Lördagstema: Träna

Karins sista februaritema är Träna.





Träna? Vem? Jag?
Aldrig i livet. Jag gör min kattjåga, har mina kattfnatt när jag klättrar på väggarna, det får räcka.

Min matte gör sin människojåga, det påstår hon i alla fall. Vad hon och husse gör när de "går på promenad" vet jag inte för då är de inte hemma. Så jag passar på att tupplura under tiden, eller kattlura, kalla det vad du vill. Jag bryr mig inte.

Förut gick matte ofta iväg "till Malena", det gör hon inte mera. Hon var trött och luktade intressant när hon kom hem. Men inte tror jag hon tränade, inte. Inte hon!
Bäst gillar jag henne när hon sitter i fåtöljen och läser så att jag kan ligga i hennes knä och må bra.

Musica vita est!

Mitt i Skåne ligger Höör. Maken härstammar därifrån och gick i realskolan där på 50-60-talet. Hans lärare i matematik hette Viggo Edén. Hur Viggo hamnade i Höör efter sina matematikstudier i Lund vet jag inte, men han har förblivit Skåne trogen och är sedan många år kulturen i Höör personifierad. Tack vare honom finns det fantastiska Kulturhuset Anders med ett kultur- och musikutbud utöver det vanliga i en så pass liten ort som Höör ändå är. Det var bl a där jag först började ta del av Metropolitans direktsändningar då man var bland pionjärerna i landet. Tyvärr blev det i längden för dyrt och arbetsamt för föreningen och dess hårt arbetande helt ideella krafter så nu får jag åka på ett annat håll. Men jag saknar miljön på Anders vid Mets sändningar!

Viggo Edén är för mig främst musiker; man kan läsa om det på wikipedialänken ovan. Jag har hört honom på konserter, främst på cembalo, på olika ställen.

Den här bilden har jag lånat från en tidningsartikel på nätet om Viggo. Kunde inte motstå honom i den vackra tröjan - som han tyvärr inte hade på sig igår. Men jag har sett den förut när jag varit på Anders på olika arrangemang - Viggo är alltid där!

 Nu har han just gjort en skivinspelning på alla sina ägandes fyra klaver. Anders har en utomordentlig akustik och alla klaveren flyttades dit för inspelningen. Sen tyckte Viggo att det vore synd om inte några fler skulle få höra instrumenten i den miljön innan de forslades hem igen och inbjöd till en konsert i går kväll.

Såklart var vi där i god tid. Viggo berättade litet om varje klaver, dess egenskaper och storhetstid. Allt ifrån klavikordet, vidare till muselaaren (eller virginalen) till den italienska cembalon som var byggd efter ett original från 1695 som står på The Smithsonian Mueum i Washington. Slutligen visade han Bechsteinflygeln som är original från 1888; bara litet skruvar och en och annan sträng har behövts bytas.
Vi fick njuta av det spröda ljudet från klavikordet (som är en så pass liten låda att man kan ta det med sig under armen), och två renässansstycken på muselaaren. På cembalon spelade Viggo sprakande musik av Frescobaldi som bl a var organist i Peterskyrkan på 1600-talet och ofta fyllde både kyrkan och Petersplatsen med åhörare.

Muselaaren.

Cembalon.

Den runda, mäktiga klangen i flygeln visade han med Debussy och Carl Nielsen.

Flygelns innanmäte.

Ett kort klipp från youtube kan jag bjuda på där Viggo Edén spelar Hilding Rosenberg, trädgårdsmästarens påg från Bosjökloster och en av modern tids främsta svenska kompositörer. Här är det dock inte på eget klaver han spelar.

Lördagstema: Tvätt

Denna lördag talar vi tvätt enligt Karin Englunds direktiv.
Jag skulle tro att det är den syssla som förenklats allra mest av allt hushållsarbete under min livstid. Under mitt första decennium bodde vi i lägenhet med gemensam tvättstuga i ett annat hus i kvarteret. Som äldsta barnet fick jag tidigt hjälpa mor att kånka den stora tvättkorgen av spån med handtag i bägge ändar fram och tillbaka, jag tror en gång i månaden. Vi lade i blöt i stora kar en kväll och nästa dag var det tvätt. Man fick lägga i tvätten i stora maskiner, tappa i och ur vatten efter koll på klocka och temperatur, plocka ur och centrifugera i tjutande andra maskiner och slutligen bära allt till torkrummet och hänga upp på en rörställning man liksom bläddrade med på gångjärn. Nästa dag var det dags för mangling i den stora stenmangeln efter att mor och jag dragit lakanen, eller lagt dem, som vi säger. Jag skötte reglagen på mangeln medan mor rullade och la i och tog ur. Jag var alltid rädd att mangeln skulle falla ner på hennes händer och höll andan tills hon bytt rulle.
När jag sen efter många år en tid bodde i ett hus med en sådan mangel upptäckte jag att det är en konst också att rulla på och lägga i. Det jag försökte mangla blev närmast permanentplisserat!



Antagligen var det jobbigt att lära mig att hjälpa till med tvätten för mina yngre systrar blev aldrig invigda i konsten. Enklast att beordra mig.....
När jag var 11 år flyttade vi till eget hus och tvätten blev mycket enklare även om tvättmaskinen inte var så rysligt modern med dagers mått mätt. Men kånkandet upphörde och tvätten hängdes på vinda precis utanför dörren.
Min insats inskränktes till att lägga lakanen med mor. Manglade gjorde hon på en strykmangel som jag också fick lära mig att använda. Den tid maken och jag bodde i huset med stenmangeln försökte vi också tvätta i den gemensamma tvättstugan vilket inte heller gick särskilt bra. Man fick inte tvätta på kvällar, lördagar eller helger. Det var inte så enkelt för oss som antingen jobbade eller studerade borta på dagarna. En gång försökte vi i vår desperation tvätta en annandag påsk men tog det hus i helsike och tanterna kom nerstormande på rad och skällde ut oss.



Till slut tog vi ett djupt tag i kassan och lämnade bort tvätten, vilket fortfarande gick på mitten av 1960-talet. Efter flytt till annat och då helt nybyggt hus hoppades vi på enklare tvättmöjligheter men blev besvikna. Trots helt modern tvättstuga fick man inte tvätta efter kl 19 eller på söndagar. Återstod lördagar som det då blev slagsmål om eftersom de flesta grannarna ju hade motsvarande våra liv med hemkomst vid 18-tiden vardagar. Det slutade med ytterligare en tids makaronidiet och en egen tvättmaskin uppe i lägenheten. Då fanns inga restriktioner på tvättider! Halleluja! Dessutom var lägenheten grundutrustad med ett torkskåp.

Efter ytterligare flytt, nu ut från stad till litet samhälle i skogsbygden med eget hus efter eget huvud är det ju ren lyx att tvätta och torka. Kanske är det litet för enkelt numera. Vi sliter numera ut våra textilier genom att tvätta för mycket! Det är varken miljövänligt eller ekonomiskt. Vi slösar med vatten och el, vi släpper ut kemikalier i grundvattnet och sliter, som sagt, ut textilierna. Felaktigt tror många att torktumlaren sliter på kläderna men det är istället det som tvättmaskinen gnuggat loss som blåses ut i tumlarens filter. Den tilltagande bacillskräcken har dessutom fått tvättmaskinstillverkarna att göra maskiner med giftiga silverjoner! För att inte tala om triclosan i strumpor och underkläder, men det är en annan historia.

Det har hänt en del sen man sköljde vid bryggan....

Bilderna är från nätet.

Utflykter är nödvändiga ibland...

..och jag gjorde för en tid sedan en till hufvudstaden. Alltså den på Sveriges baksida, inte den jag har nästgårds över Sundet som jag besöker mycket oftare. Det är liksom enklare och ingen övernattning behövs, bara tåget fram och tillbaka över dagen.
Stockholm blir ett större projekt men ibland drar det så att jag måste dit. Nu var det Cindy Sherman på Moderna Museet som drog.
Alltsedan jag såg hennes utställning 1995 på Malmö Konsthall har hon fascinerat mig. Hon är amerikansk fotograf och klär och sminkar sig till oändligt olika personer och fotograferar sig själv. Ett stort antal olika teman har passerat revy genom åren, ofta med ett feministiskt budskap. Den  aktuella utställningen, Untitled Horrors, bestod av bilder från flera årtionden. Egendomligt nog var fotografering förbjuden trots att alla bilder finns spridda och publicerade många gånger om i böcker, kataloger och på nätet. Några har jag lånat:

 

 Ett mindre otäckt tema är det där hon poserar som på klassiska målningar.

Cindy Sherman arbetar ensam i sin ateljé, har inga assistenter, och är mycket sparsam med intervjuer. Inga långa titlar eller förklaringar till bilderna förekommer, bara ett övergripande tema; det är upp till betraktaren att läsa in vad man ser.
På en fotoauktion i New York såg jag en liten bild av henne, kanske 20 x 25 cm. Utropspriset var 30.000 dollar.
Den 4 oktober 2013 handlade radioprogrammet Stil om henne; det går att avlyssna på SR Play fortfarande. Vill du se flera bilder så finns det många här.

Fotografera själv på Hans Geddas utställning i Nationalmuseums "filial" på Fredsgatan medan museet renoveras var däremot tillåtet. Hans Geddas bilder av "kändisar" har alla sett men kanske inte hört hans namn. Hans mest berömda bild är den av Nelson Mandela, tagen vid dennes besök i Sverige kort efter hans frigivning. Egentligen ville Mandela inte bli fotograferad och tiden var knapp, men när han fick veta att fotografen som så gärna ville ta en bild var samma som fotograferat Olof Palme så var hans genast med på noterna.

Hans Gedda har inte gjort så många självporträtt men detta är ett. Jag kan inte låta bli att dra en litet parallell till Cindy Sherman.

Jag promenerade förstås utomhus i Stockholm också och det här är en vy jag tycker om. Jag stod dock inte på samma ställe som Stig Claesson, alias Slas, gjorde när han gjorde den grafiska bilden jag har på en vägg.

Lördagstema: Trapp

Något försenat kommer här mitt trapp-inlägg för lördagen i går. Det är Karin Englund som fortsätter sitt T-tema för månaden!

Med stigande ålder och gistnande leder blir man allt mer medveten om alla trappor som man förut tog, om inte med en klackspark - det låter för ekvilibristiskt - men som ett tillfälle till litet vardagsmotion i förbifarten.
Jag har alltid varit motståndare till trappor inne i bostaden, 1 1/2-planshus, 2-planshus eller några trappsteg mellan rum i en villa, något som var särskilt modernt på 70-talet när både vi och mina svärföräldrar byggde hus. Svärföräldrarna var 60 när de byggde nytt och hade fastnat för ett typhus, enplans med källare och med tre trappsteg ner till vardagsrummet. Mina varningar möttes med att det ju var så trivsamt! Till all lycka(sic!) bröt min svärfar foten innan det var försent att ändra sig och den betan gjorde att han ändrade sig. Min svärmor kunde bo kvar tills hon var 90 och blev sjuk. Men i många år dessförinnan hade hon dålig balans och ett par trappsteg hade begränsat henne mycket.

Vi hittade inget typhus som fyllde mina absoluta krav: ALLA vardagsfunktioner i ETT plan, bottenplanet. Ingen "gillestuga" - också ett mode då - ingen tvättstuga i källaren, inga sovrum på övre plan, frysen i köket osv.

Makens absoluta krav var källare och hög takresning med möjlighet till ett övre plan. Så vi kompromissade och det blev källare under en del av huset och hög takresning. Samt egenritat lösvirkeshus.

Jag krävde också att trapporna skulle vara bakom dörrar, inga öppna gatt mellan våningarna. Raka trappor med sättsteg, oljade, inte halkfernissade, och med vilplan, inte svängda.
Det har funkat perfekt i alla år. Vi har våra verkstäder i källaren och ett par gästrum på ovanvåningen numera. Men allt i den ordinarie bostaden är på ett plan. Jag blir gladare och gladare för min envishet ju äldre jag blir. Det blir bekvämare för både oss och hemtjänsten..... Litet mindre glad är jag över allt förvaringsutrymme på kallvinden och i källaren där min ekorre till man lagrar och lagrar fastän jag uppmanar honom att dödstäda. Han åker visserligen till återvinningen då och då men det syns ändå inte att det minskar.

Fram till de senaste kanske två åren har jag utanför hemmet valt den vanliga trappan istället för rulltrappan, i alla fall uppför. På jobbet åkte jag aldrig hiss. Numera blir jag förtvivlad när rulltrappan uppför på järnvägsstationen står stilla, vilket den märkligt ofta gör. Det finns bara en kiss-stinkande hiss som man måste gå en lång omväg till att välja på. Så man kånkar svärande sin tunga resväska uppför dessa elefanthöga steg och blir omsprungen, nästan omkullvält av stressade ungdomar.

I offentligheten heter det ju att alla ska kunna komma in överallt, det lär finnas lag på det, men verkligheten ser definitivt inte ut så. Trappsteg till affärer och trottoarkanter gör tillvaron besvärlig för folk med rollator eller rullstol. Vad hjälper en handikapptoa inne på fiket om den handikappade inte ens kommer in på fiket?

Bort med alla hindrande trappor! Bygg förbi-farter där det inte går att ta bort trappan! Gör livet lättare för alla som inte är unga och friska och kom ihåg att ungdom är en åkomma som alltid går över!

Lördagstema: Tåg

För februaris lördagsteman har vi fått ämnen av Kain Englund och det första är TÅG.

Tåg kan vara olika ting, nån slags rep, demonstrationståg och andra rader av människor som tågar fram, bl a. Jag tänker skriva om tågen på järnvägsräls. Den kommunikation som vi haft sedan mitten av 1800-talet i Sverige men jag hoppar över historien och talar om mina erfarenheter och åsikter om det som en gång var hela folkets järnväg.

Om järnvägen talas och skrivs det mycket i dessa dagar, både om hur bra och miljövänlig den är, hur många fler som åker på den men också om de enorma problem den har och kommer att bli värre om inte rejäla åtgärder sätts in mycket snart.

Jag håller helt med alla dem som vill återförstatliga SJ, tvinga Trafikverket att själv ansvara för underhåll och reparationer av spåren och bevara de nedläggningshotade nattågen mellan Malmö och Stockholm! Sen skulle Centralens Stora Frukost förstås återinföras! Oj, så många gånger jag rest så till Hufvudstaden; vaggad av tåget sov jag gott, klev av fräsch i ottan, intog en härlig frukostbuffé och hade god tid att ta mig dit jag skulle, antingen det var i tjänsten eller en ledig dag för museibesök eller annat nöje. Många gånger har jag åkt hem igen på kvällen efter en effektivt utnyttjad dag i Stockholm.



Det skulle sitta fint också om det återigen gick direkttåg till Lappland från Malmö. En gång i tiden kunde man kliva på i Skåne vid 20-tiden och av i Abisko nästa kväll efter ca 24 timmar och ha en fridfull resa under tiden. Sedan länge måste man byta i Stockholm och och det ser rätt egendomligt ut med lämmeltåget (ett tåg till!) från Malmötåget som strömmar över till perrongen varifrån tåget norrut avgår.



OK, jag veet att det går många fler tåg nu än då och det är ju bra. Men jag vet också att många väljer bort tåg pga opålitlighet och annat trassel. Just nu har Skånetrafiken öppnat flera nya stationer men också lagt ner busslinjer, särskilt de som gick "inomskärs", dvs inte längs huvudleden utan inom byarna där särskilt skolbarn och gamlingar brukade stiga på.

Jag kan inte längre gå ca 500 m till min tidigare busshållplats dragande min resväska, ta bussen till stationen 15 km bort och ta tåget direkt till Kastrup. Nu måste jag skaffa skjuts till tåget. Taxi kostar ett antal 100 kr. En pendlande kompis fick sin restid ökad med 1 1/2 timme per dag utöver de dryga två hon redan hade när Skånetrafikens reklam skröt med snabbare förbindelser.



Nog gnällt - det finns andra aspekter på tåg.

Finns det nån unge i någon tid som inte tycker det är kul att leka med tåg? Jag och mina systrar hade leksakståg man drog upp men rol.igare var att leka hos grannpojken som hade ett elektriskt (han hade en ångmaskin som drevs med metatabletter också, oh, lycka!).



Saltis lilla Ella leker med Brio-tåg och gör stor lycka hos kompisarna med sådana i present.

Gudsonen Karl åkte tåg för första gången i sitt liv i somras och blev helt fascinerad. Vi åkte Pågatåg ena hållet, Öresundståg andra och under en stunds väntan såg vi både Stockholmståg och "skogståg" (gods ingår inte alltid i en 5-årings vokabulär).



Någon tid senare satt vi och väntade med utsikt över tågstationen och Karl rapporterade hela tiden vilken sorts tåg som passerade.

Pågatåg av den gamla modellen. De nyare, mera strömlinjeformade,  har vi inte sett så mycket av i våra nordliga trakter men det lär ska bli bättre. De har alla namn av någon känd skåning och i dagarna ska Git Gay få sitt tåg. Det här heter Hans Ostelius - minns någon honom, tro?

Öresundstågen som tar så många resenärer till Kastrup är dåligt rustade för passagerare med resväskor! Hur tänker man??

"Skogstågen" har nästan otänkbart många vagnar jämfört med vägtransporter med lastbil. inte kasar de ner i diket ideligen heller, även om vissa urspårningar sker.

X2000-tågen börjar bli gamla och slitna och ska nu byggas om för många miljoner. Hoppas de får bättre utrymmen för bagage. Ett problem är ju att man måste ha ständig uppsikt över sitt bagage. Hur ska man då kunna gå till Bistrovagnen om man, som jag, oftast reser ensam? Ta med kofferten dit??

Jag kan inte avhålla mig från litet historia i detta sammanhang. Fram till 1879 hade inte Sverige gemensam tid i hela landet. Det blev besvärligt när tågtidtabellerna skulle utformas och efter åratal av diskussioner infördes sk svensk normaltid. Sverige lär vara först i världen med denna reform. Det blev en stor lättnad för alla stinsar som slapp hålla reda på lokaltid gentemot järnvägstid! För att inte tala om hur förvirrade passagerna måste ha varit. Enligt Wikipedia bråkade man länge om Stockholmstid eller Göteborgstid skulle bli norm och det slutade med att man valde en linje mitt emellan städerna!

Uppdatering: Alla bilder är hämtade från nätet!