.....att rymma till varmare breddgrader.
Så det har jag gjort igen; den här gången till Kalifornien. Här har jag vänner sedan 40 år. Den sorten där vi fortsätter precis där vi slutade även om det ibland är väldigt länge mellan gångerna vi ses. En ovärderlig gåva.
Det borde vara kalifornisk höst här vid centralkusten men hittills är det som svensk högsommar. Problemet här är den nu mångåriga torkan - allt som inte vattnas intensivt är svartbränt och brandfaran enorm.
Just nu bor jag hos min amerikanska "syster" S från mitt kaliforniska skolår längre söderut på 1960-talet, om ett par dar åker jag inåt landet till andra vänner.
Vi pladdrar och trivs, åker till "stan" och flanerar och gör vanvettsaffärer (jag, så klart).
I går skrev jag under detta papper:

- Min syster S är vad man kallar
docent dvs hon är volontär för att leda vandringar till en fyr vid kusten och berätta vad man ser och historien om fyren. Vandringen går vindlande längs berget och är på vissa ställen en aning obekväm. Trots en krånglande höft ville jag inte missa tillfället och utrustad med gångstavar, två flaskor vatten, solskyddskräm och ryggsäck gav jag mig i kast med äventyret. Det gick alldeles utmärkt om än långsamt men ingen tycktes ha bråttom alls.





Efter några miles ömsom uppför - mest, så klart - och nedför nådde vi den vackra fyren, som byggd i slutet av 1800-talet las ner 1974 i takt med teknologins framsteg. I många år förföll den tills entusiaster på ideell väg nu renoverat den ytterst väl och visar upp den för besökare och arrangerar diverse tillställningar som t ex bröllop för att få ihop pengar till fortsättningen.





Den fantastiska Fresnellinsen och mistlurarna kan beskådas och man kan även klättra upp i själva tornet för en mycket obekväm trappa. Man vill ju inte missa något så jag klättrade och fick mitt straff - höften skrek. Men jag såg ju utsikten....
När det sen bjöds en möjlighet att få åka bil tillbaka istället för att vandra de dryga 3 km samma stig tillbaka ner till hamnen varifrån vi startat tog jag den. Det var ytterligare docents närvarande varför också S kunde åka med ner.
Sen tog vi oss ut på piren och handlade fisk och tittade på sjölejonen som ivrigt tutande och gnabbande väntade på dagens middag som fiskebåtarna skulle komma med.



Anledningen till att jag måste skriva under pappret överst är att vandringsleden går över marker tillhörande kärnkraftverket som ligger här. S och hennes familj deltog i flera år i protesterna mot dess tillblivelse men förgäves.

Detta är jordbävningsområde och Fukushimakatastrofen har gjort bitterheten ännu större. Att japanerna som byggde Fukushima var här och samlade ideer och tips om säkerhet gör inte saken roligare. Lagringen av utbränt bränsle är inte heller löst här.
Människan är människans största fiende.