Julklappar

Jag har fått trevliga och välkomna julklappar, tack, tack!

Dagarna före jul fick jag också några hjärtevärmande uppmuntringar. 

Den första orsakades av en felplockad vara i New York i för några månader sedan. Jag upptäckte inte förrän jag kom hem till Sverige att Victoria's Secretbutiken på Lexington Ave lagt fel storlek på min inköpta BH i påsen. Jag stoppade den i ett kuvert med kopia på kvittot och ett förklarande brev och postade. Det tog sin lilla tid  men en dag stod postbilen på uppfarten med ett paket från Fedex med min rätta BH. I paketet låg en handskriven lapp med ursäkt samt meddelandet att de tagit $1,5 för mycket betalt och nu satt tillbaka pengarna på mitt kort! Jag tackade via ett meddelande på företagets facebooksida och fick genast ett svar att man vidarebefordrade meddelandet till rätt butik. Schyst!

Lillejulafton hade jag ett ärende till den närbelägna staden och som väntat var det inte lätt att hitta parkering. Jag ställde mig att vänta på en av parkeringarna och hoppades att någon strax skulle hämta sin bil. Efter ca 2 minuter kom en kille och körde ut sin bil och jag fick en ruta. Men han körde inte iväg utan ställde sin bil åt sidan och när jag gick mot automaten för att betala min biljett steg han ur bilen och räckte mig sin - med ytterligare 1 timmes parkeringstid på! Sånt gör en glad för resten av dagen, eller hur!

Fortsatt julefrid tillönskas er alla! Själv fortsätter jag med mitt fina juklappspussel! Det ska bli tre lager av hela Manhattan!

Lördagstema: Så har det alltid varit

Annas rubrik för dagen är Så har det alltid varit.

Att säga så är ungefär lika lätt som att säga att det var bättre förr. Det är lätt att det halkar ur munnen men är sällan sant. 

Visst, gammalt folk har ofta eller kanske "alltid" klankat på "nutidens barn och ungdomar", annat var det förr, då fick man veta hut, osv. Men bättre var det sannerligen inte "förr", när nu "förr" var. Årets julkalender i SVT illustrerar väl det på ett utmärkt sätt. 

OK, TV:s julkalender har man alltid klagat på - så har det alltid varit! (Sic!)

Sedan har de blivit klassiker och höjda till skyarna.

Jularna har inte alltid varit vita i mina sydliga delar av landet men vissa har varit. Den här blir det inte om SMHI har rätt. Klimatet har ändrat sig de senaste årtiondena, så har det inte alltid varit alls.

Förr gick tågen alltid i tid - men vi har mångdubbelt fler tåg på illa skött järnvägsräls. Så har det inte alltid varit. 

Så länge jag kan minnas har det varit passfrihet i Norden för nordiska medborgare och enligt Wkipedia är det så sedan 1952, dvs i 63 år. Nu inför man pass- eller ID -kontroll i kollektivtrafiken över Öresund. Men tydligen inte för biltrafiken över bron; var finns konsekvensen? Eller har jag missförstått?

SÅ HÄR VANSINNIGT HAR DET ALDRIG VARIT!

Däremot har det ofta (alltid?) varit tjafs om olika avtal och lagar som stiftas i EU. Men en lag som verkligen fattas är en som kräver att alla länder hjälps åt solidariskt. Det fattas också lagar som hindrar medlemsländer att efter att de fått medlemsskap ostraffat tumma på mänskliga rättigheter, pressfrihet och diskriminera folkgrupper och minoriteter. Extra skamligt är det av länder som Polen, Ungern och de baltiska staterna att neka ta emot flyktingar när de själva fått så mycket sådan hjälp genom decennier. För att inte tala om Danmarks sentida inställning till utlänningar över huvud taget. 

Rumänien borde t ex aldrig fått medlemsskap förrän de åtgärdat situationen för sina romer.

Frågan är hur länge hela EU-projektet håller ihop.

Sverige har varit generöst mot flyktingar och invandrare och borde kunna fortsätta att vara det - särskilt om alla kommuner hjälptes åt. Men de allra rikaste komunnerna är de snålaste. Nu har vi äntligen fått en lag som ska kunna tvinga alla kommuner att ställa upp. Hoppas att den får effekt! 

Kanske har det faktiskt alltid varit så att den som har minst är mest benägen att ändå dela med sig?

Blev det här inlägget rörigt? Jajamensan!

Nu ska vi fira jul och dela med oss! Nästa lördag ser vi tillbaka på det senaste halvåret! 

Julefrid till er alla överallt!

Jenny Nyströms illustrationer gav den svenska tomten hans ansikte - tomten  har definitivt inte alltid sett ut som den fete Disneyfiguren!

Julkort

Det är högsäsong för julhälsningar och ett antal har redan landat i vår brevlåda. De flesta i kuvert och en del med söta hemmafixade bilder på barnen. Dem har jag inga problem med. Men tryckta kort undertecknade med en i bästa fall läslig signatur kan vålla besvär. Om jag känner 4 Margaretha, 5 Karin, 3 Björn och minst 4 Anders och är osäker på handstilen - vem kommer hälsningen från? Förr kunde man eventuellt tyda poststämpelns ort, så icke idag. Det vore även rätt käckt att få en avsändaradress, folk flyttar ju ibland. Och eftersändning är också ett minne blott. Eftersom jag sedan många år sätter avsändarlapp på mina julbrev får jag varje år ett eller flera i retur med stämpeln 'Adressaten okänd'. Antingen är hen avflyttad eller död, det vore bra att veta vilket.

Så, för höge farao, var snäll och skriv tydlig avsändare även på dina julkort! Är det för jobbigt så kan man beställa små klisterlappar med namn och adress att klistra dit.

Jodå, jag skickar en del hälsningar som e post men bara till sådana som jag tror inte blir ledsna av att inte få papperspost. Jag har hört en del syrliga kommentarer som antyder det. Och alla som jag vill skicka till har jag inte e postadresser till.

Jag börjar författa mitt julbrev tidigt och lägger till efter hand. Det blir jättelångt! Sen stryker jag två tredjedelar eller mer och vips är det klart. En version på engelska tillverkas också. Tilläckligt antal kopieras och de digitala görs till pdf. I god tid. Men tror nån att jag får breven på lådan före postens 'sista dag  för utdelning före julafton'? Icke. Prokrastineringstrollet triumferar alltid. 

Icke desto mindre önskar jag alla människor en God Jul!

Lördagstema:En salig blandning

Jag har grunnat en del i veckan på Annas tema för lördagen, En salig blandning. Uttrycket används kanske mest i litet nedsättande, ibland skämtsam, betydelse. Inte förrän i går kväll hittade jag mitt ämne. Då var jag nämligen på Kristianstads teater och avnjöt Operafabrikens julkonsert, Stjärnor i vinternatt.

Programmet var verkligen en salig blandning men i väldigt positiv bemärkelse! Julvisor, profana och sakrala, på svenska, danska, engelska, tyska och finska. Nytonsatta dikter av Fröding och ett flertal operanummer från Verdi över Dvorak till Wagner samt Chopinnocturne på piano fullbordade konserten.

Solisterna, Gitta-Maria Sjöberg, Leena Malkki, Bengt Krantz och Erland Hagegård, går inte av för hackor heller och publiken var förtjust. Jesper Olsson spelade piano.

Min specielle favorit från många roller på Malmö Opera, Bengt Krantz, gör mig aldrig besviken. Senast såg jag honom i Eugen Onegin i Malmö för ett par veckor sedan. Eftersom han efter den föreställningen åkte iväg med samma Pågatåg som jag fick jag tillfälle att tacka honom personligen, dessutom, vilket han tycktes bli glad över. Han har en bred repertoar, en salig blandning i vid mening.

 Här är ett klipp med honom från Gounods opera Romeo och Julia på Malmö Operas turné.

Av alla roller jag sett och fr a hört honom i är det hovmannen Ping i Turandot som gjort det största intrycket. Jag kan få gåshud av bara minnet! Det finns ett underbart klipp på youtube från en föreställning inne i Förbjudna staden i Peking av herrarna Ping, Pang och Pong som drömmer om sina hemtrakter. Det är förstås inte Bengt K som sjunger Ping men det är mycket njutbart. Och om jag inte ser fel är det Zubin Mehta som dirigerar.



Nästa vecka skriver vi om hur det alltid varit, för det har Anna bestämt!
Tills dess ska vi fira Lucia, var och en efter behag och med mycket musik!

Nobelfest med förhinder.

Jag läser Svetlana Alexijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Samtidigt pågår ikväll Nobelfesten med högtidstal och festblåsor. Inte för att jag brukar titta på sändningen i TV annars heller, annat än glimtvis. Men idag är det totalt omöjligt att växla om från de sovjetiska kvinnornas berättelser från kriget till den påkostade festen. TVn förblir avstängd.

Det är längesedan jag läste en Nobelpristagare som mer förtjänat sitt pris. 

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till de soldater som idag återvänder från tjänstgöring i främmande länder till en oförstående hemmiljö och inte hittar någon som orkar lyssna.  Alexijevitj orkar lyssna, ger andra världskrigets kvinnor möjlighet att berätta hur det verkligen var - det har de inte fått göra förut. Hon visar hur de levt med två parallella historier, den officiella, manliga, och den personliga kvinnliga. 

Själv minns jag ett hastigt möte i Moskva 1975. Jag satt och argumenterade med en man, jag minns inte hans funktion i sammanhanget, men vi var oense om hur jämställda de ryska kvinnorna var. Jag hade ju en krets välutbildade väninnor och visste precis hur de hade det. Mannen menade att kvinnor och män i Sovjet var helt jämställda, vilket jag inte höll med om, och plötsligt går en stilig kvinna med en stor sjal om sig förbi oss. Mannen blir förtjust och ropar henne tillbaka och ber att få presentera henne, stridspilot från kriget. Hon lyfter sjalen och visar att hela jackan är fylld med  medaljer och hederstecken. Hon är på väg till ett föredrag om kriget.

Det är detta Alexijevitj berättar om. Kvinnorna har i alla år offentligt talat om det manliga kriget, hon har fått dem att äntligen berätta det som kom dem närmast.

Jag läser och gråter.

 

Lördagstema: Övning ger färdighet

Anna leder oss genom decembers lördagar. Så sant som det är sagt ger övning färdighet, eller uttryckt på annat sätt, upprepning är all kunskaps moder!

De första svettluddiga alstern när man lärde sig sticka, virka och sy har nog många av oss i minnet.

Tappade maskor gick väl an, tappade sugar var värre, men till slut, ibland efter gråt och tandagnisslan, satt det! Tala om upprepning.....

Just den här tröjan i Bohusstickning har jag faktiskt stickat fast bilden är från nätet.

Trist nog har jag upptäckt att det numera inte alls är ovanligt att yngre personer inte längre lär sig att sticka och virka eller ens att sy.

Sen ska väl erkännas att somliga lär sig fortare än andra, både praktiska och teoretiska färdigheter och några lär sig inte alls.

Att få lära sig läsa noter och pröva på nåt musikinstrument blir också svåråtkomligare när kommunala musikskolor får allt mindre resurser. Själv fick jag ta pianolektioner redan innan vi hade nåt eget piano och jag satt hemma och övade på en pappersklaviatur i en hel termin.

När jag första gången körde med en bekants hästsläp på hennes begäran och vi behövde  vända ekipaget beordrade hon mig att köra en omväg istället för att backa och komma runt. Jag trodde hon kunde eftersom hon kört med släp i många år men, se, det kunde hon inte. Hon brukade be "nån annan" om det var nödvändigt att backa. Ånej, jag satte genast igång att öva och snart var jag "nån annan" varje gång hon kom hem från tävling med dotterns häst och släpen skulle parkeras. Inte så att jag har blivit precisionsbackare men det funkar i alla fall. Och körkort för tungt släp tog jag så småningom.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun...

Få av oss är verkliga naturbegåvningar i något avseende men när man hittar det man i alla fall har fallenhet för så blir det roligare att öva och uppnå färdighet! Så kom igen, nu tar vi det från början igen!

Nästa vecka skriver vi om en salig blandning.

Lördagstema: Änglar

Musikantas sista tema, Änglar, för november sammanfaller med helgen då första advent infaller. Jag vet ju inte om hon haft det i tanken när hon när hon gav oss rubriken men jag nappar i alla fall inte på den "juliga" tråden.

Änglar kommer mig alltid först att tänka på den med det ljungande svärdet, ärkeängeln Mikael, chefsängeln, som drev ut Eva och Adam ur Edens lustgård. Historien har alltid retat mig. Om det nu funnes en gud, ett paradis och ett kunskapens träd, varför i all världen skulle människorna inte få skaffa sig kunskap? Och att Eva lockade Adam som sen skyller ifrån sig  är ju så dumt att klockorna stannar.

Mer sympati känner jag då för de hämnande änglar  som till Verdis Requiem ledsagar "den enfaldige mördaren" i Hans Alfredssons film med samma namn. Det finns ett klipp på youtube som jag inte lyckas dela men det är sevärt! En suddig stillbild är allt jag kan åstadkomma.

En annan ängel man kan fundera över är en av Finlands mest älskade målningar, Hugo Simbergs Sårad ängel, som hänger i Ateneum i Helsingfors.

Simberg hör till symbolisterna men han har aldrig förklarat vad han menar med bilden; det är upp till var och en att läsa in sin egen tolkning. Två rätt surmulna gossar - de ser ut som om de mycket motvilligt blivit kommenderade -  bär en ängel med  bruten vinge och ögonbindel, vad kan det betyda?

En liten historik om målningen kan läsas här.

För mig återstår att åka till Helsingfors och se målningen i verkligheten!

Änglar har i alla tider figurerat i religion, fantasier och sagor. Snart vimlar tillvaron av julänglar i alla de former! 

En trevlig adventshelg hoppas jag att alla får! I december är det Anna som tar över som temachef!
Därmed tackar vi Musikanta för utmaningarna i november!
Om jag inte minns fel är det HeLena som tar hand om januari och Tove februari.

Lördagstema: Dofter

Månadens temachef är Musikanta och nu ska det handla om dofter.

Luktsinnet lär vara det sinne som mest kan väcka minnen och associationer. Jämfört med de flesta djur har vi ett dåligt luktsinne men det är ändå kraftfullt och mister vi det blir tillvaron betydligt fattigare. Alla nyanser i smak sitter också i näsan, tungan skiljer som bekant bara på sött, salt, surt, beskt och umami.

Vad som luktar gott, doftar, och vad som luktar illa, stinker, är en personlig sak även om vi nog är överens i en hel del fall.

Mat vi gillar doftar för det mesta gott när den lagas medan lukten av havregrynsgröt gör mig illamående. Och blandningen i trapphuset av en grannes kålsoppa och annans stekta sill, särskilt dagen efter, retar definitivt inte aptiten. Det gör f ö  inte villagrannens tändvätskeos heller innan grilldoften tagit över. Tobaksstank ska vi inte tala om.
Den hårfrisörska jag en gång besökte vars armhålor inte precis doftade rosor när hon tvättade mitt hår blev jag inte kund hos...

Människor i vår del av världen är livrädda att lukta illa - ändå gör många det ovetande - och parfym är en utbredd företeelse, både i direkt och indirekt form. Alltför många hudvårdsprodukter är parfymerade och använder man  en tvål, en kräm på kroppen och en i ansiktet, en deodorant, ett par tre hårvårdsprodukter plus en parfympust bakom örat så bär man runt på en hel doftsymfoni i varje fall några timmar - och kanske den är rejält dissonant! Är det dessutom en rökare, som stinker redan från början, blir resultatet ren katastrof.

(Bild från nätet)

Det är inte många parfymer som jag tycker doftar gott, många är direkt kväljande. Vissa människor reagerar dessutom på starka dofter hos andra och på arbetsplatser och i offentligheten anser jag att man måste besinna sig. Att sitta bredvid nån med kväljande parfym eller rakvatten på bio, t ex, är verkligen inte roligt.

Så fram för doftdisciplin!

Runt oss finns många härliga dofter, salt hav, fuktig jord, blommor och lövverk, bebisar, hästar och kor luktar gott men inte grisar. Nyligen stod jag under ett eukalyptusträd och insöp den ljuvliga doften och snart bär många av oss in en gran som ger juldoft i vardagsrummet.

När man kommer hem till vänner och släktingar känner man igen doften i just det hemmet även om det gått mycket lång tid sen senast, vårt luktminne är mycket starkt.
Forskning tyder också på att  doften har betydelse för vårt val av partner; man måste gilla lukten av sin friare, annars får han korgen!

Den här friaren luktade nog gott.....

...för det blev bröllop!

Nästa vecka handlar det om änglar!
Tills dess tillönskas alla bloggvänner en trevlig helg!

Höstsådd

Messidrome, Thermidore och Germidour - vad kan man tro detta är?

Thermidore var namn på en av månaderna i franska revolutionens tideräkning och finns som ett begrepp i frasen thermidorkupp efter dagen den nionde thermidore när Robespierre störtades. De övriga två namnen får inga klockor att ringa och googling ger bara vad de är för mig idag, nämligen vitlökssorter.

Thermidore har jag odlat i många år, de andra är nya för mig. Årets skörd var inte så lysande i det att lökarna av flera sorter blev ganska små så jag har köpt litet ekologiska utsädeslökar för att fräscha upp sortimentet. Ca 80 klyftor petade jag igår ner i trädgårdslandet, förutom de ovan nämnda sorterna också Rysk Röd och en jag kallar X-Mässa eftersom jag en gång för länge sen  köpte utsädeslök på en trädgårdsmässa men har  glömt sortnamnet.

Jag har missat att spara av elefantvitlöken från Kalifornien som jag odlat ett par år men den var inte av det läckrare slaget så det gör inget. Visserligen blev det stora fina lökar men smaken var ganska svag och egentligen ska man inte sätta sån lök; det ska vara garanterat frisk sättlök man börjar med och kommersiell vara för konsumtion kan medföra sjukdom i jorden.

Under en nyligen gjord resa just till Kalifornien igen besökte jag Gilroy, vitlökens huvudstad, och köpte förstås vitlök också, men den ska hamna i grytan.

Gilroy har varje sommar en gigantisk vitlöksfestival där allt som tänkas kan, inklusive glass, serveras med vitlök som smaksättare. Festivalen hålls i juli när det är hett som i Gehenna så man livligt föreställa sig ångorna från både folk och det ätbara(?). Missförstå mig inte, jag älskar vitlök och har i maten praktiskt taget varje dag, men det finns gränser. Men titta gärna på recepten från 2015 års festival, de finns på sidan jag länkat till ovan.

Nu var det lågsäsong och staden framstod som en sömnig, lantlig liten söt håla. Mitt ressällskap och jag tog en promenad i centrum, tittade in på det folktomma festivalkontoret som reade ut  souvenirerna och resten av löken och hittade sedan en populär lunchrestaurang  och åt en vitlöksfri måltid.

Jag hoppas gårdagens sådd ska ge mig en fin skörd nästa sommar. Håll tummarna!

Lördagstema: Glas

Musikantas tema för lördagen är Glas och jag associerade genast till glasses, dvs pluralformen på engelska. Kanske för att jag den senaste tiden under några veckor huvudsakligen begagnade det språket under ett par besök västerut.

På svenska tänker jag således på glasögon.  Detta i vår tid så vardagliga ting som betyder så oerhört mycket för livet för så många människor har inte alltid varit ett självklart hjälpmedel.

Trots att mitt eget synfel, myopi (närsynthet) och astigmatism, i dioptrier mätt inte är så märkvärdigt är jag ganska handikappad utan mina glasögon. Jag hade inte kunnat utöva mitt yrke eller köra bil utan dem. Utan glasögon ser jag inga detaljer i människors ansikten, träden har inga löv, husen har inga tegeltak eller dekorerade fasader och skyltar kan jag inte läsa. Hela tillvaron på mer än armlängds avstånd blir suddig. Den enda "fördelen" med närsynthet är det inbyggda förstoringsglaset man har. Det tar litet längre tid innan man behöver läsglas, dvs numera progressiva glas, och tar man av sig glasögonen och betraktar något på riktigt nära håll ser man det bra.

(bild från nätet)

Om glasögonens tidiga historia hittade jag denna länk:

Där står bla följande att läsa:

De äldsta litterära beläggen för att förstorande linser begagnats som hjälp för synen kunna hämtas ur tyska minnesångares dikter från 1270-talet och senare. Dessa linser nämnas där bl. a. med olika avledningar av ordet b e r y l l, ty svårigheten att framställa färglöst glas gjorde det nödvändigt att betjäna sig av beryller och andra halvädelstenar. Verkliga glasögon i modern bemärkelse synas emellertid ha uppfunnits, möjligen i Venedig, först i slutet av.trettonde århundradet. De nya synverktygens utseende lära vi känna för första gången på en alfrescomålning i kapitelsalen i St. Nikolai- klostret i Treviso (1352), där tvenne franska kardinaler framställts, den ene med ett läsglas, den andre med ett slags pincenez, närmast att förlikna vid två skaftade läsglas förenade med en nit genom skaftens ändar. Tyskarna kallade detta slags glasögon N i e t b r i l l e n, fransmännen besicles clouante. Dessa »nitbrillor» äro således de äldsta belagda, men som allenast sex avbildningar av glas- ögon äro kända från 1300-talet, kan man ej med bestämdhet säga om en annan typ är lika gammal eller t. o. m. ännu äldre, nämligen den som kallas Biigelbrille, »bågbrillor», på grund av den halv- runda, oftast fjädrande båge, som förenar de bägge glasen till ett slags klumpig pincenez. Den sistnämnda typen finnes i varje fall avbildad på två av de sex ovan omtalade 

1300-talsbilderna. 

De tidiga glasögonen var alla förstorande, dvs konvexa. Det hjälper vid långsynthet och ålderssynthet men inte oss närsynta, vi måste ha konkava linser. 

Under de dryga sextio år jag burit glasögon har tekniken gått framåt.  Från de ganska tunga brillor med glaslinser jag började med är steget långt till de tunna och fjäderlätta av plast jag har idag. Kontaktlinser  har jag också haft i något decennium men dem har jag övergivit numera eftersom jag får bättre syn med progressiva vanliga glasögon. Många låter idag operera sin närsynthet med gott resultat men det biter inte på ålderssynthet, dvs den stelnande linsen, och då måste man ändå ha läsglasögon, vilket jag ser som ett evigt av och på-tagande och letande i väskor och hela huset hos många bekanta. Mina glasögon sitter på näsan från det jag stiger upp tills jag lägger mig och jag ser bra hela tiden. Synnerligen bekvämt!

Nästa lördag ska det handla om Dofter!

Lördagstema:Omstart

Denna lördag har vi fått besked om omstart av Pettaskarin. 

Omstart, gå tillbaka till GÅ, börja om från början - ja, nog vill man, eller måste man, göra det ibland. 

Datorn, smartfonen, stickningen - allt kan behöva en omstart, t o m själva livet, ibland. 

En slags omstart jag varit med om att utföra många gånger på jobbet är just det - att starta om livet hos någon som fått hjärtstopp. 

Ibland har det inte gått så bra men många gånger gjorde det det. Och den känslan, när pulsen blir kraftigare och blodtrycket kommer tillbaka och den nyss döde slår upp ögonen och undrar vad som hände, den känslan är obeskrivlig.

Du, som inte tränat hjärt-lungräddning och hållit i en hjärtstartare, se till att gå en kurs! Och se dig omkring i köpcentret, där brukar finnas en skylt med upplysning om att "Här finns hjärtstartare". Det kanske rent av finns en där du jobbar.

                                         

 

Lördagstema: Vingslag

Pettaskarin på Åland har oktobers styråra. Idag vill hon höra vingslag.

Jag gör det enkelt för mig och visar er den här lilla videon jag tog på fredagsförmiddagen då en flock bergfinkar besökte vår fågelrestaurang där de gjorde ett gott jobb med att städa på marken där andra fåglar envisas med att spilla frön.

Bergfinken är fjällvärldens motsvarighet till bofinken som håller till här söderut. Även i våras hade vi besök av av norrländska vänner när de var på sin resa norrut för att häcka. Snart fortsätter de ännu längre söderut för att övervintra och de är självfallet välkomna åter till våren.

Tanken svindlar när man tänker på hur många vingslag de presterar på sina mångmilafärder.

Lördagstema:Havets bröd

När Karin på Åland ber oss skriva om havets bröd så tänker jag genast på den stora handelsflotta som i sekel utgick från det lilla Åland. Alla dessa segelfartyg som fraktade varor över hela världen och försörjde många människor och säkrades deras dagliga bröd.

Segelfartyget Pommern, som är museifartyg i Mariehamn, vittnar om den tiden. Ombord kan man se filmer från skeppets aktiva tid och få en glimt av det hårda livet ombord.

Ett annat havets bröd måste ju skeppsskorpor vara. De var hårt torkade för att hålla under långa båtfärder och hörde till basvarorna ombord. Moderna recept med namnet torde inte ha mycket likhet med vad sjömännen knaprade i sig.....

Med jordens ökade befolkning funderar man på vad man mera kan inkludera som livsmedel, förutom t ex insekter och larver, något vi haft på tapeten för inte så länge sedan. Fisken i havet decimerar vi alltmer men det finns ju även växtriket i det våta, algerna. Liksom larverna så används redan alger i asiatiska länder och vi ser alger i t ex sushi. Men även som regelrätt bröd, nämligen Grebbestads Tångbröd. Tångmjöl har förekommit som utdrygningsmjöl, liksom barkmjöl, men i Grebbestads Tångbröd menar man att det tillför en massa nyttigheter. Vad jag har kunnat utröna säljs det mest i delikatesssammanhang som t ex speciella ostbutiker. Hur det smakar har jag ingen aning om. Har ni?

Ett havets bröd måste det ju vara!

Lördagstema: Märkeskvinna

I oktober är det Pettaskarin på Åland som styr temaskutan och vi börjar med en märkeskvinna.
Det finns förstås hur många som helst och när man börjar fundera och ska välja en enda blir det svårt.
Till slut bestämmer jag mig för Ada Nilsson, 1872-1964.

Ada Nilsson kom att i november 1900 bli Sveriges tolfte kvinnliga läkare och, liksom ett flertal av sina pionjärkollegor, arbetade hon i hård motvind för att förbättra villkoren för sin tids kvinnor. Som läkarstuderande utsattes de för systematiska trakasserier som vi idag kallar sexuella. När Ada och en annan kvinnlig medicinare grupptenterade med två manliga kamrater fick de orättvist lågt betyg. Ada, som inte var rädd av sig, frågade professorn varför, då kvinnorna ansåg sig ha svarat betydligt bättre än männen. Professorn svarade att de måste ju inse att det inte gick an att ge kvinnor bättre betyg än män och de manliga kandidaterna hade ju inte kunnat mycket!
Ada  tvingades  att specialistutbilda sig till gynekolog utomlands med hjälp av lånade pengar eftersom professorn på Serfimerlasarettet vägrade ta emot kvinnliga underläkare. Fram till 1903 fick kvinnliga läkare inte inneha statliga tjänster, det året öppnades ett antal lägre sjukhusbefattningar för ogifta kvinnor. 1923 infördes behörighetslagen som gav ogifta kvinnor rätt till offentlig tjänst; det skulle ta till 1939 innan gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete lagfästes. 

Ada Nilsson deltog i kampen mot prostitutionsreglementeringen. Den innebar att de prostituerade underkastades tvångsbesiktning regelbundet. Det ansågs att man på så sätt skulle hindra att anständiga hustrur smittades med könssjukdomar!
Ada och hennes medkämpar, bl a Karolina Widerström, vår allra första kvinnliga läkare, menade att lagen motverkade sitt syfte och ville istället att upplysning och frivillig sjukvård  skulle gälla.

Ada var medlem i många föreningar som arbetade för kvinnlig rösträtt, sexualupplysning, utbildning, fred och nätverkande för kvinnor. Långt före "Ottar" undervisade hon och hennes kollegor från 1910-talet i sexualkunskap i flickskolor och på föräldramöten. Hon var ansvarig utgivare av Tidevarvet och skrev många artiklar, bl a om preventivmedel (som var olagligt ända till 1938!) och var flitig föreläsare på  Fogelstadskolan. Hennes läkarmottagning blev mötesplats för radikala personer av båda könen och hon hade många vänner både inom kultur och inom politiskt aktiva grupper bland de sk frisinnade och socialisterna men blev själv aldrig politiskt ansluten. Hon var nära vän till Alexandra Kollontaj, den sovjetiska ambassadören, och det har felaktigt påståtts att Ada var kommunist.

Ada fick uppleva en enorm utveckling under sitt långa liv och var en av dem som satsade helhjärtat på att förbättra tillvaron för kvinnor. Hon och hennes samtida uträttade storverk - och ändå återstår mycket att göra för jämställdhet ännu idag!
Ada hade ingen strålande ekonomi  men var oerhört gästfri och generös. Däremot tänkte hon inte på att planera för sin ålderdom. Fattig fick hon sina sista år en fristad hos sin vän genom hela livet, Honorine Hermelin, som i alla år lett skolan på Fogelstad,  och dog i Fogelstad 1964.

2014 kom biografin om Ada Nilsson "Barrikaden valde mig" av Kristina Lundgren ut.
Ada är en av de kvinnor som Siri Derkert avbildat på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm.

Lördagstema: Säsong

Min sista rubrik för september är säsong och på förekommen anledning får ni denna länk

https://www.metopera.org/Season/In-Cinemas/

Anledningen är förstås att jag redan har biljetter till alla Live in HD - föreställningarna från Metroplitanoperan i New York säsongen 2015-16 som sänds på på min biograf i Göingeskogarna.

Jag kan upplysa om - för den som tvivlar - att sångarna INTE har några mikrofoner på sig ens vid dessa föreställningar som sänds över hela världen live, senast jag såg en siffra var 64 länder med. Sändningarna utgår från en sändningsbil utanför operan som på nåt tekniskt avancerat sätt tjuvlyssnar på föreställningen och vidarebefordrar den ut i etern.

Metoperans säsong startade i måndags med galaföreställning av Othello. I onsdags hade Turandot säsongspremiär och i går, fredag, hade Il Trovatore sammalunda. 

Turandot på Met är deras dekormässigt näst största uppsättning och jag kan lova att den är magnifik, ty jag var där i onsdags.

Men ännu större kändes upplevelsen i går kväll när Anna Netrebko, Dmitri Hvorostovsky och Yonghoon Lee sjöng huvudrollerna i Trubaduren. Inte bara för att de är bäst utan också för att Hvorostovsky är tillbaka efter att i sommar behandlats för en hjärntumör. Det var så uppenbart att alla var lyckliga över detta, inte minst dirigenten och orkestern som överhöljde honom med blommor efteråt och hela publiken stod upp och jublade.

Nästa lördag är jag hemma igen och då ser jag matinéföreställningen live i HD på bio!

Härmed lämnar jag över stafettpinnen för oktobers lördagsteman till Pettaskarin!

Lördagstema: Äta bör man annars dör man!

Sällan eller aldrig har väl dieter rekommenderats, matvaror förklarats skadliga om inte livsfarliga och hundratals kokböcker publicerats i en takt som nu. Medan det på många platser på jorden handlar om att över huvud taget få något i magen varje dag så är västvärldens upptagenhet av vad vi stoppar i oss absurd. Tack och lov har visionen med ett piller istället för mat aldrig blivit verklighet eller ens prövad.

Nöjsam läsning men numera svår att laga mat efter!

 Människan är en otroligt anpassningsbar varelse när det kommer till vårt energiintag. Vi överlever på det som finns tillgängligt, helt enkelt, från vegetabilier av olika slag över larver och insekter till kött och fisk om det så är valspäck eller hjortstek. Våra tänder visar att vi är allätare.

Min egen filosofi om mat är att man kan äta allting men inte alltid! Sundast känns "matpyramiden" eller "tallriksmodellen" med mycket grönsaker och rotfrukter, mindre ägg, kött eller fisk och viktmässigt minst fett. Att räkna intagna kalorier är superenkelt:

1 gram kolhydrat eller protein tillför 4 kcal, 1gram fett tillför 9 kcal. Att räkna hur många man gör av med är betydligt svårare men låter sig göras, det finns tabeller för det.

Att vi gillar sött har nog förklaringar i evolutionen, söta frukter och bär visade sig vara ätliga och ge mycket energi per viktenhet. Problemet idag är att vi har mer eller mindre fri tillgång till söta produkter och överkonsumerar dem. Läsk är en för mig totalt onödig produkt. I min barndom var det en sällsynt festdryck; det kunde det gott ha förblivit. Sylt och saft som förr måste kokas med mycket socker för att inte mögla kan idag frysas med en bråkdel av sockerhalten. Torkning är också en bra och användbar metod!

Rubinolaäpplen låter sig torkas utan att bli fula i färgen, t o m.

De flesta dieter avsedda för viktminskning fungerar - om man följer dem. Det är dock oftast lättare sagt än gjort. Förr eller senare återfaller de flesta i sina gamla vanor. 

Vissa dieter kan vara farliga. Det har förekommit kommersiella bantningsprodukter bl a en som tillverkades av kohud som förorsakade ett antal dödsfall. 

Den just nu populära lågkolhydrat-högfettskosten kan också vara farlig i vissa fall. Nyligen rapporterades i Läkartidningen om en ammande mamma som både åt för litet och åt enligt den kosten och råkade i svår syra-basrubbning, ett livshotande tillstånd. 

Äter vegetariskt gör en stor del av världens befolkning antingen av nödtvång eller övertygelse och med bl a  baljväxter får man fullt tillräckligt med protein. I Asien skaffar man sig ofta proteintillskott med larver och insekter, något som diskuteras allt mera även i vår del av världen. Vissa menar att vi måste leta efter alternativa proteinkällor även i vår del av världen. På marknaderna i Kina och Laos där jag rest saluförs en hel del som får håret att resa sig och magen vända sig på en svensk. Vad sägs t ex om orm, skorpioner eller sjöstjärnor på grillspett? Eller larver?

De här påstods vara en delikatess och var jättedyra på en marknad i Laos.

Själv vill jag äta en blandad kost med en stor andel grönsaker. Helvegetariska dagar har vi ofta. Vi försöker köpa så ekologiskt det går och har fördelen att vi kan köpa direkt från gårdar i närheten. Eftersom vi äter kött menar vi att allt ska tas tillvara och vi äter med förtjusning inälvsmat. Allra godast är kalvbräss och lammnjure! Grislever blir till hemlagad leverpastej och stekt kalvlever är en ren delikatess, något finkrogskockarna också återupptäckt på senare år.

Det är också glädjande att våra vanliga butiker har allt mera ekologiska varor. Somliga hävdar att det blir mycket dyrare men prisskillnaden blir allt mindre. Ekologiska rotfrukter är billigt och om man dessutom tar tillvara och inte kastar stora delar av det man handlar - vilket statistiken säger att vi gör - så behöver inte matkontot bli dyrare alls. Fö gjorde jag en god pesto av fräsch morotsblast och solrosfrön härförleden.

I vårt nordliga hörn av världen har mejerivaror varit en viktig del av dieten i årtusenden, därför har vi behållit enzymet laktas i våra magar som krävs för att bryta ner mjölksockret, laktos. De flesta människor på jorden kan som vuxna inte det, de har för litet laktas. I yoghurt och ost finns inte så mycket laktos så det brukar gå bra att äta för de flesta. Många av våra invandrare kan behöva tillgång till laktosfria alternativ av andra produkter men enligt vissa medicinska rapporter har vi just nu en "modetrend" med mer eller mindre inbillad laktosintolerans. Vilket förstås utnyttjas i reklamen för
t ex havremjölk till mjölkböndernas ilska. F ö kan jag tänka mig att betala mer för svenska mjölkprodukter så att mjölkbönderna inte behöver lägga ner i allt snabbare takt!

Sk kosttillskott är helt onödiga för friska människor som äter varierat. Dess enda nytta är för penningpungen hos försäljarna. Somligt är rent av skadligt att använda invärtes!

Äta bör man, annars dör man - äter gör man, ändå dör man. Förr eller senare.

Dessutom påstås en hel del självmord begås med kniv och gaffel.

En trevlig helg med go' mad, möen mad (nej, lagom!) o mad i rättan ti' tillönskas er alla!

Lördagstema: Naturligt

När jag tänker på begreppet naturligt brukar jag minnas ett tillfälle när jag avrådde en ung bekant från att slösa bort sin magra kassa på sk hälsopreparat. Hon invände då att det i varje fall inte kunde vara skadligt att inta sk naturmedel eftersom det bara vara "naturliga" ingredienser. Tja, sa jag då, bly, arsenik, uran, kadmium, svampgift och cyankalium är väldigt naturliga också.

Jag tror beteckningen naturlig är en av de mest missbrukade (liksom begreppet äkta som avhandlades i TV-programmet Plus i veckan).

Vad är t ex naturmaterial i kläder? Genast tänker vi på bomull, lin, silke och ylle och några litet mera ovanliga som rami, hampa, bambu och som jag senast sett, eukalyptusfiber (känns som silke!). Innan alla dessa fibrer kan omvandlas till kläder måste de genomgå ett antal processer som, vad jag förstår, innebär användning av mer eller mindre skadliga kemikalier och färger. Innan vi kan ta på oss ett behagligt bomullsplagg har det dessutom gått åt enorma mängder vatten, ofta i länder där rent vatten är en bristvara.
Inte känns det särskilt naturligt?
Viskos, som säljs under ett flertal namn, tillverkas vanligen av träfiber och brukar ömsom räknas till naturmaterial, ömsom till syntetmaterial. Syntetfibrer tillverkas oftast av olja och liknar plast. Ännu tillverkas den mesta plasten av petroleum men man kan framställa plast ur en mängd organiska produkter, t ex görs nu en populär plastkasse, Hinzaväskan, av sockerrör. Är förresten inte olja en naturprodukt i sig?  

Att kalla något onaturligt brukar betyda att man inte gillar en viss företeelse. HBTQ-beteende upprör en del som menar att det är onaturligt och därmed förkastligt, ja, rent av syndigt.
Att djurvärlden i själva naturen uppvisar otaliga sådana beteenden tycks inte imponera på den som bestämt sig för att "hen" inte får finnas. Den sk naturen spelar oss ibland spratt och ger vissa människor mönster i könskromosomerna som inte är bara xx eller xy utan t ex xxy eller xo. (En ensam y-kromosom är inte förenlig med liv, den har bara några få gener som i stort sett reglerar testosteron. Liv förutsätter minst en x-kromosom.)
I själva verket är det homofobi som är onaturlig om vi nu anammar det språkbruket.

För några decennier sedan spekulerades i att vi skulle kunna sluta äta "vanlig" mat och bara livnära oss på ett dagligt piller. Utvecklingen har, tack och lov, inte tagit oss dit även om vitaminpiller kanske ibland är nödvändiga när man  i industrin processat maten så hårt att viktiga näringsämnen gått förlorade. Själv försöker jag hitta ekologiska produkter som inte utsatts för giftiga bekämpningsmedel. Inte för att de skulle vara mera naturliga men förhoppningsvis mindre förgiftade.

Tillbaka till sk naturmedel. Som mediciner framhålls dessa ibland som överlägsna de läkemedel vi från läkemedelsindustrin. Då glömmer man alla de mediciner som industrin framställer med utgångspunkt från naturen, t ex penicillin från mögel, aspirin från salixbark, atropin från belladonna, digitalis från fingerborgsblomma och ett flertal cancermediciner från olika växter, bl a vintergröna.

Vincristin tillverkas av vintergröna, en vanlig marktäckare i bl a min trädgård.

Det finns också en växande skara människor som anser att vaccinering är onaturligt och att det vore bättre att genomlida sjukdomarna "naturligt". Att många då skulle dö eller få livslånga skador av t ex mässling eller polio tycks dessa skeptiker irrelevant. Just nu står vi inför  en hotande polioepidemi i Ukraina och Rumänien där krig och en utbredd vaccinationsskepsis stoppar den massvaccinering som är nödvändig.

Kanske vi får vara beredda på att naturen slår tillbaka....

Övriga lördagsbloggare finner du i högerspalten!

Lördagstema: Kultur

Nu är hösten igång och med den våra lördagsfunderingar. Om jag skulle ha svårt att få ur mig något så får jag skylla mig själv för det är jag som hittat på rubrikerna i september.

När folk undrar vad i all sin dar jag lyckas sysselsätta mig med som pensionär brukar jag svara att jag odlar min själ och min trädgård, dvs jag idkar kultur i både andlig och fysisk bemärkelse. Ordet kultur betyder ju ursprungligen odling.
Hela trädgården är full av olika växtkulturer där jag försöker bringa ordning enligt egna filosofier; inte för många räta vinklar och raka linjer utan mera huller om buller och litet rufsigt. Trots det räknas även min trädgård in i kulturlandskapet till skillnad från naturen.

Fast när vi anser oss vara ute i naturen är det nog ändå oftast så att människan gjort ett kulturellt avtryck i alla fall genom att ha skördat, avverkat, flyttat om i sten- och jordlager i sekler, odlat och övergivit, bränt och inplanterat främmande djur och växter. Vi är omgivna och invaderade av bakteriekulturer, somliga snälla i ett samliv av ömsesidig nytta, andra riktigt elaka som inväntar rätt tillfälle att slå oss med sjukdom och död.

På tidningarnas alltmer krympande kultursidor läser vi om populärkultur, finkultur, snobbkultur och vulgärkultur. Konst och konsthantverk, musik, litteratur, teater, föreningsliv, underhållning och olika typer av mer eller mindre originella sysselsättningar räknas alla som kultur.


Ett begrepp som diskuterades mycket i vintras var kulturmannen. Det som är bra med det är att jag fick ett namn på en typ av män i offentligheten jag får kräkreflexer av att se och höra. F ö säger jag bara Heja Ebba!

Samhället anser att kultur är viktigt för människan och skattepengar bidrar därför till sådana kulturyttringar som för tillfället betraktas som bra för oss och vi har en kulturminister. Vissa kulturdelar klarar sig ekonomiskt bra på egen hand genom att de kommersiellt får många att själv köpa den kultur de önskar. Men stora delar har inte en chans att bekosta sin existens och då krävs sponsring på något sätt, skattevägen eller genom reklam, t ex.
En fd kulturminister tyckte för några år sedan att större delar av kulturen  skulle "klara sig själv" ekonomiskt och glömde då tydligen bort att t ex konst och seriös musik historiskt aldrig ens skulle existerat utan mecenater i form av rika människor, kungar eller kyrkor och kloster. Inte heller idag räcker t ex biljettpriset på teater, museer och konserter för att täcka verksamhetens kostnad. I vårt land har vi fattat demokratiskt beslut att stödja en mängd kulturformer, i vissa länder får man lita till donationer, företag och gåvor för att t ex hålla museer och teatrar i gång.

Kultur är ibland livsfarlig. Allt för många exempel finns på hur diktaturer bestämmer vilken konst och litteratur som finnas, det misshagliga bränns och dess utövare straffas och förföljs.

En oändlig mängd kulturell verksamhets drivs ideellt av människor som älskar just ett visst kulturellt uttryck. Ett exempel är det synnerligen stora antalet konstföreningarna men många andra varianter finns. Ett blygsamt kommunalt bidrag och en grupp entusiaster uträttar underverk i hela vårt land.
Nästa utställare i vår lokala konstförening i Tyringe är träkonstnären Marita Olsson från Värmland. Hon hörde själv av sig efter att ha läst i tidskriften Konstperspektiv att vi är en aktiv förening med många intressanta utställare. Vi tänkte att hon inte fattat hur långt hon hade hit men det hade hon visst det och ville gärna komma. Bilden visar ett av hennes fantasifulla skåp.

Bildningsförbund, syjuntor, stickkafeer, vävstugor, fotoklubbar, variationerna är oändliga, och alla sysslar de med kultur.

Mina egna kulturaktiviteter denna sommar har varit synnerligen många, allt från utställningar, bokläsning, föredrag och operaföreställningar. När det gäller opera kan jag nog kallas nörd och jag är väldigt glad i de olika typerna av sommaroperor som förekommer över hela landet. Inte minst lockar de människor som annars inte skulle komma till operahusen. Jag har sett Skånska Operans Carmen, Operafabrikens La Gioconda, Vattnäs Konsertladas Silverfågeln och Höörs Sommaropera om Carl Nielsen. Malmöfestivalen bjöd på gratis helaftonsföreställning på Stora scenen på Stortorget av Eugen Onegin i konsertant framförande inför en jättepublik som satt på marken på konstgräs.
Hösten lovar gott med redan bokade biljetter till flera stycken föreställningar förutom utbudet Live på Bio från Metropolitan.

 Av utställningar har jag bl a sett Karin Ferners i Leksand, en broderiutställning i Falun, Wanås, Verket i Avesta, Ad Reinhardt på Malmö Konsthall, Birgit Nilssons Museum i Båstad, Välkommen till Sverige på Malmöhus Slott, Kvinnorna och barnen på Skarhult, Siljansfors Skogsmuseum i Mora, Munkfors Bruksmuseum, Erlandergården, Lars Lerins Sandgrund i Karlstad och nu senast Louisianas enorma Afrikautställning.
Ett av de verk som gjort stort intryck är Prayer Malmö på Wanås som jag besökt flera gånger i sommar. Ett stort antal samfund från kristna, muslimska och judiska till asatroende har läst in något som kan lyssnas till i ett antal högtalare monterade på en röd matta där man kan krypa runt och urskilja dem en och en från sorlet i hela salen.

Senast idag, lördag, har jag besökt fyra skånegårdar som idkar EKO-kultur och sett grönsaksodlingar, lyckliga grisar och gårdsmejeri.

Nästa vecka ska vi ägna oss något naturligt.

Lördagsteman i september

Jag utlovade rubriker för septembers lördagsförfattare där alla som har lust är välkomna! Här kommer fyra ämnen att filosofera helt fritt över:

5/9 Kultur

12/9 Naturligt

19/9 Äta bör man annars dör man

26/9 Säsong

Om jag inte minns fel har flera stycken anmält sig att presentera rubriker för flera månader framöver men just nu minns jag inte vilka. Hoppas ni själva kommer ihåg löftet.

Hoppas att sommaren stannar kvar ett bra tag till när det nu faktiskt kommit litet värme. Augusti har alltid varit min favoritmånad för semester - oftast till medarbetarnas glädje.

Jodå, jag lever!

Ibland gör livet en tankepaus. Det kan knappast komma oväntat att en 95-årig människa slutar sitt liv men det betyder att nu när min mor är borta är en epok definitivt över. För min del också att jag nu är äldst i familjen. 

Allt har flutit på med det praktiska utan mankemang och vi tre systrar är alla tacksamma för de dryga tre år vår mor bodde på ett utmärkt äldreboende med fantastisk personal. Det finns änglar och eldsjälar!

Vi blev inte ens utsjasade från rummet efter bara några få dagar som vi blev i en annan kommun när min svärmor gick bort för ca 10 år sedan.  Då stod vi 4 heltidsarbetande närstående som alla bodde på många mils avstånd och ett äldreboende som inte hade någon rutin där vi skulle kunna betala för städning av rummet och rengöring av hjälpmedlen som toastol och rullstol. Hur vi akut hittade en vänlig själ i byn som kunde hjälpa oss minns jag nu inte.  Samma historia har jag hört från andra.

Den här gången fick vi gott om tid och när vi efter ett par dagar kom för att hämta möbler och tillhörigheter var alla hjälpmedel redan omhändertagna.

Sommarvädret lät vänta på sig detta år men emellanåt har det varit värme, några dagar hade vi +35; litet för bra i min smak. Det växer och frodas i fukten men även om blomstren inte riktigt håller de vanliga tiderna så blommar det som besatt. Det är dags att härja omkring med häcksaxen och en dag kom arboristen Embla (nom de guerre) och fällde och beskar. Hagtornsträdet blommade som en snödriva för några veckor sedan och det var några varma dagar just då så det sjöng av tusentals bin. Hoppas det blev ett honungsbidrag! Nu är det fällt men det finns fröplantor som ska vårdas.

Här har varit fint besök från Stockholm av vännen Karin Englund som rapporterat om både Skarhults och Malmö Museums utställningar. 

Ett sommarkort på Skånetrafiken för dryga 600 kr har inhandlats och används flitigt med bl a resor till Malmö. Litet reashopping men mest utställningen UTVALT på Form Design Centrum har lockat. Flera av de utvalda konstnärerna/hantverkarna var bekanta men jag saknade flera som jag vet hade lämnat bidrag men inte blev utvalda. Allt hade klass men inte allt var i min smak - precis som det ska vara.

Åsa Canbäcks skånska lejon

Jonas Rooths ljuskrona med skånsk design

Utanför Residenset vid Stortorget stod en lång rad polisbussar och det vimlade av poliser när jag passerade vid 15-tiden och jag undrade förstås vad som stod på. I Sydsvenska kom senare förklaringen. Pegida skulle ha antiislam-möte på kvällen. 10 st kom. 1000 motdemonstranter kom också.  Den ökände sk konstnären Dan Park var där och höll upp en banderoll som föranlett polisen att upprätta anmälan om hets mot folkgrupp enligt Eva-Gun Westford, polisens talesperson.

Att denna kvinna, Eva-Gun Westford, kan prata visade hon på Hovdalas berättarafton för några veckor sedan. I dryga timmen höll hon värmen uppe i den kyliga kvällen med humorkryddade berättelser från sin barndom i Borrby på Österlen och karriären inom poliskåren. Det har inte varit någon dans på rosor för de kvinnor som fått bana väg inom machokulturen för dem som kommit in på senare år. 

Jag skulle tro att det kan vara mindre skojigt att höra henne mera mellan skål och vägg om de vedermödor hon mött. Men nu skulle det ju vara litet underhållande och den 300-hövdade publiken var nöjd. 

Lördagstema: Sommarläsning

Fest- och avskedstemat för lördagsfilosoferna denna säsongen står Karin Englund för och det är verkligt spännande, Sommarläsning.

Som alltid har jag en hoper böcker liggande som väntar på att rätt tid och rätt lust för rätt titel ska infinna sig. Bilden ger bara ett axplock!
Men efter att i en dryg månad fördjupat mig i Göran Leijonhufvuds tegelsten Pionjär och veteran i Kina om hans 50-åriga erfarenheter som korrespondent och forskare i det fascinerande landet lockar nytt. Faktum är att jag redan börjat med Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Och faktum är att jag redan är svårt förvirrad (but on a higher level) om de många turerna under andra världskriget. Många tror att man fick lära sig massor i skolan om 1900-talets historia  men sanningen är att jag minns en hel massa om stenåldern och egyptiska pyramider, något litet om trettioåriga kriget men noll om modernare europeisk historia. Till yttermera visso var det också så att min historieundervisning var uppdelad i världshistoria och svensk historia och ingen koppling mellan de två!
Så den historiekunskap jag trots allt har skaffat mig kommer från egen läsning och möten med människor och ibland säkert från tvivelaktiga källor. Men Astrid känns pålitlig och hennes påtagliga rysskräck kan verka gå i repris bland svenska folket just nu, eller hur?

Jag har alltid ett antal sk "högar" liggande med tidningar och tidskrifter jag ska läsa "sedan". Detta sedan brukar tillgå så att jag beslutar mig för att städa undan en viss hög varvid jag fastnar i något högintressant och högen minskar med med högst ett par mm. Suck.

Under sommaren får jag ofta ett deckarryck och hamstrar pocketböcker av en viss författare eller så läser jag om några gamla. Det går jättebra eftersom jag oftast har glömt vem som gjorde det i alla fall.

I och med detta tema - som är en dag sent igen, jag vet och ber inte om ursäkt - infaller sommaruppehållet under tre månader. I tid inför september ska jag ha funderat ut teman för den månaden. Nu tackar vi Karin E för maj månads rubriker med en varm applåd och tillönskar varandra en riktigt trevlig sommar!

Lördagstema: Fotografera

Klart att den som just har köpt sig en ny kamera - lördagsdirigenten Karin, nämligen - vill bubbla om fotografering då! 
Om jag inte minns fel gjorde jag det själv häromåret, utan att det var dagens tema, när jag på B&H i New York, den berömda judiska butiken, köpte mig själv en ny liten Canon G15. Den är jag rysligt nöjd med och använder sällan den större Panasonic med betydligt mera zoom jag också har.

Min första kamera, en Agfa, inhandlades för pengar jag tjänade ihop på sommaren när jag var 12 och jobbade hos trädgårdsmästare Wadst. Man fick inte arbeta egentligen innan man var 14 år men det visste inte jag och trädgårdsmästaren struntade uppenbarligen i det. Jag frågade inte om lov hemma heller utan knallade helt enkelt dit och frågade om arbete.  Det blev litet höjda ögonbryn men inget förbud.

De här arbetsplatserna väcker associationer, bl a var min farfars far gruvarbetare i Ekeby.

I många år var det diabilder som gällde, de flesta nu dystert urblekta. Så småningom lärde jag mig framkalla och kopiera och hade i många år mitt eget mörkrum - det som numera är silversmedja.

När så färgbilderna på papper blev "industriella"  och billiga fick det bli sådana.
Digitalkamera ville jag vänta med när jag såg resultatet hos pionjärerna; det var inte alls bra. Suddiga och väldigt dålig färgåtergivning. Först när pixeltalet ökade och den tekniska kvaliteten även hos amatörsortimentet förbättrats blev jag intresserad. 

  Med de fotograferande telefonerna har fotograferandet - och videofilmandet - totalt löpt amok.
Nu fotograferas ALLT varav det mest patetiska är alla matbilder som läggs ut på facebook och Instagram. Somliga delar med sig av frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagsfika, middag, kvällsmat och alla vinglas! Varje dag. Jag har behövt sluta följa vänner som annars "spammade" mitt konto med sin mat. 

Jag funderar ofta på alla sparade bilder. Jag har kartonger med pappersbilder, lådor med bleka dior och flera tusen digitala bilder på en lös hårddisk och brända på CD och DVD. Nån dag, nån gång, kanske jag börjar organisera dem. Kanske. 

En kort promenad i trädgården idag med Canon G15:

Potatisen tittar upp bland vissnande scilla

Undrar om de här sparrisarna tror att de inte syns när de hukar så här. Men om någon dag till med sol så hamnar även de på tallriken.

I växthuset blommar strax "Den blodige slaktaren", favorittomaten.

Jag brukar beklaga att alla tulpanlökar äts upp av de underjordiska hos mig men dessa pyttesmå botaniska sötnosar har klarat sig i snart 40 år!

Kerrian får man hålla på mattan, annars tar den över helt.

Har jag sagt att min trädgård är rätt oorganiserad? Gullvivor, klockhyacinter, myskmadra och diverse ogräs flockas runt fötterna på den vita prydnadsprunusen.

Nästa vecka redovisar vi vår sommarläsning enligt Karins uppmaning. Därefter ägnar vi oss åt den läsningen och håller paus med temat tills i september. Då kan jag tänka mig att komma med rubrikerna så håll litet utkik efter dem i min högerspalt! Där finner man även övriga deltagare och om någon fattas så finns vederbörande säkert hos någon av oss övriga!

Lördagstema: Museer.

Karin Englunds rubrik för idag är museer, ett kärt begrepp för många av oss kulturbärande äldre kvinnor, minsann. Jag tackar, Karin!

ICOM:s definition av ett museum: "Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld." [1]
(ICOM - the International Council of Museums)

Således kan ett museum vara nästan vad som helst!

När jag rannsakar mitt minne efter vilka museer som står högst på min lista så är det - vilket inte lär förvåna någon av mina vänner - konstmuseerna. Och jag kan inte räkna dem alla....

Men mitt första museum i livet är ändå Malmö Museum, inhyst i Malmöhus Slott. Det besökte jag redan innan jag börjat skolan och hur roligt det än var (jag säger bara AKVARIET och de UPPSTOPPADE VAGNSHÄSTARNA!) så var  det även förbundet med panikångest. På den tiden körde man nämligen med bil över bron över vallgraven in på borggården. Bron hade då inga räcken och jag var paniskt förskräckt för att sitta kvar i bilen och åka med över. Det var fö samma skräck att åka på vägen längs kalkbrottet. Föräldrarna hade ingen som helst förståelse för min panik utan jag blev istället grälad på för dumt och löjligt beteende. En gång lyckades jag i alla fall få stiga ur bilen och gå över bron vilket lugnade mig. Då hade jag ju själv kontroll.

Så småningom måste man parkera utanför vallgraven och då blev det ju inga problem med bron!
(Men nog undrar man hur dumma vuxna kan vara som tror att utskällning hjälper mot en unges panik! Än idag vill jag helst köra själv på t ex norska fjordvägar, inte åka med nån annan även om jag numera kan bemästra skräcken någorlunda.)

Malmöhus Slott stod klart vid mitten av 1500-talet och är Nordens äldsta bevarade renässansslott. Det byggdes på grunden av Erik av Pommerns kastell från 1400-talet. Sedan Skåne blev svenskt tjänstgjorde slottet som försvarsborg men från 1800-talet fram till 1909 var det fängelse. Efter omfattande restaurering blev det så museum 1937.

Det innehåller ett flertal avdelningar, konstmuseum, historiska avdelningar, textil, arkeologi, biologi och så det som fascinerade mig som barn, akvarium. Inte minst de biologiska samlingarna hade jag stor glädje av när jag pluggade artkunskap inför studentexamen på reallinjens biologiska gren. Då tillbringade jag många söndagseftermiddagar med skissblock och penna bland uppstoppade fåglar och herbarier -  och i akvariet framför de nordiska fiskarterna.

De här krabaterna är inte speciellt nordiska, förstås. Just denna helgen nyöppnar akvariet efter en stor renovering.

Malmö Museum är i dagarna aktuellt i nyheterna i samband med 70-årsminnet av krigsslutet i maj 1945. När den stora strömmen flyktingar kom till Malmö beslöt nämligen museichefen Ernst Fischer över en natt helt sonika att stuva undan samlingarna och göra flyktingförläggning av slottet!

Den 8 maj, dvs i går, fredag,  invigdes på museet en utställning om denna tid under rubriken Välkommen till Sverige!    

Parallellerna till dagens flyktingströmmar är ofrånkomliga.

Lördagstema: Maj

Karin Englund axlade dirigentrollen i maj månad - innan vi gör sommaruppehåll i tre månader - och börjar med det mest naturliga: Maj själv! Det kan förstås vara en person med det namnet men jag tar itu med månaden.
Maj är min mest heliga månad på så sätt att jag, vis av skada, bestämt mig att aldrig mera åka utomlands då. Att komma hem från en visserligen på alla sätt lyckad resa och finna att jag missat en hel massa av vårens kliv vill jag inte uppleva fler gånger. I maj vill jag vara i Norden och insupa varje dags, ja varje timmes färd mot sommaren och uppleva LJUSET. Så många gånger under årens lopp - åtminstone minns jag det så - har maj månad varit solig fram tills skolorna slutat i början av juni. Det gäller att hänga med i trädgården och allt som händer i skogen. Jag vill göra utflykter runt om i Skåne, se bokskogen först färga luften ljusgrön och sen sakta få en djupare och mörkare ton. I många år var ridturerna i "bögespringet" höjdpunkter. Min bästa ridkompis var danska Anne Marie och vi älskade bögespringet när både vi och hästarna smakade på de mjuka, syrliga boklöven med välbehag. Härliga minnen, men, å, vad jag saknar Anne Marie och våra hästar!

Rabarber har vi redan skördat flera gånger och nu sticker det upp inte mindre än TVÅ sparrisknoppar i landet. Gräslök finns i massor och ruccola finns snart att skörda på förra årets plantor! Ramslöken ser fin ut och den ska jag skatta om nån dag. Det blir gott i en gryta.

Lungörten som omger ramslöken var full av humlor men ingen fastnade på bild.

I går, på 1 maj, for vi på utflykt till Hovdala utanför Hässleholm. Där invigdes säsongen med studentsångare från Lund liksom förra året. Det var full fart med gräsklippning med tvåspann och ytterligare en ardenner jobbade i potatisåkern. Fyra skolor hade tillverkat fågelskrämmor till köksträdgården och i växthuset pågick arbete med alla plantorna som ska ut i köksträdgården framöver.  Om ett par veckor ska Rikstornerspelen avhållas på Hovdala för fjärde året i följd och i går var det förberedande aktiviteter på tävlingsbanan kunde vi se.  Jag kommer att ta med mig gudsonen Karl, sex på det sjunde, och se på tävlingarna och strosa runt bland alla medeltidsaktiviteter och demonstrationer som brukar vara mycket trevligt.

Här ska sättas potatis

På Hovdala klipper man gräs med äkta hästkrafter! Det luktar gott och bullrar inte!

 

Nog har skolbarnen haft kul när de tillverkat sina fågelskrämmor!

När jag flyttade till Göinge för snart 40 år sedan fick jag lära mig att inte ha för bråttom med vårbruket i trädgården - gör ingenting före 1:a maj, sa min erfarna odlare.  Nu tycks dock klimatet ändrat sig så pass att man kan starta något tidigare men jag är ändå litet återhållsam tills maj inträder. Följdriktigt tog jag ett tag när vi kom tillbaka hem i går eftermiddag och röjde bort en del visset och ryckte bort fröplantor av fläder under fågelrestaurangen.  Grobarheten tycks fara väl av en tur genom fågelmagen.
Tomatplantorna är redan stora och får komma ut en stund varje dag nu innan de kan planteras i växthuset. Växthuset är fö fullt av agapanthuskrukor där det börjat visa sig en del knoppar nu. När risken för nattfrost minskar ska de få komma ut och vid behov få pyjamas av fiberduk på nätterna. Då kommer tomaterna ut i växthuset istället.

Det blommar och knoppas hej vilt i hela haven. Pimpernöten ska blomma för första gången!!

Pimpernöten är barn till den flerhundraåriga som står på Hovdala. En enda gång har man sålt rotskottsplantor och då passade jag på. Nötterna gror däremot inte. Det har både Hovdalas odlare och jag liksom andra konstaterat.

 I maj ska vi också ha besök av goda vänner och jag ska på opera ett par gånger. Maj kommer att vara en bra månad!
 Hoppas alla ni andra också tycker det!