Lördagstema: Lampor/lyktor

I denna mörknande årstid välsignar jag att jag lever i en tid där jag kan skaffa mig ljus! Musikanta låter oss idag fundera över hur lampor och lyktor har en plats i vår tillvaro.

Vi har diskuterat belysning förut om jag inte minns fel. Somliga gillar mysbelysning,

andra - jag t ex - vill ha god allmänbelysning i första hand. Jag avskyr att att behöva skrynkla ihop hela ansiktet av ansträngning för att se ordentligt bl a när jag äter. Sen har jag förvisso också gott om smålampor och platsbelysning som komplement. Men bara stearinljus på matbordet i ett för övrigt mörkt rum räcker inte för mig. Dessutom blir jag nervös när någon sträcker sig efter ett fat och bränner sig.

En annan sak är att hos tänds inga stearinljus när katterna är med. Ett tillbud för många år sedan med en svedd katt lärde oss läxan.

Men ibland vill man ju verkligen ha levande ljus! Jag tog problemet till en smed, helt enkelt. Han konstruerade en garanterat kattsäker lykta! På stadiga fötter, av massivt järn och tjockt glas är den rejält tung, det ska mycket till att välta den. Den fungerade så bra och kändes så trygg att han fick tillverka en till så att vi har två.

Just den här är flankerad av Harry Klajs Grållan till vänster och Lisa Larssons randiga katt till höger. Olga ville också vara med på bild... 

Det här är Musikantas sista tema, vi tackar för dem! Jag har inte noterat vem som tar över i november, kanske någon av våra nya temavänner?

Övriga lördagsbloggare syns till höger!

Lördagstema:Just nu

Just nu öser regnet ner. Det har kommit 10 mm sedan några timmar. Vinden är ganska måttlig men då och då smattrar det till mot fönstret. För en stund sen gjorde jag en kortare biltur för att göra ett par ärenden. Vindrutetorkarna fick gå på helfart och alla lyktor och strålkastare reflekterades i all blöta. Man fick verkligen se sig för och jag var hela tiden orolig att nån mörkklädd fotgängare skulle dyka upp framför bilen. Jag blev plaskvåt bara jag gick ur bilen och in huset jag skulle besöka och ångrade att jag inte sett till att ha en paraply till hands. Jo, det ligger alltid en i bagaget men skulle jag plocka fram den hade jag hunnit bli ännu blötare.

Så det var skönt att komma hem och in i stugvärmen igen, få av sig de våta ytterkläderna, sätta på en kopp te och slå sig ner i fåtöljen, lägga upp fötterna och slå upp en god bok.
Så just nu mår jag förträffligt!

Hoppas ni alla också gör det! Övriga lördagsbloggare finns i högerspalten. Musikanta dirigerar kören i oktober.

Trött

Här ligger jag och snarkar, helt utslagen efter att ha hoppat och krafsat på matte halva natten. Hon bara låtsades sova när jag ville ha sällskap och GOD mat. Jag fick bara läskig kattmat, blä, ingen hjortstek så långt min näsa nådde. Sen stängde hon ut mig från sovrummet, den elaka mänskan. Tacka för att jag är trött nu!
Matte ber mig meddela att hon tyvärr måste aktivera ordverifieringen till kommentarerna efter att ha fått 50 skräpkommentarer i mejlen idag.
Snark.
Er Olga

Lördagstema: Höst

Musikanta fortsätter sitt årstidstema även denna lördag, nämligen HÖST.

Lika vacker i sina ljusa gröna nyanser som våren är hösten med sina mustiga kontraster. Vissa dagar med en klar, krispig luft lyser det, andra mera dimmiga dagar har vi ett mjukt och drömskt ljus.
Idag är det en sådan dimmig och fuktdrypande dag och jag tog en promenad i trädgården. Många tecken på död och förmultning, förvisso, men ännu flera på hopp och nytt liv förutom den färgprakt som jag älskar.
Följ med!

Träden antar olika nyanser innan de fäller sina löv, vackert!

Somt blommar tappert, kryddtagetes, t ex.

Sparrisen gulnar, blåbäret brinner i rött-

Massor av denna lilla krysantemum finns i min trädgård. Den kommer från mitt föräldrahem och sår sig själv överallt. Den blommar hela sommaren och hösten och är en utmärkt snittblomma. Vet någon vad den heter? Jag har ingen aning.

Rönnen har fällt nästan helt och gör en grafisk bild mot dimman.

Det 30 år gamla fuchsiaträdet står ännu ute och tycks mena att det är vår!

Vildvinet vet att det är höst och brinner, det också.

Klätterrosen håller tappert ut ett tag till.

Kärleksört kan man lita på.

En gullviva som också anser att detta är den vår de svage kalla höst.

En sån här har jag inte sett förut! Det är en fröställning på praktmagnolian. Hur ska jag ta hand om den, är det någon som vet om det går att få fröna att gro? När ska jag plocka av den?

Hösten är också den tid när kulturlivet skiftar fokus från sommaraktiviteter utomhus till de som hålls inomhus som teater, musik och konst. Kvällskurser kommer igång och, ve och fasa, redan står annonser om julbord som måste bokas!

Jag föredrar att njuta av nuet och hoppas att ni alla också kan göra det!
Övriga lördagsbloggare finns i högerspalten. Nu skall jag dit och hälsa på er!

Lördagstema: Ett sommarminne

Oktobers lördagsteman dikteras av Musikanta och vi börjar med Ett sommarminne.
Ett sommaräventyr som blev betydelsefullt för många kommande somrar var vår allra första fjällvandring i början av 1970-talet. En god vän och kollega, A, lockade maken och mig att införskaffa både utrustning inför och litteratur om fjällvandring. Vi läste på och lyssnade på A som vandrat med STF-grupper tidigare.
Beslutet blev att, tillsammans med A, vandra längs Padjelantaleden i augusti och övernatta i stugor. Utrustade med Fjällrävens ryggsäckar, Graningekängor, frystorkad mat och knäckebröd åkte vi tåg och postbuss. På den tiden kunde man åka direkt till Norrland från Skåne utan tågbyte. Det tog ca 24 timmar, synnerligen bekvämt! Man kom in en långsammare rytm och kopplade bort vardagen medan man samlade energi för semesterupplevelsen. Man sov bekvämt på natten, vaggad av tåget och norrut fanns då fortfarande skenskarvar som dunkade som hjärtslag.
I Gällivare bytte vi till en gul postbuss som avlevererade oss i Ritsem där man tog en båt över Akkajaure. Sen vidtog fotarbetet!
Ganska snart kom min första kris - en smal hängbro, bestående av några plankor med bara ett enkelt rep på vardera sidan som sidoskydd. Aldrig i livet jag tänkte gå på en sådan! Nog fanns det väl ett ställe att vada över? Men, icke! Jag var färdig att åka hem direkt.
Det tog mina medvandrare en god stund att klargöra att jag inte hade mycket val, jag var helt enkelt tvungen att gå över bron - och, skulle det visa sig, många fler likadana eller ännu värre! En sak fick de dock lova: att INGEN av dem fick sätta så mycket som en tå på bron medan jag var på den så att den kom i gungning i otakt med mig.
Jag blev litet karskare efter hand och kunde njuta I fulla drag av naturupplevelsen och känna hur kroppen anpassade sig allteftersom dagarna gick. Luften, vyerna, ljuden av vind, vatten och fåglar, floran - ja, allt blev en omvälvande nyupptäckt och så var vi fast! Med åren blev också broarna av bättre konstruktion, tack och lov.

Maken kunde lugnt stå på den förfärliga bron och njuta av utsikten. Själv praktiskt taget kröp jag över, förbannande att jag givit mig in på detta äventyr.

Vi kom att vandra många gånger sedan under de år som följde längs olika vandringsleder i Lappland. Jag bytte Graningekängorna mot Lundhags, vi skaffade tält och Trangiakök, broarna blev allt bättre efterhand och inte så skrämmande även om ingen någonsin fick gå samtidigt som jag.
Så småningom klarade makens knän inte långvandring med tung packning så vi övergick till dagsturer med utgångspunkt från Abisko Turiststation där vi bott många gånger.
Ända tills jag upptäckte möjligheten att rida islandshäst i fjällmiljö!
Men det är en annan historia.