger log hon milt och konstaterade: ”Jag talar inte georgiska!”
Förstår man språket men inte den sociala koden känner man sig också utanför. Nyligen berättade Lotta Lotass, ledamot av den nu så skandalomsusade akademin att hon slutat gå på möten och tillställningar eftersom hon inte kände att hon hörde hemma i den sociala miljön. Där fick jag en stark igenkänning! Jag var den första i min släkt att läsa vid universitetet och fann snabbt att jag var, om inte den enda på min kurs, så i alla fall en av mycket få som inte hade gedigen akademisk bakgrund. Jag kunde inte fikonspråket och definitivt inte de sociala koderna alls. Det var mycket jag inte fattade av det studentikosa livet och när jag nosade litet på det kände jag mig bara utanför och inte alls trakterad. Jag kom att få väldigt goda vänner i en ganska liten krets där vi snart slutade gå på kursfester som oftast urartade. Jag minns en gång när vi tre stycken tjejer fick nog och tidigt gick från festen och roade oss på egen hand och bestämde att vi fortsättningen slapp vara ”lojala” och ställa upp på dessa blöta kalas. Sen hade vi hur roligt som helst med egna påhitt.
Utanför i flerdubbel bemärkelse är dessa arma rumänska romer som sitter utanför våra butiker med sina muggar. Utanför i sitt eget land där de diskrimineras å det grövsta och utanför i Sverige där de inte hittar husrum och inte kan kommunicera på något språk. Och i de rikaste kommunerna stör de gatubilden till den grad att man där vill lagstifta bort dem. Nog var det ett misstag att släppa in vissa länder i EU som inte hade tagit itu med en del grundläggande ting i sina hemländer, liksom det nu ställs alldeles för litet krav på dem att ta bättre vara på sina medborgare och då ska vi inte tala om att de europeiska länder som själva producerat allra flest flyktingar det senaste seklet inte vill dra sitt strå till den stacken heller. Religiösa är de så det stänker men den barmhärtige samariten har man aldrig hört talas om.
Laura Fords skulptur, Hemlös räv, som finns på hörnet av Strömgatan och Drottninggatan i Stockholm får illustrera mitt bidrag till Utanför.
