Veckans rubrik: Ju flera kockar....

...ju sämre soppa, heter det i ordspråket. Nu är det Pettaskarin som gett oss rubrikerna att fundera över och jag tänker börja med att protestera mot uttrycket. Eller i alla fall nyansera det. Egentligen tror att det problem som det handlar om är INTERNKOMMUNIKATION. För om alla vet vad soppan ska bli, ser till att hela laget kockar har rätt instruktioner och information om ingredienser, var de finns och i vilken ordning de ska i grytan och alla gör som de ska så blir soppan perfekt! All information ska nå alla och där det hakar upp sig ska det klargöras tydligt. Då blir det inte dubbla saltdoser och överhoppad peppar.

Sen drabbar förstås verkligheten hårt ibland, en av kockarna faller i tankar och hör inte upp när en annan meddelar att löken är slut. En annan låter receptet flyga ut genom fönstret och plötsligt vet ingen vad som är i och vad som fattas.

Det som kommer för mig är scener från mitt yrkesliv. I en operationssal måste disciplinen vara total och alla veta sin plats och uppgift. Blir någon avlöst för lunch gäller noggrann rapport både före och efter. Helst ska avlösning undvikas om det går. På en vårdavdelning är det självklart nödvändigt att arbetslagen avlöser varandra flera gånger per dygn. Här visar det sig alltför ofta hur svårt det är med internkommunikation trots rutiner för överrapportering. Under min tid i vården övergick man från muntlig rapport där alla satt med och lyssnade till "tyst rapport". Då skulle det nya laget läsa vad det förra hade skrivit i journalen om varje patient. Det är möjligt att detta sparade tid (vilket jag dock betvivlar eftersom det tar tid att skriva alla detaljer) men, oj, vad mycket information och kunskapsöverföring som föll bort. Som läkare kunde jag bli helt förtvivlad över att internkommunikationen så ofta fallerade med dubbelarbete och förlängd vårdtid som följd. I dagens ännu högre stress vågar jag knappt tänka på hur det (inte) fungerar. Jag tycker det är skönt att inte själv vara där längre men kan bli rädd när jag tänker på att en dag är jag kanske patient.

I det verkliga köket har jag inte så ofta nån extrakock med mig men det händer och det brukar vara roligt. Särskilt en av dem, en väninna, och jag arbetar perfekt ihop. Vi går aldrig i vägen för varandra och fördelar uppgifterna helt automatiskt. Med andra kan det vara si och så och ibland irriterande. Då kan jag känna att det blir en kock för mycket!

Bilden har jag hittat på nätet men kan inte hitta någon upphovspersonen till den. Nog ser det ut som bara manliga kockar?

Veckans rubrik: Mitt förhållande till plast och syntet.

Min sista rubrik för september månad handlar om mitt förhållande till plast och syntet.

På senare tid har det utbrutit ett veritabelt krig mot mer eller mindre all plast. Haven och grundvattnet fylls av plastpartiklar som fisk och andra djur misstar för mat, plastskräp skadar landlevande djur och natur, plast i våra hem uppges avge farliga ämnen och förgifta barn. Smink och hygienartiklar är fulla av små plastpartiklar som kommer ut i vattnet. 

Plast tillverkas ännu huvudsakligen av olja, en ändlig resurs. 

Nyss tyckte vi att det var jättebra att tillverka fleece och annat tyg av återvunna PET-flaskor; nu vet vi att vid tvätt kommer en massa skadliga fibrer ut i avloppet och naturen. 

Allt detta är förstås förskräckligt och måste bekämpas. Men hur? Och hur låter vi bli att kasta ut barnet med badvattnet?

Regioner och hela länder förbjuder plastpåsar i butikerna eller avgiftsbelägger dem för att få ner förbrukningen. 

Vissa människor går stenhårt in för att plastsanera sina hem. Kosmetikaföretag uppmanas ta bort plastpartiklar ur produkterna.

Själv har jag hittat plastpartiklar i innehållsförteckningar på kosmetika jag använder. Jag skrev till företaget som förnekar att det är microplast, möjligen beroende på en snäv definition av storleken på partiklarna. Jag är inte klar med den korrespondensen, jag fortsätter att tjata och slutar att köpa.

Bild från nätet

Men hur vore det om man lät bli att slänga plastpåsar i havet och naturen över huvud taget? Hur vore det om plastpartiklar i kosmetika och hygienartiklar helt sonika förbjöds lagstiftningsvägen?

Plastpåsar kan återvinnas eller eldas upp och ge tillbaka energi. Det är ju inte påsarnas fel att folk slänger saker på fel ställe.
Naturskyddsföreningen  lär ut massor om plast, läs här.

Plast behöver inte alls tillverkas av olja; plast kan tillverkas av nästan vad som helst även om det kostar mer. Plasten kan återvinnas åtskilliga gånger och bli till ett flertal produkter under sin "livstid", på slutet t ex sopkärl eller kompostbehållare. Om bara vi ser till att grejorna hamnar i rätt sortering.

Men vi måste inse att plastmaterial kommit för att stanna och innebär många stora fördelar. Inom industrin och t ex medicintekniken är den helt revolutionerande. Mackapärer som opereras in i kroppen, konstgjorda kärl, pacemaker, ledproteser, kontaktlinser, ögonlinser vid grå starr, för att inte tala om alla dagliga förbrukningsartiklar på en mottagning eller en operationsavdelning. Hur skulle vi ersätta blodpåsar, droppaggregat, infartsnålar, sonder, katetrar och allt annat av olika plastmaterial? De som "plastsanerar" sina hem, slutar de använda moderna glasögon eller kontaktlinser?

Bilder från nätet

Kruxet är att välja rätt material för rätt ändamål och ta rätt på det som blir skräp så att det återvinns på rätt sätt. Utvecklingen står på inget vis stilla, även plast blir bättre och bättre.

Plastens vagga i Sverige stod i Perstorp och där kan man besöka museet Plastens Hus och lära sig massor om plast. Samt bli nostalgisk vid åsynen av alla plastpryttlar man haft genom åren.

Syntetmaterial i våra kläder är också här för att stanna men kan likaså optimeras. Ingen saknar nylonskjortorna eller crimpleentygerna men få av oss skulle väl vilja avstå elastan i jeansen eller polyester i behån. Vem vill ha tillbaka de ribbstickade yllestrumporna? Det är trevligt att viskos, som är ett naturmaterial, blivit så mycket bättre numera. (Förresten är väl egentligen nylon & co också naturmaterial eftersom de tillverkas av olja som kommer från naturen?)

Att bomull inte är särskilt miljövänligt har vi också fått lära oss - konventionell odling och tillverkning förbrukar massor med kemikalier och oerhörda mängder vatten.

Som värmande plagg finns inget som slår ylle; där kan fleece slänga sig i väggen. Det gäller bara att hitta rätt ull som inte kliar.....

Nu finns också kläder av bambufibrer och hampa förutom linne och ramie. Och jag har en halsduk av eukalyptusfiber. Så nog finns det alternativ till den oljebaserade syntetfloran.

Saknad av ingen! Bild från nätet.

Bäst av alla klädmaterial - ull! Här i form av Bohusstickade tröjor. Bilden är från nätet men jag har faktiskt stickat en likadan som tröjan till vänster.

Likt det förfärliga matsvinnet är det ett gigantiskt slöseri med kläder som hamnar på soptippar och vi ska inte glömma alla de människor som tillverkar kläder under förfärliga omständigheter.

Härmed är min månad med rubrikerna till ända och Pettaskarin på Åland tar över med följande 

rubriker :

 V39 Ju fler kockar...
  V40 Katten på bordet
  V41 Idyll
  V42 Löften
  V43 I väntans tider

Jag har försökt uppdatera deltagarlistan i spalten till höger, klaga om något inte stämmer!
Nu önskar jag alla en skön sensommarhelg!

Fd lördagstema, numera Veckans rubrik: Ekologiskt

För några decennier sedan fanns knappast begreppet ekologiskt i dagligt tal i den betydelsen vi lägger i ordet idag.. Kanske man talade om obesprutade frukter och grönsaker men medvetenheten steg sakta om matens verkliga pris i form av djurplågeri och gifter. Jag minns att jag reagerade före Sveriges EU-inträde på propagandan att maten skulle bli så mycket billigare om vi gick med. Kvalitet talades det inte om. Så gick det som det gick och vi fick en massa importmat av ibland tvivelaktig kvalitet. Sånt som varit förbjudet här i decennier blev plötsligt tillåtet igen för att det hindrade frihandel, inte bara i mat utan i mycket annat också. Och billigt blev det.

Tidigt började jag leta efter kött från djur som hade haft det bra och ätit sånt som djur ska äta. Inte malda artfränder till gräsätare, t ex. Tänk på "galna ko-sjukan". Jag hittade bekanta med fåravel och hjorthägn och så småningom hittade jag allt flera ekobönder. Grönsaker husbehovsodlade jag länge tills Mossagården utanför Lund dök opp med sina ekologiska grönsakslådor som jag köper varje vecka sedan snart 10 år. Nu odlar jag i stort sett bara läckerheter, sparris, vitlök, tomater och sommarpotatis. Förutom bär och ett enda äppelträd, förstås.

Just idag har vi skördat 20,5 kg äpplen.

Vad det storskaliga jordbruket gör med de pollinerande insekterna vet vi liksom att gifter och övergödning hotar vattnet, både i havet och grundvattnet. Strömming från Östersjön är så full av dioxin att den inte får exporteras och man avråder från att ge den till barn och fertila kvinnor.

Blodprov visar att en tids ekologisk diet får rester av bekämpningsmedel i kroppen att minska även om det påstås att de halter man kunde mäta före kostomläggningen inte var skadliga. Hur vet man hur kombinationen av de olika ämnena påverkar en barnakropp? Det vet man nämligen inte.

Bild från nätet där det handlar om stadsbiodling.

Varje år i början av september öppnar ett tjugotal ekologiska skånska gårdar sina portar för besökare och varje år besöker vi några av dem. I år hann vi med nio stycken. Flera återkommer vi till men vi försöker hitta nån ny också. För första gången deltog Bosarps gård som har eko-kyckling och eko -nötdjur och vi hittade också till Skånsk chili i Asmundtorp.

Vi återkommer gärna till Källunda där vi regelbundet köper griskött. Där bor grisarna i hus på hjul, sk MOP, mobile piggery, med vidhängande hage. Inne i huset utfodras de med godsaker som odlas på gården. Hela ekipaget flyttas varje dygn med motor som drivs av solceller på taket. Grisarna bökar, äter allt ogräs och gödslar samtidigt. När hela åkern är avverkad är det bara att så!

Bilden från Källundas hemsida

Källunda producerar eget mjöl till sitt ekologiska bageri i Lund, potatis och honung dessutom. Allt fler av ekobönderna börjar också med bin, de vilda pollinerarna har det allt svårare att överleva. De stora fälten ger giftbesprutade monokulturer med en kort säsong, vägrenarna slås ideligen - bin och humlor svälter om de inte redan förgiftats.
Från Sunnantorps gård köper vi kalvkött och inälvor. De senaste åren har vi lärt oss en ny delikatess, slaktarbiff. Googla den styckningsdetaljen så får du veta mer om varför den kallas så och hur den tillagas! Sunnantorp tar emot praktikanter och en gång frågade jag Lisbeth Andersson om hon omvänt några vegetarianer. Jo, det händer då och då att vegetarianer ser sig storögt omkring och säger att om det går till SÅ HÄR så kan man ju faktiskt äta kött.

Den ekologiska småskaliga odlingen och djurhållningen är här för att stanna, det är min övertygelse. Vår stora basvara potatis är idag så giftbesprutad att jag inte skulle ge barn konventionellt odlad potatis över huvud taget. Det är svampsjukdomar som skadar de stora odlingarna, mindre odlingar har mindre svampproblem och kan avstå gifterna.

Maten är idag för billig, alldeles för billig! Vi har aldrig lagt så litet av inkomsten på mat som nu - och inte heller så mycket av den på rent skräp som läsk och godis. Vi kastar dessutom bort enorma mängder fullt ätbar mat! Hellre en liten välsignad bit än ett stort förbannat stycke - då har vi råd med kvalitet. Mindre köttbit, mera grönsaker och frukt efter säsong! Och helst allt fritt från giftiga eller tveksamma kemikalier. 

Lördagstema: I betraktarens öga

Att vad som anses vackert skiftar mellan t ex tidsepoker, personer och länder är ju ingen nyhet precis. Det finns konstriktningar, musikområden, klädmode och möbeldesign för att bara nämna något som hela tiden ändras.

Det fascinerar mig att det under en period blir så enormt likriktat inom varje kategori. Det ska vara viss färg på kläderna och då finns inget annat i affärerna, en viss möbelstil och bland artister är det några som anger tonen. När så modet växlar så blir det som nu är passé plötsligt FULT. Folk utbrister "hur KUNDE vi gilla nåt så fult som mjukismodet, utställda byxben, furumöbler, Snoddas eller de tuperade frisyrerna.

Bild från nätet.

Bild från nätet.

En av mina icke-svenska väninnor tycker att svenska kläder är såå tråkiga, hon vill ha rysch och pysch och glitter. Och hennes möbler gör mig nästan illamående i nån svulstig utsmyckad stil. 

Tonåringar blir lätt slavar under modet, tror att de är unika och originella medan de i själva verket är kopior av varandra till äldre generationers förtvivlan, sarkasm och/eller illa dolda munterhet. Dock är alla åldrar påverkade, vare sig vi erkänner det eller inte, även om de flesta med tiden uppnår ett visst mått av självständighet och motstånd mot det man anser vara alltför stolligt eller oklädsamt.

Själv upprätthåller jag motstånd mot färdigslitna och trasiga kläder, långt hängande hår, obekväma skor och nedhasade byxlinningar.

Bild från nätet.

I flera år letade vi efter nya sängar. Under den perioden skulle alla sängar vara extremt låga, närmast som madrass på golvet. Vi letade i ett otal möbelaffärer och fick till sist rådet i en av dem att hämta förhöjare på hjälpmedelscentralen! Till sist beställde vi sängar av en snickare och fick precis den höjd vi önskade. Nu finns det betydligt högre sängar, de har blivit moderna igen....

Inom konsthistorien har ju de olika stilarna avlöst varandra, de konservativa har förkastat det nya i epok efter epok, de moderna förpassar föregångare till sophögen. Idag är det hippt med suddiga videoinstallationer. Men plötsligt står folk 4 timmar i kö för att se Lars Lerins akvareller på Sandgrund i Karlstad!

Nej, jag ställde mig inte i fyratimmarskön i sommar, den här bilden tog jag förra året i kalstad.

Och allt ligger i betraktarens öga. Det märkliga är hur synen kan förvändas på oss alla bara det gått några år! 

Evig skönhet kan vi se i en blomma och ett landskap, mera sällan i det vi själva sätter prägel på. Inte förrän det blivit "klassiskt" hur nu det begreppet ska definieras. Kanske ett bra ämne för ett annat lördagstema?

För mig är detta evig skönhet. Vad tycker du?

Lördagstema: Därför odlar jag

 Man kan odla olika saker, ett intresse, en hobby av vilket slag som helst. Jag odlar både intressen och i jorden.
Jag upphör aldrig att fascineras av det faktum att ett pyttelitet frö som jag stoppar i jorden kan växa upp till precis den planta jag vill ha. Att detta frö tar ur jorden och luften det det som behövs för att bråkdelen av ett gram kan bli kilovis med bladmassa, bär eller frukt eller grönsaker för att inte tala om de allra vackraste blommor är ju ren magi! Somligt frodas en sommar, sätter frukt med nya frön och vissnar sedan bort. Andra växter gömmer sig i jorden och återkommer år efter år utan att jag anstränger mig det minsta, tänk bara på sparris! Allra tapprast tycker jag de är som är gröna året om, inte bara stora barrträd utan även växter med tunna blad som vincan, pachysandran eller vinteriberisen.

Jag växte upp i ett villaområde i stan där det i stort sett bara fanns prydnadsväxter. Mor skötte rabatterna, far klippte gräsmattan, stor som ett frimärke. När vi var nyinflyttade i det nybyggda huset skickades vi barn ut att dra upp ogräs samt att plocka nässlor till vårens primörsoppa. Det var INTE roligt. Särskilt inte som mor hävdade att så små nässlor inte brändes. Det gjorde dom. Jag svor en helig ed att när jag själv kunde bestämma skulle jag ALDRIG vare sig plocka nässlor eller äta den förhatliga soppan. Det första löftet har jag hållit. Nässelsoppa har jag ätit om jag blivit bjuden. Den smakar inte illa men inte heller gott. Ganska ospecifik smak, tycker jag. Definitivt ingen delikatess för mig. 

Litet ironiskt blev det också när mor, sedan jag blivit vuxen nog att kunna protestera, for omkring och plockade nässlor till soppa försedd med handskar eller en plastpåse om handen. När jag syrligt frågade varför hon skyddade händerna eftersom så små nässlor inte bränns blev jag ombedd att hålla snattran. 

När jag måste luka bort nässlor har jag rejäla skyddshandskar på. Så klart.

Bevattning är A och O i en trädgård. Bra med många vattenkannor!

När jag flyttat hemifrån fick det i ett antal år bli krukväxter. Länge var St Paulia en älsklingsväxt och jag hade många olika varianter. I tio år hade vi en balkong i rakt söderläge i den blåsigaste delen av Lund. Det som inte brändes till döds blåste sönder. Längtan efter en egen trädgård började vakna och så småningom blev det så. Maken, som växt upp med verkligt flitiga odlarföräldrar, tyckte vi skulle hålla oss till gräsmatta. Icke, sa Nicke! Vårt hus byggdes på en tom yta, en trädgårdsmästares nerlagda  jordgubbsland, skulle vi så småningom få veta. Jag ville ha häck, träd, köksland och rabatter med marktäckande växter. Så har det också blivit. Trädgården är mitt skötebarn men maken stöttar och när han tror att jag inte hör skryter han med den för andra.

Det finns en stor stenlagd altan där det får plats med massor av krukor med agapanthus och pelargoner, ett solanumträd, nu 22 år gammalt, en kalifornisk ek som jag hemförde ca 20 cm hög, nu över två meter (och måste hållas tillbaka eftersom den övervintrar inomhus) och en hel del annat. Ett litet hobbyväxthus har vi också.

De här agapanhtusarna står inte hemma hos oss men de är alla barn till våra! Av två rötter jag tiggde mig till för snart 40 år sedan av en trädgårdsmästare som hade sådana i sin privata trädgård har det blivit några hundra krukor hos åtskilliga vänner och bekanta förutom hemma hos oss. Först på senare år kan man köpa agapanthus i handeln.

Årets pelagontrappa går i rosa.

Maken fick solanumträdet i 50-årspresent för 22 år sedan.

Släktskapet med potatis syns tydligt på blommorna.

Svärföräldrarna bidrog ursprungligen med massor av plantor, mor med en del blommor. Vi bor dock i bistrare klimat än de gjorde så allt trivdes inte. Men det är ryslig trevligt att känna att man alltjämt har hälsningar från den nu bortgågna generationen före oss bland växterna, t ex mors små vita krysantemer som självsår sig litet här och där och svärfars svarta vinbär.

Efter flera år satte äntligen pimpernöten frukt! Min planta är ett rotskott från ett träd från Hovdala Slott, som troligen stått där sedan 1700-talet.

Det finns inget godare än nyupptagen egen potatis (möjligen egen sparris...) och numera håller jag två hushåll med hemmaodlad vitlök. I växthuset odlar jag tomater och chili och årets skörd blir mycket god! För första året har jag torkat tomater. Det lär dock inte bli några att lägga i soppa eller gryta - de är så vansinnigt goda att äta som de är! Smaken blir så enormt förstärkt så det blir plockgodis av dem!

Fem olika tomatsorter blev det i år. Favoriten är nog Lille Svarte Petter.

Jag odlar för att det är vackert, fascinerande och på många sätt magiskt. Tidigare hade vi en biodlande granne och vi hejade alltid på hennes bin. Numera har vi massor av humlor och nu på sensommaren getingar. Alla dessa insekter ska ju ha käk så vi är inte så noga med att ta bort blommande ogräs heller. De enda besökare vi verkligen inte vill ha är de spanska mördarsniglarna. Maken går varje kväll under snigelsäsongen en halshuggningsrunda. Turligt nog har vi både pantersniglar och igelkottar också och vi litar på att de bistår oss i kampen mot spanjorerna.

Så här ser spansk skogssnigel ut.

Med ett skarpslipat maskrosjärn dekapiteras den otäcka mördarsnigeln snabbt.

Visst är den vacker, pantersnigeln?

Vår trädgård är snart 40 år och förändras och utvecklas förstås hela tiden. På frågan om vad jag gör som pensionär svarar jag alltid att jag odlar min själ och min trädgård. Och den som planterat ett träd har ju inte levat förgäves! 

Lördagsteman i september 2016

Efter ett för min del långt uppehåll i bloggandet kanske det skulle gå att komma igång igen med lördagsteman. Är det någon som hänger på?

Jag har följande rubrikförslag för september:

3/9 Därför odlar jag - eller inte.

10/9 I betraktarens öga

17/9 Ekologiskt

24/9 Mitt förhållande till plast och syntet 

Om någon/några är pigga på att vara med så volontera gärna att hitta på rubriker förresten av terminen!