Veckans rubrik: Ju flera kockar....

...ju sämre soppa, heter det i ordspråket. Nu är det Pettaskarin som gett oss rubrikerna att fundera över och jag tänker börja med att protestera mot uttrycket. Eller i alla fall nyansera det. Egentligen tror att det problem som det handlar om är INTERNKOMMUNIKATION. För om alla vet vad soppan ska bli, ser till att hela laget kockar har rätt instruktioner och information om ingredienser, var de finns och i vilken ordning de ska i grytan och alla gör som de ska så blir soppan perfekt! All information ska nå alla och där det hakar upp sig ska det klargöras tydligt. Då blir det inte dubbla saltdoser och överhoppad peppar.

Sen drabbar förstås verkligheten hårt ibland, en av kockarna faller i tankar och hör inte upp när en annan meddelar att löken är slut. En annan låter receptet flyga ut genom fönstret och plötsligt vet ingen vad som är i och vad som fattas.

Det som kommer för mig är scener från mitt yrkesliv. I en operationssal måste disciplinen vara total och alla veta sin plats och uppgift. Blir någon avlöst för lunch gäller noggrann rapport både före och efter. Helst ska avlösning undvikas om det går. På en vårdavdelning är det självklart nödvändigt att arbetslagen avlöser varandra flera gånger per dygn. Här visar det sig alltför ofta hur svårt det är med internkommunikation trots rutiner för överrapportering. Under min tid i vården övergick man från muntlig rapport där alla satt med och lyssnade till "tyst rapport". Då skulle det nya laget läsa vad det förra hade skrivit i journalen om varje patient. Det är möjligt att detta sparade tid (vilket jag dock betvivlar eftersom det tar tid att skriva alla detaljer) men, oj, vad mycket information och kunskapsöverföring som föll bort. Som läkare kunde jag bli helt förtvivlad över att internkommunikationen så ofta fallerade med dubbelarbete och förlängd vårdtid som följd. I dagens ännu högre stress vågar jag knappt tänka på hur det (inte) fungerar. Jag tycker det är skönt att inte själv vara där längre men kan bli rädd när jag tänker på att en dag är jag kanske patient.

I det verkliga köket har jag inte så ofta nån extrakock med mig men det händer och det brukar vara roligt. Särskilt en av dem, en väninna, och jag arbetar perfekt ihop. Vi går aldrig i vägen för varandra och fördelar uppgifterna helt automatiskt. Med andra kan det vara si och så och ibland irriterande. Då kan jag känna att det blir en kock för mycket!

Bilden har jag hittat på nätet men kan inte hitta någon upphovspersonen till den. Nog ser det ut som bara manliga kockar?