Sandgrund Lars Lerin i Karlstad.

För några år sedan såg jag för första gången i verkligheten Lars Lerins underbara akvareller i hans dåvarande museum på Laxholmen i Munkfors. Sen hade jag en fantastisk upplevelse i Malmö i början av 2012 när Malmö Konstmuseum hade en stor utställning, vilket jag skrev om då.
Konstnären har de senaste åren blivit mycket omtalad och omskriven, filmad och har både vinter- och sommarpratat i radion. Snart kommer det ut en ljudbok han själv läst in, Det tysta köket.

Under sommaren 2012 har hans museum i Munkfors flyttat till Sandgrund i Karlstad. Och dit begav jag mig för några dagar sedan.

Huset lär vara ett fd danspalats men lämpar sig utmärkt att visa konst i med stora fönster som släppte in ett fantastiskt ljus den här dagen med sol och snö utanför. Vissa bilder har glas framför vilket ger reflexproblem men många var "nakna" så att fotograferingen gick utmärkt. Och gissa vem som var tillstädes om inte konstnären själv. I full färd med ännu en intervju med fotograf och journalist. Nyligen läste jag ett reportage om honom i Kulturens Värld; undrar var nästa ska komma?

Men det var ju inte karlen jag kommit för att betrakta utan detta:

Jag låter bilderna tala för sig själva, men den sista i raden, biblioteket,  tål en kommentar. Damen i receptionen på Sandgrund pekade genast ut den när jag kom och började berätta om hur den kombinerats med en liknande på en utställning i Malmö och att hon önskade att hon hade fått se den. Jag kunde då visa henne bilden jag tog i Malmö i min iPhone. Hon dreglade över den en god stund!

Det här är bilden jag tog i Malmö.
Som synes är det den högra halvan, den mörkare, som finns i Karlstad. Men den bild jag såg först, på Laxholmen,  är den vänstra ljusare. I Malmö drog jag då slutsatsen att  den Malmö Konstmuseum äger är den mörka högra, men nu visar det sig vara tvärtom - således har Malmö inköpt den ljusa efter mitt besök i Munkfors två år tidigare. Upplevelsen av av den långa bilden är så magnifik och den trevliga damen i receptionen på Sandgrund berättade att man försöker övertala Lars Lerin att måla en bild till så att Karlstad kan ge samma intryck.

Efter Sandgrund, en god lunch i restaurangen på Värmlands Museum och slutligen matt-hämtning var det dags att vandra mot järnvägsstationen för att börja återtåget till Skåne (ursäkta vitsen). Som jag tidigare berättat klaffade alla byten bra trots att jag åkte med 4 olika bolag! Skånetrafiken, Öresundstågen, SJ Regionaltåg samt buss med Värmlandstrafiken. Imponerad, någon?

Till Värmland drog jag...

... för att hälsa på troll. Ett av dem har många namn, det har ju kärt barn. Jag vet ju inte precis om han uppskattar att bli kallad Gnisselmisse men som tur är lyssnar han nog mest på tonfallet, mitt alltså, själv gnisslar han. Värdig, men synnerligen vänlig är hans personlighet för övrigt.

Han bor med sina ägandes människotroll i ett vackert rött hus på landet där han kan ta sina promenader och skåda ut över Klarälven som nu ligger under is och snö. Solen behagade lysa både här och i Karlstad där den ju lär bo.

 

Jag trakterades med god mat och trivsamma samtal och tiden bara rann iväg. Raclette på rätt sätt var premiär för mig, det kommer att upprepas här hemma. Fast litet får jag fuska för jag har ingen raclette-mackapär att sätta fram på bordet. Men det lär funka med crispfunktionen i mikrovågsugnen också. Ta sig till en riktig ostaffär måste man ju också, förstås.

Resan både norr- och söderut företog jag med tåg och buss. Tre byten krävdes i vardera riktningen men allt klaffade perfekt till min förvåning och lättnad. Numera räknas det ju inte som försening om det understiger 15 minuter men med den marginalen hade jag missat två byten om jag kommit 15 minuter försent. Men det gjorde jag inte, hurra! Resan tog ca 8 timmar men varje etapp var ju inte så rysligt lång. Problemet är att man inte kan få nån ordentlig mat under så pass korta tågresor. På en etapp serveras ingenting alls, på de andra kaffe, bulle, eller godis, möjligen en eländig plastmacka. Under de korta bytena, max en halvtimme, hinner man inte mer än att möjligen snabbt köpa en något bättre plastad macka. Så medhavd matsäck anbefalles.

På hemvägen hade jag ett längre uppehåll i Karlstad för två specifika ärenden. Under min förra resa till Kina tog jag en bild av en odling på ett fält som jag såg från ett bussfönster.

 

Ju mer jag betraktade bilden ju mer såg jag en matta, en trasmatta. Tack vare en viss bastmattevän fick jag kontakt med Nea i Kil som väver och som är medlem i Konsthantverkarna i Karlstad och Nea nappade på min idé.
Nu var mattan färdig och jag kunde hämta den och få träffa den trevliga Nea Magnusson som lagt ner sin själ i och en massa arbete på min matta. Visst ser man odlingen från Kina i min matta!!
Extra bonus var att lyssna på Neas underbara dialekt!
Konsthanverkarnas alster är av väldigt hög kvalitet, titta gärna in på deras hemsida. Mycket var frestande och jag köpte en stickad halsduk i eukalyptusfiber, mjuk som silke.

Jag traskade runt ett tag i Karlstad, förstås, och träffade den här damen som var en ny bekantskap, Fredsmonumentet. Hon såg väldigt käck ut med sitt avbrutna svärd i färgglada accessoarer som inte verkade ha varit utsatta för väder och vind särskilt länge. Det hade de inte heller. Jag mötte nämligen ett par glada töser i färd med att dekorera lyktstolpar med tyg i olika kulörer och de medgav villigt att de också klätt på fredsdamen från en steglift. Hon var nog snyggare än vanligt så här, för jag tyckte nog det var en ovanligt rälig skulptur. Symbolen med ett avbrutet svärd är ju fin men foten på ett avhugget soldathuvud är inget vidare. De flesta soldater kan ju knappast hjälpa att de är just det.

Jag hade ytterligare ett angeläget ärende i Karlstad men det återkommer jag till i ett nytt inlägg.

Lördagstema: Vid köksbordet

Sista lördagstemat i februari avhandlar vi vid köksbordet enligt HeLenas direktiv. Tack för dina rubriker, HeLena, de har inspirerat mig!

Vårt köksbord är stort och kan bli större med ytterligare en iläggsskiva. Det är tungt, stadigt, massivt och av vackert almträ. En snickare i bygden har gjort det åt oss för drygt 30 år sedan med svarvade ben och stolar till. Det är det enda rejäla bord vi har och alla måltider serveras där utom numera på sommaren då vi håller till i uterummet. Annars gäller köksbordet i helg och söcken, med gäster och utan. Någon annan matrumsmöbel har vi inte.

Vid frukosten finns det gott om plats för tidningen och kaffet.

Tvätten viker jag på köksbordet och åtskilliga är de plagg jag klippt till här. När jag härjar som värst med matlagning och bakning behöver jag extra ytor och då blir det fullt på bänkar - och på köksbordet.

En ständig gäst på bordet är Olga, den ena katten. Som alla katter har hon åsikter om sin diet. Det ska helst vara människomat, företrädesvis hjortstek. Men man kan också hålla till godo med annat, bara det ligger på mattes tallrik. Kokt blomkål, t ex eller ett salladsblad. Om man nu inte lyckas stjäla en hel kotlett och sticka iväg med den, förstås. Jo, det har hänt. Om man inte är uppmärksam får man skylla sig själv i umgänget med katter.
Den som tycker att katten är ouppfostrad kan få försöka fostra en katt själv och gärna komma hit och lära Olga av med att tugga på elsladdar för att få uppmärksamhet och godare mat.

Den andra katten, Sonja, finner inget nöje i vår mat och håller sig på sin kant i det fallet. Det är inte fostran, det är hennes eget val. Bara en enda sak vill hon smaka på, flingjästen som husse häller på sin frukostfil. Då kan hon sitta bredvid och längta och vid tillfälle sticka fram nosen och fnysa i jästen så den yr över hela bordet innan hon tar en försiktig slick. Hon blir lycklig för en egen jästportion men det mesta yr omkring och bildar ett dammoln så det är mest vid högtidliga tillfällen hon trakteras så.

Ofta väljer vi att stänga köksdörren om oss när vi äter för att slippa behöva freda tallriken för stöld och katthår.

Vid köksbordet har man utsikt över en av våra fågelmatsstationer och jag kan sitta långa stunder och iaktta våra små gäster som så här års är i många olika färger och jag vet verkligen inte vad alla heter. Inte liknar de några bilder i boken om Europas fåglar som har sin givna plats på köksbordet liksom svepasken från Tällberg, stor nog att rymma Vikabrödet som är en aning för stort för standardmåttet på sådana. Vanligt industribakat knäckebröd har mindre diameter, nämligen. Vi köpte asken av mannen som gjort den och han hade som dalmas förstås kollat att Vikabröd rymdes.

Nu är lördagen snart slut och snart februari också. Tack igen, HeLena för denna månaden!
I mars tar Gnuttan över taktpinnen och rubrikerna står, liksom deltagarna, i högerspalten.

Galleri Fredag: En bild säger mer än tusen ord!

Nog säger bilder mer än ord, särskilt som man kan få välja orden själv!
Annika i Umeå har gett oss rubriken, vi visar bilder och den som vill hittar på orden fritt! Min enda bild ser ut så här:

Vilka ord tänker du på - eller vill du behålla dem för dig själv?

Hoppas alla har en skön avslutning på veckan! Övriga gallerister finns till höger.

På förekommen anledning....

....spärrar jag nu möjligheten att kommentera anonymt. På sistone har det nämligen kommit en massa anonyma skräpmejl som anges vara kommentarer till flera år gamla inlägg. Vid inläggen syns de inte ens. Jag provar därför nu med att begränsa möjligeheten till anonym kommentar. Alternativet är att aktivera verifikationstecknen och det tycker jag illa om.
Hoppas detta bara avfärdar buset!
Alla snälla besökare är mer än välkomna att kommentera!

Lördagstema: Livets gilla gång

HeLena anser att Livets gilla gång kan redovisas denna lördag.
Det första jag tänker på är förstås mitt arbetsliv som jag lämnat bakom mig sedan några år. Livet är ju det som pågår medan man sysslar med något annat, enligt en sliten klyscha.
I vår del av världen är yrket en stor del av ens identitet, i mitt yrke, läkarens, kanske i högre grad än för många andra. Även om jag inte längre arbetar kan jag inte se mig som "fd läkare". Alltjämt blir jag rådfrågad, jag läser mina medicinska tidskrifter och håller kontakt med gamla medarbetare.

En påtaglig påminnelse om livets gilla gång och dödens ständiga närvaro upplevde jag häromdagen när en mångårig, men ännu alltför ung medarbetare (inte ens pensionär) begravdes. En stark och självständig kvinna, duktig i sitt yrke och uppskattad av oss alla fick ett kort och i några avseenden tragiskt liv. Ett offer för tobaken, troligen.

En stor grupp av oss tidigare medarbetare kom till begravningen, några pensionärer som jag själv, andra fortfarande aktiva i vården. Vi konstaterade, med viss galghumor, att det börjar bli på begravningar en del av oss ses numera.

Efter akten samlades sex av oss på kondis för att få en stund tillsammans och diskussionen blev både värmande och krass och när vi sedan var på väg till våra bilar för hemresa var vi ganska glammiga, lättade att begravningen var över och ändå glada att träffas. En äldre herre som ledde sin cykel bakom oss ropade "Ska ni på party, flickor?"
Jag svarade snabbt att vi var på hemväg och en av oss började säga "Vi har varit på...", kom av sig och fyllde sen hastigt i "tillställning".

Annars är en ständig känsla i mitt pensionärsliv - som ju också går sin gilla gång, om än inte lika inrutat - en glädje att slippa stiga upp i svinottan varje vardag och att ständigt väckas av telefonen under alltför täta beredskapsnätter och helger.

Allt har sin tid.

Väckarklockan från Clas Ohlson som sett till att jag aldrig missat omställningen mellan vinter- och sommartid!

I högerspalten finns övriga lördagsbloggare! En skön helg tillönskas er alla. Själv ska jag njuta av Mets Rigoletto i Las Vegasmiljö i afton. Tänk Rat Pack istället för Mantua....

Galleri Fredag: Vatten

Annika i Umeå har satt rubriken vatten för dagens galleri. Ett enormt ämne! Livsviktigt för oss alla, djur som växter, och en resurs som cirkulerar. För ett antal år sedan sågs en affischkampanj för omsorg om vatten med bl a frågan om man drack Kleopatras tårar till frukost eller något i den stilen. Det hela gick ut på att att allt vatten ingår i ett cirkulerande system. Jag diskuterade kampanjen med en bekant som torrt (ursäkta vitsen) konstaterade att det lika gärna kunde vara Kleopatras kiss man haft i sitt morgonkaffe.
Efter ett antal resor och vistelser i olika delar av världen är det alltid samma lättnad att komma hem till drickbart vatten i kranen, och inte bara drickbart utan synnerligen välsmakande. Man blir också ödmjuk och tacksam. På många håll måste fattigt folk köpa sitt dricksvatten eller koka tillgängligt vatten innan det går att dricka, det senare till priset av energin att värma med.
I vår nordliga fjällvärld kan man ännu dricka vattnet direkt ur jokken men det lär bara vara en tidsfråga innan det inte längre går. Föroreningar respekterar inga gränser.

Vi slösar med rent vatten  i våra toaletter och till mycket annat, kommande generationer kommer inte att kunna det. Liksom kring många andra miljöproblem måste vi tänka om! Vatten är en förutsättning för vår existens!

Galleristlista finns till höger i spalten!

Sund skepsis

En sund skepsis borde alltid uppstå inför att man är på väg att stoppa något i munnen. Eller ännu hellre innan man köper något. Genomläsning av innehållsförteckningen är obligatorisk. Är den så mikroskopisk ska man be personalen om hjälp. I bästa fall finns det förstoringsglas upphängda här och där i butiken. Själv har jag inga problem med liten text - som närsynt kan man i värsta fall ta av sig glasögonen - och otaliga gånger har jag assisterat mera "svagsynta" medkunder.
Hästköttsskandalen är bara ett exempel i raden. Jag trodde att kanske "Den hemlige kocken" hade minskat intresset för färdiglagade rätter men det verkar ju knappast så.
Nu har jag inga betänkligheter inför att äta hästkött, inte alls. Det är ju inte där problemet ligger. Och hur det egentligen ligger till med historiken bakom hästköttsfobin tror jag är litet oklart. Nyss läste jag om hur Magnus Stenbocks armé under Karl XII var tvungen att slakta tusentals hästar för att få något att äta under en belägring.
Nå, det var egentligen inte det som fick mig att börja skriva detta inlägg utan den tilltagande marknaden för tillskottspreparat som den sk hälsokostbranschen och inte minst läkemedelsbolagen lever gott på. Det har publicerats studier om hur dödligheten är allmänt större i grupper som äter "tillskott" av mineraler och vitaminer. Idag läser jag detta i Dagens Medicin och får ytterligare vatten på min kvarn. Är man frisk och äter en varierad normalkost behöver man inga tillskott, det finns starka misstankar om att det tvärtom är skadligt.

Idag får jag nog i mig en massa nyttiga ingredienser. Jag har nämligen fått tag i en av årets bästa delikatesser: stenbit! Det är bara en kort period så här års det fiskas denna läckerhet så nu ska det vankas soppa enligt recept från Arild.

Den heter egentligen sjurygg, den ganska fula fisken. Hannen, som är den man äter, kallas stenbit och honan kvabbso. Honans rom säljs under det oegentliga namnet stenbitsrom medan hennes kött inte anses ätbart fast jag tror att jag ibland lagat soppa på en rejält stor kvabbso också utan att märka nån större skillnad. Jag har inte hittat stenbit i någon av de listor över hotade fiskarter jag studerat så än så länge vågar jag kalasa på den en gång per år.

Dagens roligaste!

När jag slog upp min älskade papperstidning i morse och raskt tog mig till Kulturbilagan läste jag detta med ett stort leende.

Lördagstema: Utsikten från min plats.

Nu lyfter vi blicken, tycker HeLena, och beskriver utsikten från våra platser.
Jag väljer att stanna inne i stugvärmen och titta ut. Det är skånsk vinter, temperatur strax under noll och mer snö på väg. Hoppas det inte blir mycket av den varan, bara lagom så att alla glada barn kan ge sig ut och kasa på nederbörden och rulla litet snögubbar.

Trädgården ser ödslig ut men jag är glad över att häcken har så mycket löv kvar att insynen är begränsad även på vintern.

Fåglarna är ganska bra på att städa efter sig när de spillt!

Ekorrkusinen syns inte till just nu. Månntro det var hen som tagit sönder hänkeln på fröautomaten som maken fick laga häromdagen, den var helt av i ena sidan.

Håller mig nog inomhus en stund till med lördagstidningen som förresten idag hade ett viktigt meddelande från chefredaktören i ett särskilt bilagt kuvert. I och för sig visste jag vad som stod i det och hade redan vidtagit åtgärden - att skapa ett konto för att läsa hela tidningen på nätet utan att betala extra. Inte en dag för tidigt, säger jag, som blir så arg när papperstidningen inte kommer som den ska. Nu kan jag, som prenumerant, läsa tidningen i datorn eller paddan utan att betala extra medan alla icke-prenumeranter inte längre kan snylta.
Men helst prasslar jag med en penna i handen till korsord och sudoku. Har kanske med ålder att göra...

Med tidningen i handen och fötterna på en pall jag har denna utsikt. Olga vill helst ligga i knät men kan emellanåt hålla tillgodo med att dela min fotapall.

Höjer jag blicken finner jag mig betraktad från ovan av Sonja där hon värmer sig på golvlampan.

En helg med sköna utsikter, ute eller inne, tillönskas er alla!
Lördagsbloggarna står listade i högerspalten!

Galleri Fredag: I min omgivning just nu.

Annika i Umeå håller i taktpinnen för galleriet denna månad. I min omgivning just nu är dagens rubrik.
Jag har som vanligt maken och katterna runt mig i huset och inga stora planer på resor, kalas eller  annat i närtiden. Om man inte räknar en liten tripp till Värmland, förstås.
Men det pågår trots allt planer för den närmaste omgivningen.
Här ska renoveras ett badrum och några läsare kanske minns att jag bad om råd om inredning.
Nu har vi kommit ett stycke på väg och väntar en offert vilken dag som helst.
Rara och tålmodiga Marianne i Älmhult tillbringade många timmar med oss på IKEA där vi har bestämt oss något så när för kommoder, handfat och spegelskåp. Golvläggare och rörmokare har varit här och spanat och lyssnat på mina önskemål. Har en stark känsla av att det kommer att BLI DYRT trots IKEA-inredning. Önskar mig bl a vägghängd toa och flyttning i sidled och alla rör är idag ingjutna i valvet. Uppbilning och väggrivning är bara förnamnet. Önska mig lycka till, tack!

Märkligt nog tycks allt rasa samtidigt i ett hus. Alldeles nyligen bytte vi kyl och frys och spis i köket. Induktionsspis, halleluja! Det hampade sig så att flera bra gamla kastruller duger men tyvärr inte alla, så några enstaka nya blev det.

Men så börjar soffgruppen rämna i sömmarna...
Då kom en gammal dröm att gå i uppfyllelse - vi har investerat i två stycken Jetson. Efter litet letande har vi hittat en soffa som vi tror blir bra men den får vi vänta några veckor till på.

Den gamla soffgruppen kommer att "slutanvändas" av glada och livliga barn. Skönt för föräldrarna att inte behöva vara rädda om de möblerna.

När det ska vara "fint" ser vardagsrummet ut så här just nu med den gamla soffan kvar.

Till vardags lägger vi en filt över vardera fåtöljen och en stor kudde i dem när vi inte sitter där. Annars blir de klösträn till katterna. Kudden är för att de små sötnosarna ska avstå från att krypa in under filten och kloa. Hittills funkar det.....

Utanför huset ser omgivningen ut så här tidigt på morgnarna just nu.

Februari är enligt statistiken årets kallaste månad och SMHI lovar kallt väder ett tag framöver. Jag vill gärna ha ett par dagar med rejäl tö så att jag kan plantera om min pelargoner stående ute i växthuset. Men nog är det vackrare med snö....

Hur är det i din omgivning just nu?

Lista på galleristerna finns i högerspalten!

Lördagstema: När går jag i ide.

Nu håller HeLena i taktpinnen och denna lördag sjasar hon oss in i idet!
Däggdjur som går i ide har en rejäl energireserv i form av brunt fett, en speciell sorts fett. Vi männsiskor har litet grand, mest när vi spädbarn men något finns kvar även i vuxen ålder.
Det bruna fettet har speciella egenskaper, är metabolt mycket aktivt och producerar värme. bl a.

Bild från nätet

Ibland önskar jag att jag hade litet mera brunt fett att gå i ide med. Då skulle jag ligga i ide i alla fall i november - om jag inte hade förmånen att kunna resa iväg nånstans där det inte är lika grått och trist som i Skåne under den månaden. Det har jag nämligen gjort de senaste åren och inte kommit hem förrän lagom till julstöket. DÅ kan man ju inte ligga i ide.
Blir det sen litet kall och snöig vinter efter jul håller jag mig gärna vaken men återkommer det slask, lera och gråväder kan jag ta en tupplur till.
Dock finns det ett aber: Kultursäsongen är ju som mest sprudlande under vinterhalvåret! Lägger jag mig då i ide så missar jag ju allt det roliga och det går ju inte! Då hade jag ju missat Turandot på Göteborgsoperan härom veckan.

Nej, det blir nog inget ide för min del.
Hur de andra lördagstemabloggarna gör får ni se hos dem. De är listade i kolumnen till höger.

Galleri Fredag: Jag är beroende av...

..ja, vadå?
Det vill Annika i Umeå att vi ska illustrera denna fredag.
Enligt min erfarenhet så är man mest beroende av att vissa saker måste vara på ett speciellt sätt när man är barn och när man börjar komma upp i åren. Där på mitten är man mest flexibel.
Ungar MÅSTE få maten lagd på tallriken på ett bestämt sätt för att inte tillvaron ska falla samman. Jag träffade en pappa vars unge skulle ha ost UTAN HÅL. Annars var dagen helt förstörd.

Ej godkänd. Bilden från nätet.

 Själv ser jag mig som ganska flexibel fortfarande, trots min vördnadsvärda ålder. Men visst är jag beroende av vissa saker, ja förutom livets nödtorft förstås.

Jag känner mig STARKT beroende av att få min papperstidning varje morgon och blir väldigt sur när den fallerar. Vilket den gjort tre gånger på sista tiden med bara några dagars mellanrum. Irriterad slår jag upp på nätet varför den inte kommit, blir ännu surare när det står att "du får dagens tidning i morgon". Inte tusan vill jag ha en GAMMAL tidning samtidigt med den nya. Jag skriver ett ampert mejl att dom kan stoppa sin gamla blaska nånstans - nej, det gör jag inte - jag skriver att jag inte vill ha nån gårdagstidning i morgon utan KRÄVER att istället få min prenumeration förlängd med en dag för varje utebliven tidning. Och skummar sammanbitet igenom den PDF-upplaga jag kan läsa på nätet istället för att sitta bekvämt med fötterna högt och prassla med papperstidningen och njuta av morgonkaffet, skumma världsnyheterna, läsa kulturdelen, lösa sudukot och kanske ordflätan.

Min favoritdel i Sydsvenskan, kulturdelen.

Kommande helg blir det kalas med kattberoende vänner, ett beroende jag också har, kattberoende, alltså, inte kalasberoende. Då får jag hälsa på den här ärrade gamle kämpen, vars matte firar jämn födelsedag:

Alexej

Alexej är en Russian blue liksom Sonja som äger oss tillsammans med Olga som är av den bondska sorten Sösdala white.

Sonja

Olga

En trevlig helg tillönskas alla gallerister som strängt tillhålles att ta det försiktigt i trafiken eftersom SMHI utlovar halka på vissa breddgrader!