(Förra) Veckans rubrik: Grått

Jag har befunnit mig rätt långt från dator och padda några dagar och blivit frånsprungen av tiden. Vem blir f ö inte det?

Englundskan i livsrummet kom på grå som rubrik. 

Grå är en färg jag tycker mycket om i olika nyanser. Bäst gör den den sig på Sonja även om hon kallas blå ryss.

Den senaste veckan har jag också kommit på att jag gillar gråväder - när jag kör bil den här årstiden.  Annars har man en ettrig sol mitt i vindrutan eller i backspegeln. Inte ett dugg kul i trafiken.

Tack, Englundskan, för månadens rubriker! 

Tove har gett oss rubriker för december men blogger vill inte låta mig kopiera in dem så slå upp dem på hennes blogg!

Veckans rubrik: Sits

Den här veckan ska vi fundera på sits enligt englundskan i Livsrummet.

Som mångårig skogsryttare utan alla ambitioner på tävlingar måste man ändå jobba med litet hyfs i sin ridning. Framför allt för att hästen ska må bra och inte bli feltränad utan hålla länge och inte få ont nånstans. De första åren med Malena hade jag mycket hjälp av min älskade proffstränare Sven Toft som tränat flera framgångsrika dressyrryttare. Mig tränade han för att han gillade min häst och för att han såg att vi hade roligt ihop. När Sven gick bort hade en duktig beridare från Danmark flyttat hit, M, dottern till min bästa ridkompis i många år, Anne-Marie, frid över hennes minne!

Litet då och då kunde jag träna för M som är mycket strängare än Sven T var, men det var också mycket nyttigt. M kunde också emellanåt rida Malena som då fick känna på kraven från en mycket vass ryttare.

Grunden för all ridning är SITSEN.

Här har Malena och jag just gjort en halt under ett träningspass med M, inte alls perfekt, men hyfsad efter min förmåga. Året var 2006 när Malena var 19 år. Hon levde tills hon var 26 år och kunde ridas tills de sista dagarna innan hon blev akut sjuk.

Jag hade en Stübbensadel och den har M nu övertagit och den är hennes arbetsredskap när hon åker till Irland för att undervisa med jämna mellanrum. En bra sadel är en förutsättning för sitsen.

Äntligen kom den i jorden - nästa års vitlök.

Efter en ovanligt kall inledning av november som gjort det omöjligt att sätta vitlöken den vanliga tiden, första veckan i månaden, så blev det äntligen tö. Dessutom regnar det. Ändå är det översta jordlagret fruset så det var rätt jobbigt att bryta genom det för att få ner löken i mjuk jord. Hoppas regnet töar upp all jord ordentligt den närmaste veckan så att lökklyftorna mår bra.

Nu är det bara att vänta på nästa sommar och hoppas att det blir drygt 100 vitlökar att skörda. Samt att mina fingrar och tår blir varma igen.

Veckans rubrik: Fiber

"Livsrummets englundska vill att vi ska fundera på fiber den här veckan. Gissningsvis associerar de flesta just nu till bredbandsfiber.

Men fiber betyder bara en tunn tråd av vilket material som helst. Så vi har växtfiber av oändligt många sorter, ta t ex av trä, bomull, linne, hampa, bambu, nässla osv som vi t ex gör kläder av. Djurfiber är alla olika hår- och ullsorter och silke. Syntetfiber har vi nyligen haft på tapeten. En tredje sorts fiber vi gör textil av är konstfiber, t ex viskos som görs av trä.

Litet vägledning om textilfibrer kan man få här:  http://www.radron.se/artiklar/Tveksam-nytta-med-miljovanligt-tyg/

Textilier har människan tillverkat i tusentals år av det som funnits till hands, allt från enkla bladfibrer till djurhår. Tunna fibrer tvinnas ihop till en starkt tråd, ju mera snodd, ju starkare garn. Man har spunnit tråd på slända i tusentals år och ullkammar har man funnit som är flera tusen år gamla. Kardor är av senare datum liksom spinnrocken som i den form vi har idag är ca 500 år gammal.

Jag har alltid varit nyfiken på hur olika textila tekniker går till. Sy, sticka och virka lärde jag mig tidigt. Litet om vävning också, mor vävde men hade inte vävstol hemma förrän jag flyttat hemifrån så det blev inte så mycket. Olika broderitekniker har jag testat. Mera intrikata saker som knyppling och frivoliteter har jag också tillägnat mig men släppt efter ett tag. Har liksom inte användning för en massa spetsar.

På olika mässor och utställningar har jag nyfiket och fascinerad tittat på när någon suttit och spunnit garn men det har tagit lång tid innan jag vågat prova.

I många år har jag dreglat över Sätergläntans kurskataloger men inte kommit till skott förrän i somras. I våras var jag på en "prova på dag" i ullspinning i hemtrakterna och så, vips, hade jag anmält mig till spinnkurs på Sätergläntan. 

Och nu är jag fast. 

Månadens rubrikansvariga, Englundskan, är också delvis ansvarig för min nya passion. Hon har entusiasmerat, skaffat mig ull och även spinnrock så jag har en dalmas från Hjulbäck att trampa. Det tog litet tid att komma överens med Per (det är en han för han retades rätt mycket i början och så är han signerad PPS) men nu är vi goda vänner och tråden blir allt bättre.

Antagligen vore det lättare att hålla på med fårull men bara på en halvmils avstånd har jag en alpackafarm så det har blivit alpackaull för hela slanten sen i augusti. Vanlig vit var inte så svårt, svart var litet knepigare att få fint garn av - man är noggrannare med aveln av vita djur så att ullkvaliteten av svart är sämre - men nu är det riktigt svårt! Jag föll för en påse med naturligt guldfärgad Surialpacka som är en helt annan fiberkvalitet och svårare att spinna. Surialpackorna ser ut som afganhundar ungefär.

Vanlig alpacka

Surialpacka

Det är speciellt att göra allt själv från "ax till limpa" och en fröjd för händerna att hantera materialet, fibern! Tvätta, kamma, karda, spinna, tvinna och så småningom sticka av det färdiga garnet.

Englundskan som ibland spinner "för publik" blev av en karl tillfrågad om priset på en härva garn. När hon ville ha HANS timlön räknade han efter och kom till 5000kr härvan. Maken och jag satt och räknade på en blygsammare timlön men kom ändå till stora summor för en härva. Hans kommentar:

"Det finns anledning att vissa saker ska göras med maskiner".

Men vi vet att Spinning Jenny, den mekaniska spinnmaskinen som uppfanns i England 1764 inte sågs med blida ögon av handspinnarna som såg sin utkomst hotad.

Min tvättade suri-ull.

Kammad

Tråden på spolen

För tre år sedan gjorde jag en resa i Laos där jag och min reskamrat kom i närkontakt flera gånger med silketillverkning och på ett ställe där man hade ekologisk framställning av hela processen från maskarna på de egna mullbärsbladen till färdig vävnad fick vi prova på några handgrepp. 

Här varpar reskamraten C silketråd. Jag kan berätta att på det här stadiet är tråden inte alls mjuk utan  ganska styv och hård. Silket kokas i flera omgångar alltifrån kokongen med masken inuti. Den kokta masken äter man, fö. Jo, jag smakade varm nykokt silkesmask. Ingen höjdare men fullt möjligt.

Tja, vi äter ju lamm....

Detta var en tråd om fiber! Fler hittar du i högerspalten!

En allvarligt sinnad man

Maken röjde bland gamla papper och hittade detta:

Jag har många gånger hört historien om detta dokument och vad det förde med sig men aldrig sett det och maken mindes inte heller att han sparat det. Vi blev väldigt förtjusta när han idag hittade det. 

Det förhöll sig så här:

1961 hade maken, då 17 år gammal, just tagit realen i Höör och kommit in på Tekniska Gymnasiet i Malmö och var i behov av bostad i staden. På den tiden var ett inackorderingsrum det som stod till buds. I brist på ett sådant vid terminsstarten kunde han tillfälligt bo hos en släkting medan han letade vidare. Då dök den här lappen upp på skolans anslagstavla. Eftersom han ansåg sig kunna uppfylla två av kriterierna, rökfrihet och nykterhet, tänkte han att kyrkligheten kanske inte var avgörande. Och läget var perfekt precis intill skolan. (Vad beträffar rökfriheten har skribenten gjort en dubbel negation, språkligt fel, men andemeningen går ju ändå fram.)

Sagt och gjort, den allvarlige unge mannen knallade upp till adressen, godkändes trots avsaknaden av kyrkligt medlemsskap och hyrde rummet för 65kr i månaden.

Värden, en man i 75-80 åldern, framhöll att han hyrde ut för att göra en god gärning, inte för att tjäna pengar. I lägenheten bodde även ett hembiträde, jämngammal med värden.

Det kom inte att bli så många månader som maken stannade där. Ett gyllene tillfälle dök upp när en skolkamrat kom att få tillgång till en avliden släktings lägenhet och behövde någon att dela den med och där bodde de två kompisarna sedan ända tills de tagit examen 3 år senare. Ett perfekt och ovanligt lyxigt arrangemang för ett par gymnasister på den tiden, inte minst för oss alla kamrater! Inte minst kunde de där laga sin egen mat (dvs oftast värma det min blivande svärmor skickade med på söndagarna) i köket och maken kunde sluta som stamkund på Ringbaren. Som lök på laxen hade de t o m egen telefon!

När maken sa upp rummet blev den kristlige mannen upprörd. "Vem ska jag nu kunna hyra ut till så här mitt i terminen?" Så han fick en extra månadshyra som plåster på såren och det var det väl värt för att snabbt komma därifrån.

Det hade nämligen sina sidor att vara inackorderad hos denne kristlige man som varit nåt högdjur inom KFUM. Bortsett från att t ex toaletten var i sådant skick att den unge hyresgästen aldrig använde den utan utnyttjade närheten till skolan, som hade kurser till sent på kvällarna och sålunda var öppen större delen av dygnet, så hade gubben även synpunkter på umgänge och vanor. T ex förstod han inte varför man gick på skolans fester när man nu ändå inte dansade! (Oj, vad vi dansade de åren!)

 En klasskamrat som låst sig ute och vars hyresvärdinna inte var hemma höll på att bli utkastad för att sova på gatan när de hade matteskrivning dagen därpå. Då bevekades mannen dock till slut och bjöd 

t o m på en filt där ynglingen låg på golvet.

Vid ett tillfälle bjöds maken på kaffe av sin hyresvärd. Då skulle man stå bakom stolen en lång stund och be bordsbön. Under hela kalaset stod den gamla och svårt ryggböjda husan vid väggen för att passa upp! Vid följande inbjudningar hade den allvarlige unge mannen alltid nåt förhinder .....

Vi träffades under de här gymnasieåren och efter några år blev vi ett par och har förblivit så sen dess. Nästa sommar firar vi guldbröllop.

Den "allvarligt sinnade" mannen har norra Europas torraste humor, är den mest generösa person jag känner och ett tekniskt snille av stora dimensioner. Han delar somliga av mina intressen och låter mig ha de andra i fred utan att klaga; tvärtom hjälper han mig med praktiska uppfinningar och kånkar på mina krukor. Vad mer kan man begära?

Veckans rubrik: Ögon

                                        

Jag var nyligen på Regionmuseets i Kristianstad utställning med verk av den danske konstnären Bjørn Wiinblad. Han har varit en stor favorit alltsedan åtminstone 1960-talet och jag var en flitig besökare i hans butik i Köpenhamn så länge den fanns. Att han hade gjort denna affisch om att skydda ögat visste jag inte förut!

Den passar ju precis som illustration till Englundskans första ämne, Ögon, för veckorubrikerna under november månad! De övriga ser du i spalten till höger.

Det är förmodligen inte en slump att ämnet blev Ögon denna vecka. Mig passar det av det skälet att jag  håller på att genomgå "synbar" förbättring i betydelsen att se klarare än jag gjort det senaste året. Förra veckan skrev jag om väntans tider som i mitt fall innebar onödigt lång väntan på att få komma till en ögonläkare och det råkar sammanfalla också med Englundskans vedermödor av samma anledning även om hon slapp vänta lika länge. Så det var nära till Ögon!

En annan god vän som också opererats för katarakt, dvs grå starr, beskrev förbättringen som att ha blivit av med en skitig vindruta och ytterligare en fann att garderobens nyaste kläder hade en tidigare helt okänd färgskala. Till min glädje har inte katten Olga gulnat alls, hon är lika snövit som förr! Det återstår dock en väntans tid i ett par månader innan det för min del är dags att prova ut nya glasögon när den "nya synen" stabiliserats. Tills dess får jag ta av mig de gamla glasögonen när jag läser medan de duger utmärkt när jag kör bil.

Det blev så att jag anlitade en privat klinik med landstingsavtal, (obs inte ett riskkapitalbolagägt!), där min operatör visade sig ha gjort AT- tjänstgöring på "mitt" sjukhus på 1970-talet och kände igen mig! Att han hunnit göra fler än 22000 starroperation sen dess kändes betryggande.

För en tid sedan skrev vi om vårt förhållande till plast. Ibland låter det som om plast vore djävulens uppfinning för att förstöra natur och miljö. För oss med katarakt är den pyttelilla (ca 6 mm) plastlinsen som ögonkirurgen helt smärtfritt på 10 minuter ersätter den grumliga egna linsen med en välsignelse. 

Bilden från nätet visar hur en sådan plastlins kan se ut med ett par "ben" som håller den i rätt läge inne i linskapseln. i verkligheten är den förstås inte knallgul!

                                

 För inte så länge sedan var metoden att bara suga ut den grumliga linsen och ordinera starrglas tjocka som flaskbottnar. Ännu längre tillbaka kunde på marknader kringresande "starrstickare" ge litet suddig syn åter till en del av dem som blivit blinda av sin starr genom att (utan bedövning!) sticka in en vass nål  i ögat och peta linsen åt sidan. De brukade dock akta sig för att besöka samma marknad alltför ofta för att inte riskera att möta de många misslyckade fallen .....

Än idag är lär starr vara den globalt vanligaste orsaken till blindhet.

En enkel skiss hittade jag på nätet.

Som avslutning idag får ni litet mer ögongodis, här en gobeläng från Tusen och en Natt, av Bjørn Wiinblad!

                                   

                               
           Och kom ihåg att vara rädd om dina ögon!