Vissa saker blir till traditioner

Efter dryga 20 år kan man nog säga att min årliga tur till Norge med ridning i fjällterräng har blivit en tradition. Vi är i stort sett samma gäng som ses år efter år och skrönorna om allt vi varit med om börjar bli många. Somliga av oss, inte bara jag, börjar känna av åren i kroppen och att ligga i kåtatält känns inte längre lika lockande som förr. Nu är det ganska skönt att komma inomhus på kvällen, kunna duscha och få eventuellt blöta kläder torra inför nästa dag.

Chefen, Leif Haugen

 I år red jag i tre dagar varav en i strålande sol, en med en häftig åskskur framemot kvällen och en med heldagsregn. Det skedde ett par ofrivilliga avsittningar varav några blåmärken uppkom samt ett rejält bad. Blåmärken lägger vi helst inte på minnet men badet kommer vi sent glömma! Tyvärr finns det inte på bild.
Det var mot sena eftermiddagen tredje dagen när det regnade precis HELA dagen. I fjällvärlden betyder det att alla bäckar och åar blir väldigt mycket större än i torreväder. Just denna vanligen lilla bäck borde hästarna normalt bara kunna ta ett långt steg över, nu måste de hoppa. Kompis R´s häst missade avståndsbedömningen och fick inte med sig bakfötterna utan gled ner längs med bäckkanten varpå han blev en utmärkt kana bakåt för ryttaren som således landade mitt i bäcken och sjönk! När hennes fötter äntligen nådde botten stod hon i vatten precis upp till hakan, bara nästippen och hjälmen syntes! Både häst och blötlagd ryttare tog sig oskadda upp för egen maskin och de av oss som inte redan var över bäcken tryckte på ordentligt för att få ett långt språng.
Någon klok person hade ett par torra extrabyxor i sadelväskan och skärpet i midjan på regnjackan hade faktiskt gjort att tröjan inte var helt genomblöt. Sen upptäcktes att ena stiglädret saknades på sadeln - det låg förstås i bäcken. Det är inte kul att rida i terrängen utan så det fick bli fiskafänge och efter en stund fick Leif  napp med en drygt 1 1/2 m lång gren han var tvungen att skaffa.
Ytterligare en historia att berätta för varandra kommande år.

Medtagen presenning funkade bra som tak över lunchen den dagen det regnade

Kompis R var torr och glad vid kvällens rakfiskfest trots sitt ofrivilliga bad

 En krånglande höft gör det svårt för mig att gå långa sträckor eller i allt för oländig terräng men ridningen är inga problem som det är nu. Så jag håller tummarna att det kan bli fler fjällridturer innan jag får ge upp.
Och komma upp och träffa kamraterna kan man ju ändå...

Eftersom jag kör bil upp ensam så är jag fri att göra avstickare vart jag vill på vägen. Den här gången stannade jag till i Värmland hos Margaretha och Åskar igen - det börjar bli tradition, det med. Trappsittning tillsammans är mycket trivsamt och måste man lyfta emellanåt finns det en som håller stolen varm under tiden.

Efter ett par dagar vid Klarälven tvärade jag till Grisslehamn och for till Åland som jag redan rapporterat om. Det kanske kan bli mer därifrån vad det lider.

"Jag har en dröm"

Om några dagar är det 50 år sedan Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal. Det lär skrivas spaltkilometrar och analyseras sönder och samman vad som blivit verklighet och inte av hans dröm nu efter ett halvt sekel.
Jag tror han hade blivit ganska besviken om han hade vetat hur långt det är kvar tills drömmen verkligen blir uppnådd, även om USA faktiskt har en svart president. Men talet är ändå en vattendelare och ett fint exempel på stor talekonst.

Jag blev av Karin på Fox påmind om en sommar på 1970-talet när maken och jag hade en amerikansk 20-årig tjej boende hos oss en tid. Vi gjorde en resa genom delar av Sverige för att hon skulle få uppleva litet mer än bara våra hemtrakter. Karin visar en liten trevlig film med grötlunken på Medevi Brunn nyligen och det var ett av de ställen vi besökte. Vi bodde över på STFs vandrarhem som då var beläget i böndernas hus och tänkte gå grötlunken. Det blev bara maken och jag som deltog, sånt trams var under damens värdighet. Och förresten, varför bodde vi inte på ett ordentligt hotell? Vi två tyckte tramset var utomordentligt trevligt med historiens vingslag susande om öronen till ompa-musik och STFs fina vandrarhem var det som passade vår kassa. Att skaka ett par mattor var ju ganska enkelt. Tyckte - och tycker - vi, som alltjämt nyttjar vandrarhem vid alla tillfällen det går.

Vi åkte en hel dag på Göta Kanal; där passade inte det övriga ressällskapet henne, de störde med enbart sina uppenbarelser. Slussarna var totalt ointressanta. Vi inte ens försökte  berätta om kanalens tillkomst.

När vi stannade vid Rökstenen gick hon inte ur bilen. När vi åkte över till Öland - på dåtidens längsta bro i Sverige - sov hon. Väckningsförsöken resulterade bara i sura grymtningar.
MEN på Öland följde hon med in i en medeltidskyrka! På bok - och vykortshyllan i vapenhuset låg Martin Luthers katekes. Nu blev det intressant, honom kände hon ju till! Han var ju AMERIKAN!
Alla försök att förklara fakta viftades bort, hon visste minsann.

Vid det laget hade vi ju ändå givit upp och resten av resan gjorde vi precis det vi själva kände för och struntade i damen som fotsatte ömsom sova ömsom sucka i baksätet.

Och Martin Luther King Jr  är inte en mindre fantastisk person för att hans förfäder med namnet velat hedra en tysk 1500-talsprälle som så kraftfullt protesterade mot avlatshandel och andra orimligheter i kyrkans lära att påven ilsknade till och kastade ut honom ur kyrkan.

PS. Jag har också en dröm: Att alla krig upphör och att alla får bli saliga på sin egen tro. DS

Ex paradiso

För en tid sedan gjorde jag min sommarresa ensam i min Saab. Bland annat tillbringade jag några dagar på Åland hos Karin och Uffe på Pettas i Geta. De hade bråda dagar i kafeét med massor av gäster men ändå tid för vänskap och umgänge. Som Karin berättat på sin blogg gick hennes bror bort just under mitt besök. Men har man företag så har man och med extra ansträngning så fick alla gäster sin förplägnad.
Under dagarna for jag runt för att ta reda på mer om Åland vars historia fascinerar mig mer och mer.
Inte nog med att skolan missunnade mig mig min egen skånskdanska historia, inte ett ord fick jag lära mig om Åland eller Finland heller. Fänrik Ståhls sägner läste vi som litteratur men ingen förklaring till historien gavs, den fick man komma på att leta efter själv.
(Hela historieundervisningen under min skoltid var f ö misslyckad. Egypten och stenåldern läste vi om till förbannelse men sen var det oerhört tunt, mest årtalsrabblande utan substans och absolut ingen nutidshistoria.)

På Åland känner man historiens vingslag hela tiden! Inte visste jag förrän för några år sedan att Krimkriget utspelade sig också på Åland och ledde till det som gäller än idag - att Åland är avmilitariserat.

Men till det jag skulle berätta om, Ex Paradiso, Ålands Konstmuseums utställning i sommar.
Lagom till museets 50-årsjubileum passar man på att stänga för renovering men håller istället utställningen på Kastellholms Slott, en verkligt historisk miljö. Konstnären, Pauliina Turakka Purhonen, har föräldrar verksamma i en av Ålands kyrkor och har inspirerats av religiösa bilder och texter och tolkar dem på sitt eget sätt. Något litet om det hör man i videon ovan. Hon använder olika tekniker som måleri och skulptur men det som gör mest intryck på mig är de textila tablåerna med otroligt detaljerade porträtt där man inte sällan finner hennes eget ansikte.

Mårran själv tredje  (en blinkning till alla  Anna själv tredje)

Paradisets väktare som har nål och tråd i handen där tråden går till...

... kvinnans tunga!

Skägg, klänning, äpple - vart går hen? Och om jag inte minns fel - det syns inte på bilden - har hen nål och tråd i handen.

Du som har en chans, se utställningen innan den är slut den 15 september!

Jobbigt pensionärsliv!

På 1960-talet tillbringade jag ett år i Kalifornien och fick en amerikansk familj och vänner som förblivit en del av mitt liv. Bägge föräldrarna är borta, Mom så sent som för ett år sedan och jag är glad och tacksam att jag träffade henne en sista gång bara några få år dessförinnan. Min amerikanska syster, Sue, har nyligen gått i pension efter en lärarkarriär och vi har regelbunden kontakt. Hon och hennes man håller igång ett aktivt liv och bl a skriver Sue krönikor i en tidning. Länken går till en obetalbar drapa om hur deras husdjur styr deras vardag.

http://www.sanluisobispo.com/2013/06/16/2549351/barking-up-a-new-set-of-standards.html

En redig skånsk grebba...

..var hon, Birgit Nilsson. Och äntligen kom jag till hennes museum i barndomshemmet i Svenstorp utanför Båstad.
Birgit stod uppenbarligen med bägge fötterna på jorden och tycks ha varit en fantastisk förhandlare och planerare. Hon hade aldrig någon agent utan skötte allt själv tillsammans med sin make, Bertil Niklasson.
Museet förvaltas av en stiftelse enligt Birgits instruktioner och hon har instiftat världens största musikpris som delas ut vartannat år. Den förste pristagaren valde hon själv, Placido Domingo. Han blev synnerligen hedrad och la alla pengarna, en miljon dollar, i sitt Operaliaprojekt. Andra gången priset delades ut var 2011, då till Riccardo Muti.

Bostadshuset får man bara besöka med guide och det står som Birgit och hennes man lämnade det efter att de haft det som sommarbostad sedan Birgits fars bortgång 1975. I bostaden får man inte fotografera men i ladan är det fritt fram.

I ladan finns ett synnerligen instruktivt museum över sångkarriären med audioguide med information och musik. Bilder, scendräkter, guldskivor och otaliga föremål som minner om den fantastiska karriären från den lilla skånska gården, via griniga sångpedagoger i Stockholm till alla världens stora operascener och slutligen åter till Skåne och den sista dagen, juldagen 2005. Typiskt för Birgit var nog att hennes bortgång fick förbli en familjeangelägenhet tills begravningen var över. Som sagt, hon och hennes man var goda planerare.

Minnesmärket i Båstad, den vackra skulpturen av makarna Ulla och Gustav Kraitz har jag redan visat en gång förut på bloggen men den tål att ses igen.

Ulla Kraitz har skulpterat, Gustav har gjort den fantastiska glasyren.

Alla scendräkter kan inte har varit så rysligt bekväma, inte.

Birgit hade en synnerligen välutvecklad och ibland dräpande humor, vilket elaka dirigenter ibland fick veta av. Vi som sett henne på TV, bl a i Här är ditt liv, har hört hennes klingade skratt. Kattvän var hon också - förstås!! I fotoramen på skrivbordet bläddrades det fram ett antal bilder av henne med katt i famnen.

Vi avslutade besöket i kaféet i kostallet med tårta efter Birgits eget recept. Mmmmm....

Lämplig mat i morgon?

I morgon firas Eid-al-fitr, dvs avslutningsfesten efter Ramadan.
På våra breddgrader har det nog varit en tuff Ramadan om man rättat sig efter solen här istället för de klockslag som gäller i t ex Saudiarabien. Särskilt svårt måste det ha varit i Kirunatrakten.
Kan det här tänkas stå på festbordet hos svenska muslimer? Det är första gången jag sett en sån konserv.




Hur som helst tillönskas mina muslimska vänner en riktigt trevlig fest!