Lördagstema: Därför odlar jag

 Man kan odla olika saker, ett intresse, en hobby av vilket slag som helst. Jag odlar både intressen och i jorden.
Jag upphör aldrig att fascineras av det faktum att ett pyttelitet frö som jag stoppar i jorden kan växa upp till precis den planta jag vill ha. Att detta frö tar ur jorden och luften det det som behövs för att bråkdelen av ett gram kan bli kilovis med bladmassa, bär eller frukt eller grönsaker för att inte tala om de allra vackraste blommor är ju ren magi! Somligt frodas en sommar, sätter frukt med nya frön och vissnar sedan bort. Andra växter gömmer sig i jorden och återkommer år efter år utan att jag anstränger mig det minsta, tänk bara på sparris! Allra tapprast tycker jag de är som är gröna året om, inte bara stora barrträd utan även växter med tunna blad som vincan, pachysandran eller vinteriberisen.

Jag växte upp i ett villaområde i stan där det i stort sett bara fanns prydnadsväxter. Mor skötte rabatterna, far klippte gräsmattan, stor som ett frimärke. När vi var nyinflyttade i det nybyggda huset skickades vi barn ut att dra upp ogräs samt att plocka nässlor till vårens primörsoppa. Det var INTE roligt. Särskilt inte som mor hävdade att så små nässlor inte brändes. Det gjorde dom. Jag svor en helig ed att när jag själv kunde bestämma skulle jag ALDRIG vare sig plocka nässlor eller äta den förhatliga soppan. Det första löftet har jag hållit. Nässelsoppa har jag ätit om jag blivit bjuden. Den smakar inte illa men inte heller gott. Ganska ospecifik smak, tycker jag. Definitivt ingen delikatess för mig. 

Litet ironiskt blev det också när mor, sedan jag blivit vuxen nog att kunna protestera, for omkring och plockade nässlor till soppa försedd med handskar eller en plastpåse om handen. När jag syrligt frågade varför hon skyddade händerna eftersom så små nässlor inte bränns blev jag ombedd att hålla snattran. 

När jag måste luka bort nässlor har jag rejäla skyddshandskar på. Så klart.

Bevattning är A och O i en trädgård. Bra med många vattenkannor!

När jag flyttat hemifrån fick det i ett antal år bli krukväxter. Länge var St Paulia en älsklingsväxt och jag hade många olika varianter. I tio år hade vi en balkong i rakt söderläge i den blåsigaste delen av Lund. Det som inte brändes till döds blåste sönder. Längtan efter en egen trädgård började vakna och så småningom blev det så. Maken, som växt upp med verkligt flitiga odlarföräldrar, tyckte vi skulle hålla oss till gräsmatta. Icke, sa Nicke! Vårt hus byggdes på en tom yta, en trädgårdsmästares nerlagda  jordgubbsland, skulle vi så småningom få veta. Jag ville ha häck, träd, köksland och rabatter med marktäckande växter. Så har det också blivit. Trädgården är mitt skötebarn men maken stöttar och när han tror att jag inte hör skryter han med den för andra.

Det finns en stor stenlagd altan där det får plats med massor av krukor med agapanthus och pelargoner, ett solanumträd, nu 22 år gammalt, en kalifornisk ek som jag hemförde ca 20 cm hög, nu över två meter (och måste hållas tillbaka eftersom den övervintrar inomhus) och en hel del annat. Ett litet hobbyväxthus har vi också.

De här agapanhtusarna står inte hemma hos oss men de är alla barn till våra! Av två rötter jag tiggde mig till för snart 40 år sedan av en trädgårdsmästare som hade sådana i sin privata trädgård har det blivit några hundra krukor hos åtskilliga vänner och bekanta förutom hemma hos oss. Först på senare år kan man köpa agapanthus i handeln.

Årets pelagontrappa går i rosa.

Maken fick solanumträdet i 50-årspresent för 22 år sedan.

Släktskapet med potatis syns tydligt på blommorna.

Svärföräldrarna bidrog ursprungligen med massor av plantor, mor med en del blommor. Vi bor dock i bistrare klimat än de gjorde så allt trivdes inte. Men det är ryslig trevligt att känna att man alltjämt har hälsningar från den nu bortgågna generationen före oss bland växterna, t ex mors små vita krysantemer som självsår sig litet här och där och svärfars svarta vinbär.

Efter flera år satte äntligen pimpernöten frukt! Min planta är ett rotskott från ett träd från Hovdala Slott, som troligen stått där sedan 1700-talet.

Det finns inget godare än nyupptagen egen potatis (möjligen egen sparris...) och numera håller jag två hushåll med hemmaodlad vitlök. I växthuset odlar jag tomater och chili och årets skörd blir mycket god! För första året har jag torkat tomater. Det lär dock inte bli några att lägga i soppa eller gryta - de är så vansinnigt goda att äta som de är! Smaken blir så enormt förstärkt så det blir plockgodis av dem!

Fem olika tomatsorter blev det i år. Favoriten är nog Lille Svarte Petter.

Jag odlar för att det är vackert, fascinerande och på många sätt magiskt. Tidigare hade vi en biodlande granne och vi hejade alltid på hennes bin. Numera har vi massor av humlor och nu på sensommaren getingar. Alla dessa insekter ska ju ha käk så vi är inte så noga med att ta bort blommande ogräs heller. De enda besökare vi verkligen inte vill ha är de spanska mördarsniglarna. Maken går varje kväll under snigelsäsongen en halshuggningsrunda. Turligt nog har vi både pantersniglar och igelkottar också och vi litar på att de bistår oss i kampen mot spanjorerna.

Så här ser spansk skogssnigel ut.

Med ett skarpslipat maskrosjärn dekapiteras den otäcka mördarsnigeln snabbt.

Visst är den vacker, pantersnigeln?

Vår trädgård är snart 40 år och förändras och utvecklas förstås hela tiden. På frågan om vad jag gör som pensionär svarar jag alltid att jag odlar min själ och min trädgård. Och den som planterat ett träd har ju inte levat förgäves!