Fredagsgalleri och lördagstema: Halvåret som gick

Båda temadirigenterna, Gnuttan och Annika, har gett oss uppgiften att se tillbaka på det senaste halvåret, ett återkommande tillfälle att minnas vad som hände. Människans minne är annars ca 14 dagar, fick jag lära mig under mina medicinstudier. I alla fall i de frågor som doktorn brukar ställa i anamnesupptagningen som när var senaste mens, när blev du vaccinerad, har du ätit något ovanligt, har du haft nåt liknande förut, etc.
Men här kommer en liten kavalkad med utplock från mina senaste 6 månader.

I juli prunkade mina agapanthus som bäst,

och i sista juliveckan drog jag till fjälls.

I början av augusti stannade jag till i Värmland hos dessa goda vänner..

..för att sedan fortsätta till Åland och vännerna på Pettas. Jag lärde mig mycket mer om Ålands historia och inte minst Skarpans, Ålands första stad, och Krimkriget.

I september slog det ut en ny knopp på familjeträdet, njesens Videungen.

I oktober plockade vi nypon i Skäret. De slet sen ut drivremmen i hushållsassistenten så att ny fick införskaffas. Rem, alltså. Men soppan blev gudomlig.

I november for jag till Kalifornien. Här väntar S på clam chowder med utsikt över Morro Bay och Rock.

Sol har vi inte sett mycket av i december men de stunder som finns tar katterna vara på, Olga..

..och Sonja.

Juldagarna blev tragiska men så här vill jag helst minnas 2013 när Malena fick en fantastisk betessäsong från tidig maj till mitten av oktober tillsammans med sin ungdomskompis Bally och hennes föl.

Hvis du vil være fri for sorg og savn...

..saa maa du intet elske her paa jorden.

Så stod det på en liten lapp jag fick av min danska ridekamerat Anne-Marie när jag efter en olyckshändelse måste avliva min förra häst med stor sorg och bedrövelse. Idag värmer de orden mig igen.
Malena kom hem till mig Annandag Jul 1991. Då var hon 4 år och vi hade bekantat oss och jobbat ihop några månader hos en kompis som hjälpte mig med inridningen som bara var knappt påbörjad under sommaren.
Nu, 22 år senare, lämnade hon mig Annandag Jul 2013.

Hon blev sjuk på julaftons eftermiddag och sen varierade tillståndet en del. Ett tag hoppades vi att det skulle vända till det bättre, men efter veterinärundersökning i går och ny bedömning idag fattade jag beslutet att inte låta henne ha det besvärligt mer. Hon var så trött och förbi och hade inte kunnat äta på två dagar.

Trotjänartjänst i Eslöv, som hjälper till vid sådana här tillfällen visade sig vara i Värmland och fira jul men Mats Nilsson lämnade familjen kvar och åkte ner till Skåne för att hjälpa mig och ett par hästägare till som stod i samma situation mitt i julhelgen. Jag är honom oändligt tacksam.

Malena var lugn och förtroendefull när jag gick ut med henne till Mats och det skedde något förunderligt när hon kom ut på gräset som som ju är grönt i denna milda vinter - hon började beta! Hon, som inte ätit något på två dagar, fick grönt gräs som sin sista måltid. Hon fick beta i fred en lång stund och medan hon fortfarande åt lugnt slutade hon sina dagar.

Ett stort tomrum blir kvar efter henne och alla våra år tillsammans. Vi har tränat för goda ridlärare men framför allt ridit i skogen, upp och ner för branta backar, vadat över bäckar och galopperat långa sträckor. Hon har bott hos samma stallägare i alla år som hjälpt mig pyssla om henne på bästa sätt. Hon har  varit älskad av alla som kommit i kontakt med henne. Hon var världens absolut snällaste och goaste häst.

Så här trivdes vi båda allra bäst - ute i skogen.

Jul på Övedskloster

Mina favoriter bland Skånes julutställningar var redan i november när jag befann mig på annan ort så jag botaniserade bland de litet senare. Jag fann Övedskloster som är ett vackert slott i södra Skåne och på söndagen begav vi oss dit, maken och jag. Sedvanligt skånskt decemberväder rådde, dvs regn och grådask, inget fullt dagsljus infann sig på hela dagen.  Men vi är vana och har bra regnkläder inklusive skodon för lervälling. Alla utomhusbilder är f ö alldeles naturligt "softade".

Det visade sig vara ett utomordentligt populärt utflyktsmål och parkeringen var gigantisk. Dessutom belägen åtskilliga hundra meter från slottet  och utställningen. Men alldeles gratis körde en strid ström av traktorer med vagnar oss alla fram till entrén och sedan tillbaka till parkeringen! Ena vägen fick vi rent av åka i täckt vagn!

Vid entrén var det kö.

För att få energi att bese allt började vi med en god fika.

Sen var det dags att undersöka de tre stora husen med utställare. Lättare sagt än gjort; det var väldigt trångt och maken, som inte gillar folksamlingar, såg allt mer besvärad ut. Dock höll han tappert ut i det längsta. Litet luft mellan varven hämtade vi gårdsplanen där alla barn kunde få grillad korv  och åka häst och vagn.

Det var dock inte särskilt många som traskade runt i lervällingen någon längre stund. Det var betydligt trevligare inomhus.

Ett par saker fick följa med hem, en spettekaka och ett halmhjärta till ytterdörren. 

Innan vi åkte tillbaka till parkeringen hälsade vi på Övedsklosters egna sötnosar, alpackorna. Blöta och rufsiga, men nyfikna var de. 

Sen blev skjutsade av tomten, som sig bör!

Lördagstema: Idag...

... ska jag njuta av detta:



Jag kan inte nog rosa möjligheterna att se högklassiga föreställningar live på bio. Vad jag kan förstå är Metropolitanoperan i NY den institution som satt igång företeelsen men andra följer i spåren, Bolsjoj och Stockholmsoperan, bl a.

Peter Gelb, Mets chef, intervjuades i radio för en tid sen och berättade bl a att i början var sångarna inte alls roade av att kunna skärskådas på nära håll och tvekade att medverka. Sedan dess har det nu blivit tvärtom - man har insett vad det betyder för karriären att bli exponerad för millioner åskådare!

Förhoppningsvis ökar intresset för att se opera, balett och teaterföreställningar på hemmaarenorna också.

Men IDAG laddar jag för Falstaff, ledd av James Levine som gjort en remarkabel återkomst efter flera års rehabilitering efter sitt olycksaliga fall med svår ryggmärgsskada. Andens seger över materien!

Galleri Fredag: Luciaminnen

Att Luciafirande kan väcka så mycket negativa känslor och resultera i hatkampanjer mot rektorer och dagisledningar lär utgöra framtida minnen av årets 13 december. Alla borde väl t ex begripa att barn med skyddade identiteter inte ska figurera på bilder på nätet och därmed respektera fotoförbudet på hela tåget, vare sig det finns några sådana barn med eller ej. Saltis i NY föregår med gott exempel och suddar ansiktena på alla barn som hon inte säkert vet får synas på nätet men så smarta är inte många.

Sen tycks många tro att Luciafirande är en urgammal svensk tradition inklusive tomtar och pepparkaksgubbar. Icke så! Men trevligt, vackert och högtidligt med fin musik till räcker långt. Sen är det en välsignelse att skönhetstävlandet börjat avta också. Dagistågen med alla som Lucia och inga tärnor är i sann demokratisk anda; nu väntar jag bara på små gossar med ljuskrona i håret också istället för struten som får vissa att tänka på nåt helt annat....
Nog har jag många minnen av Luciafirande genom åren. Många vackra tåg på sjukhusen jag jobbat på, en del spexiga under studieåren, högtidliga under skolåren och ridande Luciatåg med ridklubben. En storvuxen stjärngosse skulle rida min förra häst som fick panik av hans stjärngossestrut och fick övertalas en lång stund innan han kunde sitta upp. Sen gick det galant.

På studentkorridoren gick en annan storvuxen yngling med levande ljus i håret och smälte ned plastkåporna på alla lysrörsarmaturerna i taket. På sjukhuset trodde en holländsk långtradarchaufför att han var död och hade kommit till himlen när stadens lucia skred in kl 7 på morgonen efter hans trafikolycka.

Minnet min bild illustrerar är från Luciadagen 2009 när det stora Pariserhjulet gästade Stortorget i Malmö och en väninna och jag tog en tur i den kalla och kristallklara kvällen och skådade staden från ovan. Bilderna från ovan blev dåliga men minnet finns kvar!

Widgeten finns hos Annika i Reston som också är värdinna i december.
En fin Luciadag tillönskas alla!

Kul i jul

Varsågoda, njut!

Gilroy, vitlökens mecka.

Ca 4 mil söder om San Francisco längs väg 101 ligger Gilroy, vitlökens mecka i Kalifornien. Nästa gång jag åker till USA:s västkust ligger ett besök där i planen; den här gången passerade jag bara förbi. Varje år avhålles där en vitlöksfestival med pompa och ståt och mat av alla de slag som kryddats med vitlök, t o m glass. Vitköksdoften lär ligga tät över nejden.

Jag besökte ett par marknader där man kunde köpa olika grönsaker och frukter och olika delikatesser och lyckades hitta det jag letade efter - elefantvitlök. Tyvärr inte ekologisk men man kan inte få allt. De jag fann var inte de allra största jag sett. Jag har någon gång hittat lökar på närmare 500 g, dessa vägde knappt 300. 10 klyftor har jag satt i mitt vitlöksland och håller nu tummarna för en bra odlingssäsong. Glass och desserter tänker jag inte krydda med vitlök men använder mycket i annan mat.

Jag såg en hel del varor som angavs vara ekologiska men saknade någon form av certifiering. Min amerikanska "syster" S kunde inte ange någon sådan och menade att man nog måste vara litet skeptisk till sanningshalten emellanåt och bara handla hos seriösa leverantörer för att vara på säkra sidan. Här hemma bör man nog också hålla ögonen öppna och skärskåda KRAV-märkningen så att den verkligen stämmer.








Nere till vänster i bild syns vitlök av den vanliga storleken.
Jag har försökt laborera med bildstorleken i BlogPress-appen. Får se om kvalitén blir bättre.