Galleri Fredag: Just nu

God frukost med kaffe och fil och papperstidning. Solen lyser, fåglarna kvittrar.



Snart slår de stora agaphantusarna ut.



Många pelargoner blommar redan,



..inte minst Ålandsberta, rosenknoppspelargonen jag fått av Karin i Geta.

I går kväll hade jag nöjet att ge vägbeskrivning till Geta åt en god vän som ska till Åland om en dryg vecka förutom att rabbla andra smultronställen jag tycker de ska besöka.
Och på söndag besöker jag och Marianne i Älmhult, Linnés Råshult där det är pelargondag.

Så är läget JUST NU vilket Annika i Reston menar att vi ska beskriva idag. Det är Annikas sista galleritema för maj månad, jag tackar för dem!

Syrenernas tid och gullregnets månad.

Nu avlöser den ena blomningen den andra, man får försöka hänga med i svängarna. Paradisäppelträden som bara i går stod i sitt fagraste flor snöar nu av sig de vita kronbladen.



Likaså rhododendronblommorna börjar falla av. Men nu står rönnen som fagrast och ännu finns en och annan senkommen stjärnmagnoliablomma fastän löven nu är utslagna.






Faktiskt frös inte en enda blomma i år, det kom ingen frostnatt!

Cornusträdet lovar prakt även i år - och den prakten varar LÄNGE.




Gullregnet bekänner färg och strax är det syrenernas tid och gullregnets månad.

Lördagstema: Tålamod

Att vara tålmodig är ingen lättköpt egenskap. Det lilla barnet kräver behovsuppfyllelse NU, GENAST och att lära sig ens ett uns av tålamod är smärtsamt. Jag minns ett storasyskon som betraktade sitt nyfödda syskon som hickade våldsamt med en lillgammal blick: "Det är bara bra, då lär hon sig att ha tålamod!" Vilket jag starkt betvivlade redan då men kommentaren hade ju säkert varit i säck innan den kom i påse.

De första barnaårens brist på tålamod tränar däremot föräldrarnas och den övriga omvärldens tålamod. Man ser ofta hur olika långt mors respektive fars tålamod räcker innan det brister eller vederbörande helt enkelt ger efter. Manipuleringens intrikata konst lär sig barn mycket tidigare än tålamod. I mataffären gör jag ofta intressanta studier av fenomenet där betydelsen av att kunna veckodagarna är viktig.

Häromdagen:
-Vi kan väl köpa godis?
-Nej, det är bara torsdag i dag.
-Men i morgon är det fredag och då är det nästan lördag!

Ibland hör man att barn numera får det de vill ha så snabbt att de sällan hinner längta efter något. Det gäller garanterat inte alla barn, många längtar sig säkert halvt fördärvade även idag och blir kanske ändå helt utan det eftertraktade. Men den som i barndomen inte hinner längta eller får lära sig ett visst mått av tålamod får det extra jobbigt som vuxen. Och BLIR extra jobbiga för sin omgivning som gapiga energitjuvar.

Som skåning försöker jag att inte vara hialös, dvs otålig. Saker ska få ta den tid de tar utan att jag hoppar jämfota av irritation. Bodil Jönsson har skrivit mycket om tid och bl a filosoferar hon om hur otåliga vi blivit över tiden man väntar på att datorn ska svara på ett kommando. Det som tog 30 sekunder i en dator för några år sen kräver vi nu ska gå på 3 sekunder, högst, innan det är "segt". Den glada badbollen i macen väcker ingen glädje, precis.

Som studerande måste man ha ett viss mått av tålamod. Upprepning är är all kunskaps moder, heter det ju, så man måste läsa på, om och om igen för att saker ska fastna. Likadant om man ska lära sig ett hantverk. Jag har en stor burk med skrotsilver - som kom väl till pass när jag skulle börja lära mig att gjuta, om inget annat. Det går naturligtvis till omsmältning i annat fall. Men nog är det tålamodsprövande när man jobbat med ett föremål i många timmar, kanske dagar och till slut ändå måste slänga det i skrotburken.

Prov på tålamod ser man i många yrken. Under min resa i Laos i höstas imponerades jag av alla dessa väverskor som med den primitivaste av utrustningar åstadkom de vackraste tyger.

Att räkna ut var garnet ska knytas för innan färgning, knyta och färga är ett enormt jobb.

Men sen blir resultatet av ikat-teknik helt fantastiskt.

Men tålamod är också en relativ egenskap. Maken kan ägna enormt mycket tid och kraft på smått pilleri med en elektronisk pryl men tycker det är alldeles för omständligt att skala potatis eller morötter! Med den ena sysslan har han ett enormt tålamod, med den andra noll.

Handen på hjärtat, nog är det så med oss alla?
Vad har du tålamod med - och inte?

Hoppas ni hade tålamod att vänta på mitt lördagsinlägg en extra dag - tiden sprang ifrån mig i går.

Detta var mitt sista tema för maj månad. I juni tar Musikanta över och då är rubrikerna:

1 juni   Sommarplaner

8 juni    Reklam

15 juni  Minnesvärda födelsedagar

22 juni   Midsommar
29 juni  Halvårskoll

Sen föreslår jag att vi tar sommarpaus tills i september. Vem vill bestämma ämnen då?

Galleri Fredag: Vatten

Annikas i Reston Fredagsgalleri innehåller idag VATTEN.

Vatten är en förutsättning för liv. Man kan överleva länge utan mat men inte utan vatten. Och vattnets mängd är konstant vilket illustrerades av en vattenkampanj för ett antal år sedan där affischer undrade om vi druckit Cleopatras tårar till frukost. En av mina vänner muttrade att det lika gärna kunde ha varit hennes kiss.
Och denna globalt gemensamma resurs proppar vi full med föroreningar.... Vart man reser får man alltid kontrollera om vattnet i kranen är drickbart. Ofta är det inte det, antingen för att det inte är rent eller så kraftigt klorerat att det är vämjeligt.
I Sverige är vi - ännu så länge - välsignade med god dricksvattenkvalitet. Vattnet i våra kranar och brunnar är inte bara rent, det är dessutom oftast väldigt välsmakande. Då och då drabbas vi ändå inom någon kommun av otjänligt vatten vilket då fungerar som en nyttig väckarklocka.

Där jag bor har vi gott vatten som inte behöver kloreras. Vatten är vår måltidsdryck. Jag råkar tycka om bubblor i mitt vatten och bubblar 1-2 liter varje dag. För det mesta lägger jag i citronklyftor (ekologiska, köpta eller hemmaodlade) , någon gång smaksätter jag det lätt med egen fläderdricka eller vinbärsbladsdricka. Aldrig någonsin att jag skulle köpa syntetisk smaksättning!

En kolsyrepatron räcker mellan 2 och 3 månader och kostar mig f n 98 kronor. Det blir ca 65 öre för en liter bubblat vatten. Den lyxen unnar jag mig.

Soda Stream-maskinen är inte den nyaste; den har rätt många år på nacken och borde vara avskriven.

Alla försök att fotografera den vackra och synnerligen praktiska Eva Solo-karaffen vi fått i present UTAN någon del av Olga med på bilden misslyckades.

En trevlig fredag tillönskas alla, gallerister och övriga!
Galleristerna flockas i en widget på Annikas sida!

F ö ansåg Falstaff Fakir att
Vatten är ett farligt gift
Som omger Visby stift.
Hm, det är inte så svårt att gissa vad han föredrog som måltidsdryck.

Grönbete

Det är alltid lika härligt när hästen kommit på grönbete i maj. Vissa år kommer hon ut alldeles i början, andra år, som denna sena vår, blev det först den 17:e. Hon och kompisarna blir lika exalterade och glada. Det behövs inga rangordningsuppgörelser; Malena tar aldrig strid utan går undan om nån kaxar sig.
I år fanns en nykomling på betet, ett 5 veckor gammalt hingstföl. Han är barn till Malenas kompis sedan 14 år och de två är alltid lika glada att ses. Fölet och hans mamma har gått i egen hage, nu släppte vi in Malena dit. De hälsade på varandra, sen bestämde Malena att han är en skitunge som ska ha respekt för gamla damer och blängde. Så han förstår att gamla tanter ska man akta sig för att skoja med. Hans mamma tar det med ro och inser att litet uppfostran är bara bra.

Å, vad det är gott med grönt gräs!

Inte lätt att beta som de stora när benen är för långa och halsen för kort! Man gör så gott man kan.

P 1

P1 är den radiokanal jag mest lyssnar på. Idag har jag lyssnat på ett verkligt intressant program,
P1 om tolerans. Fyra talare hade fått vardera 15 minuter att tala om ämnet.

Sopranen och ambassadören för FN:s flyktingkommissariat Barbara Hendricks talade om sin uppväxt i Little Rock på 50 och 60-talen och om urrädslan hon bar med sig i magen när det stod Whites Only överallt.

David Lazar, rabbin i Stockholm, talade om att leva och låta leva trots olika religioner, ursprung, kön och sexuell läggning, om att vara nyfiken på den andre och t o m känna en helig avund. "Biskopen i Stockholm har en sån tjusig stav, jag skulle gärna ha en sån!"

Åsa Nilsonne, psykiater, berättade om hjärnans plasticitet och förmågan att öva in tolerans som vi ju inte föds med.

Slutligen höll Margot Wallström en föreläsning om det pluralistiska samhället som vi har att förhålla oss till. Hon berättade att det nu är viktigt att inte nämna utøyamördarens namn för att inte göra honom till viljes.

Rapparen Ken Ring med kenyanska rötter framförde musik med angelägna texter.

Programmet finns att lyssna på via Sveriges Radios hemsida eller på SRPlay. Gör gärna det om du missade direktsändningen.

"Birgit"

heter skulpturen av henne, Birgit Nilsson, som avtäcktes i Båstad häromdagen. Ulla och Gustav Kraitz har gjort henne i blåglaserad keramik med en utstrålning som bara dessa konstnärer kan åstadkomma.

 I regnet blev den fantastiska glasyren  ännu mera skimrande.
Jag kommer aldrig att glömma första gången vi besökte konstnärsparet Kraitz för över 30 år sedan. Det regnade då också och i hela backen upp till deras hus låg konstverk och lyste i blötan. Små ljusgröna barnfigurer i celadonglasyr och klot i olika färger. Det var magiskt.
Vi förälskade oss i en urna i mörkröd glasyr men hade inte pengar så det räckte. Ta den, sa de, skicka pengarna. Så blev det och urnan står här. Liksom ett par ting till, alla i underbara glasyrer.

Skimrar gör det också om alla de inspelningar med Birgit som finns. YouTube har massor. Här är en från Turandot, en av de roller hon var legendarisk i och som jag uppskattar mer än Wagnerrollerna.



Själv upplevde jag henne på scenen i Tosca en gång på slutet av 60-talet när det var strejk på Metropolitan så att hon åkte hem till Skåne och sjöng ett par föreställningar i Malmö mot Rolf Björling. Litet festligt var det att alla andra i föreställningen sjöng på svenska men Birgit på italienska.

Lördagstema: Ödmjukhet

Ödmjuk är lätt att säga, svårt att vara.

Jag vill ge några exempel från den medicinska vetenskapen där det länge rått - och råder -  brist på just ödmjukhet.

En missionär skrev hem från Afrika att befolkningen hade befängda ideér om att malaria orsakades av myggor!

Ignaz Semmelweis  blev hånad och utstött och fick sitt liv förstört när han hävdade att läkarna smittade barnaföderskorna med "likgift" när de gick direkt från obduktion till förlossningar. Han blev utskrattad när han föreslog att de skulle tvätta händerna.

Välmenande hjälporganisationer grävde brunnar i u-länder i marker där äldre personer i befolkningen ansåg att det fanns onda andar i vattnet. Sen blev många arsenikförgiftade av vattnet i de nya brunnarna.

Jag har själv upplevt att en kollega hånades av en annan kollega när hen kom tillbaka från ett möte där det första gången föreslogs att magsårssjukdom orsakades av en bakterie.

Jag blir alltid arg när jag upplever att läkare uttalar sig tvärsäkert istället för att medge att vi inte vet utan helt enkelt måste handla efter vad vi TROR att vi vet.

Så sent som häromdagen grälade två läger läkare om nyttan av att sänka blodfetter med piller - båda lägren lika tvärsäkra på sin sak.

Vissa föräldrar till hyperaktiva barn hävdar numera att viss mat lindrar respektive förvärrar symtomen och några läkare är intresserade av att forska vidare medan andra kaxigt menar att det är trams.

Så gott som varje dag kommer nya rön som förkastar de gamla. Jag önskar litet mera ödmjukhet i förhållandet mellan vetenskapen och "vanligt folks" upplevelse av omvärlden. Det vore inte heller fel om media inte okritiskt basunerade ut vetenskapliga "sanningar" baserade på ett enda fynd i en enda studie. Hur många gånger de senaste 50 åren har vi inte få se rubriken att cancerns gåta lösts?

 Men tvättar händerna gör vi numera i alla fall, tack, Ignaz!

Fler lördagstemabloggare finns listade i högerspalten.

Galleri Fredag: På min gata

Hos Annika i Reston kan du hitta oss som deltar i galleriet idag.

Jag blev glatt överraskad när jag kom ut i dag - en näktergal satt i ett av våra träd och sjöng fast det var ljusan dag! Vi har saknat näktergalen i flera år så det var mycket välkommet.

Min gata är inte mycket till gata, bara en liten återvändsstump med anslutning till en gång- och cykelväg. Från kökssidan har vi utsikt över ett grönområde med äng och en björkdunge. Vårt hus ligger sist i vår del av villaområdet och med en 2 1/2 m hög bokhäck kring större delen av trädgården är vi ganska avskärmade.

I ett hörn av vändplatsen ligger det som återstår att ta hand om av avverkningen av vresboken för några veckor sedan. Att vresboken grönskar och döljer alla spår av ingreppet syns tydligt!

Åter till näktergalen - för många år sedan var sjukhusområdet där jag arbetade hemvist för ett antal näktergalar som hela försommaren hade ljudlig konsert nästan dygnet om. Det var ljuvligt att passera på vägen till och från parkeringen som var omgiven av lummiga träd och buskar. Sedermera byggdes husen ut och både träd och fåglar blev undanskuffade.
Men även här hemma brukade vi ha åtminstone en näktergal, om inte precis i trädgården så i den närmaste skogskanten. Nu är det rätt många år sen jag hörde den så glädjen är stor att den t o m sitter i en av våra höga björkar.

Jäklar....

.. tänkte jag när något rödbrunglänsande skymtade i en balja där jag hade ett par örtkrukor - nu är mördarsniglarna här också. Vi har hittills varit förskonade, nämligen, även om jag inser att det bara är en tidsfråga.

Men så såg jag ett runt öga som förfärat betraktade mig och såna ögon har inte sniglar.



Den lilla paddan får så gärna bo i baljan. Vi brukar ha dem boende i nån kruka eller blomlåda och bebispaddor hoppar ibland omkring i uterummet till katternas förnöjelse. Vi har aldrig sett att katterna rör dem, de luktar nog illa i kattnäsor och vi hjälper ut dem igen.

Så jag blåste faran över för den här gången. Skönt så länge det varar utan spanska skogssniglar. Vinbergssnäckor har vi gott om, dem gillar vi. De gör ingen skada utan äter bara döda växtdelar.

Lördagstema: Solidaritet

Solidaritet är ett av de vackraste ord jag vet.
Under min uppväxt hette kooperativa konsumentföreningen i Malmö just Solidar.
Man ska hjälpas åt och inte sko sig på andras bekostnad.
Var och en ska bidra med vad den kan och var och en ska få sina behov tillgodosedda.
Att vara solidarisk är att dela med sig till den som behöver utan att kräva något i gengäld.
Ett utjämnande skattesystem är grunden för ett solidariskt samhälle - idag har vi ett Sverige som gör tvärtom. Solidariteten med sjuka, funktionshindrade, arbetslösa, gamla och av olika anledningar fattiga blir allt mindre. Löneskillnaderna ökar, bonusar till höga chefer i verksamheter som avskedar folk och pressar löner uppgår till fantasibelopp och antalet socialbidragstagare ökar.
När fastighetsskatten avskaffades (läs: döptes om till avgift) HÖJDES beloppet i vissa kommuner hos 90% av invånarna, nämligen i landsortsområden där taxeringsvärdena är låga.
Mig veterligt finns inget annat land som beskattar sjuka, arbetslösa och pensionärer hårdare än de som har ett arbete. Förut fick man i deklarationen dra av omkostnader för inkomstens förtjänande, det anser jag vara rimligt, liksom att dra av a-kasseavgiften.

Jag läser just nu Susanna Alakoskis "Oktober i fattigsverige". Den är oerhört tydlig. Utan det betydligt mera solidariska Sverige vi hade för några decennier sedan hade författarens liv sett helt annorlunda ut idag. Boken rekommenderas för läsning.

Solidariteten med omvärldens fattiga minskar också. Biståndspengar "omfördelas" och villkoras på nya sätt istället för att man tillvaratar kunskaper om hur de bäst kommer de behövande till nytta.
Välgörenhetstanken brer ut sig, man kan nu dra av på skatten för välgörenhet efter amerikanskt mönster.
Välgörenhet kan vara oerhört kränkande, solidaritet är värdighet.
Jag läser i dagens tidning ett uttalande från en person vid Stadsmissionen:
"Jag är vansinnigt trött på alla som hävdar att staten är bäst på att se till de svaga i samhället. Det har varit så men enbart under en väldigt, väldigt kort period".
Nej, nu är staten inte bra på det alls men jag kan inte sluta hoppas att det ska bli så en gång igen. Staten är nämligen vi allihop och jag vill att vi ska vara solidariska.

Galleri Fredag: När kvällen faller.

Man borde inte sova när natten faller på, skaldar Jeremias i Tröstlösa; Annika i Reston, som styr fredagarna i maj, undrar vad vi gör redan när kvällen faller.
På våra nordliga breddgrader har vi nu årets bästa kvällar, långa och ljusa och förhoppningsvis fortsatt allt ljummare. Ännu har vi några mörka timmar men snart blir det nästan bara skymning innan dagen gryr igen och längre norrut blir det inte mörkt alls.
Jag sitter gärna i uterummet och filosoferar medan det skymmer när vi ätit vår kvällsmat där. Nu har vi flyttat ut alla måltider dit sedan djungeln är utflyttad till altanen och bordet ledigt. Det dröjer till oktober innan vi  gör det omvända. Två sköna vilstolar för lässtunder har hämtats upp från källaren.

I trädgården har vi ett antal små solcellsdrivna lampor som på dagen är rätt anskrämliga men som, när kvällsmörkret tilltagit ger ett magiskt sken, särskilt nu när dagarna är soliga.

Och gullvivorna solar sig litet till.
Hoppas ni alla får lagom med sol den kommande helgen!

24° i skuggan.....

...hade vi i Göinge idag. Det sprutar ur jorden och ur grenar och kvistar nu. Visserligen lär det komma bakslag i vädret med nattfrostrisk under kanske 5-6 veckor till men fiberduk har vi gott om, tvättklämmor också att fästa den med. De agapanthusar som inte redan kommit ut för nån vecka sedan formligen ropade att de ville ut idag.

Det är knopp i de flesta krukorna, några redan långa.

Vitlöken ser ut att arta sig bra. Tre stycken klyftor av en gigantisk amerikansk sort har alla skjutit upp skott. Det återstår ju att se om det blir nåt underjordiskt att tala om...

Jag diskade fat och tomkrukor...

..medan maken städade efter alla växter.

Stjärnmagnolian har slagit ut.

Bokhäcken börjar också slå ut.

De mjuka,  nya bladen är goda att äta!

Ormögat lyser i klarblått.

Snart slår rönnens blommor ut.

På Åland tycks sparrisen redan titta upp, om man ska tro Karin på Pettas, men här syns ännu ingen. Jag var tvungen att ringa en sparriskompis i närheten och blev lugnad av att hennes inte heller syns.
Kvällarna är långa och ljusa och solen kommer upp tidigt i denna årets ljuvligaste tid! man borde inte sova bort en enda ljus timme men istället sover man ovaggad efter jobbet i trädgården!

Lördagstema: Förnöjsamhet

Jag har själv hittat på dagens ämne, Förnöjsamhet, som kanske inte är ett så vanligt förekommande ord numera. När jag träffar på det tänker jag alltid på min svärmor, Ulla. Hennes inställning till livet och medmänniskorna ger mig bilden av ordet. Hon begärde inget extra för egen del men var väldigt generös med både sin tid och sina alster. Hon arbetade mest i hemmet men även deltid med annat, bl a i skolbibliotek och i yngre dagar fungerade hon som sektreterare åt sin kusin, pedagogikprofessor Herman Siegvald, som tillsammans med Elsa Beskow skrev Vill Du Läsa-böckerna. Layouten i de böckerna har min svärmor klippt och klistrat och hon hade en Underwood att skriva på.

Hon odlade sin trädgård med ett enormt grönsaksland och massor av frukt och bär. Allt togs till vara; det blev sylt, saft, inläggningar och fullt i frysarna hos både svärföräldrarna och båda sönerna. Det är ett tiotal år sedan Ulla gick bort nu men jag har fortfarande ett litet paket grönkål i frysen från 1996 som jag inte nänns göra av med. Det är garanterat ätbart, för övrigt. Förvälld och hackad kål i ett litet fykantigt paket av en mjölkkartong. Min svägerska berättade härom dagen att hon har skivade jordgubbar i frysen från Ullas jordgubbsland kvar och de är goda ännu.Allt vi fick till frysen var guld värt när man hade ett jobb som mitt med ständiga jourer och svårigheter att planera mathållning.

När vi byggde hus och anlade trädgård kom svärföräldrarna hit och hjälpte till och jag glömmer aldrig när Ulla utropade när vi slet i jorden: "Å vad det är roligt med grupparbete!"

Till skillnad från så många andra gamla gnällde hon aldrig för att man kom för sällan eller gick hem för snart utan poängterade hur roligt det var att man kom. "Jag vill inte försumma dig" sa hon ofta. Vi fick färdiglagad mat och kakor med hem ideligen och massor av de växter vi har i trädgården kommer från hennes och svärfars trädgård.

Ulla var änka i rätt många år och skötte sig själv i det längsta. När gubben hon kontrakterat att fräsa trädgårdslandet inte kom i rätt tid drog hon på sig gummistövlarna och gick ut och djupgrävde själv, nästan 90 år gammal.

Så blev hon sjuk och måste komma på vårdhem. Där fick hon bra omhändertagande och trots att hon förlorade förmågorna efterhand klagade hon aldrig. Litet tyst frågade hon mig en gång om jag trodde det skulle lång tid, underförstått tills hon dog, för nu var det inte så roligt. När jag inte kunde svara på frågan nöjde hon sig med det och tog aldrig upp ämnet igen.

Min svärmor är min förebild och jag önskar att jag vore lika förnöjsam och generös som hon men i denna min strävan har jag ett gott stycke kvar.

Hittade bilden på nätet, tack för lånet!

Galleri Fredag: Maj, maj välkommen!

Annika i Reston leder gallerikören i maj. Ja, äntligen kom hon med blom i håret, den sköna maj. Nu är det bråda dagar i trädgården, både för oss människor och för alla växter som måste som jobba som sjutton för att hinna ikapp.

För tre år sedam firade jag maj en hel vecka på Åland hos Karin och Uffe i Geta. En vecka jag ofta återkallar i minnet, fr a för Karins och Uffes skull, men också det vackra landskapet med alla diken fulla av vitsippor och stora ängar av ramslök och orkidéer. Jag blev oerhört generöst omhändertagen på Pettas och for runt Åland i den gröna bilen Virtanen och bara njöt.

Förutom nya vänner och vyer hade jag med hem litet växtlighet, skott av pelargonen Berta, en rosenpelargon som Uffe räddat på en soptipp, några blåsippsplantor och nunneörtsdito. De senare står i var sin pilrundel och kallas Lilla Åland. Troligen tycker de det att det är bra bistert i Göinge i år för först de senaste dagarna har blommor slagit ut.

Stjärnmagnolian har precis börjat slå ut de första knopparna. Den får gärna vänta litet till för blommorna tål inte frost.

I uterummet blommar bladkaktusen för fulla muggar,

... liksom flera engelska pelargoner..

..och inte minst Vodoo.

En del krukor flyttar ut dagtid och in nattetid, bl a ett flertal agapanthus som redan har långa stänglar och kommer att slå ut vilken dag som helst nu.

Vissa har inte koll på kalendern men soliga ställen att ligga och sova på letar de upp!

Senaste veckan har solen spelat flera småfåglar spratt på eftermiddagen och minst fyra har flugit mot ett fönster. En av dem slog ihjäl sig, de andra kvicknade till och kunde flyga vidare, senast en liten söt svarthätta. Maken trodde att han skulle kunna sluta med fågelrestaurangen men just nu går det åt mer frön än någonsin. Massor med olika arter kommer och förser sig, jag kan inte namnen på mer än några få. Gissar att de behöver äta upp sig efter hitflytt och inför häckning.
Ja, nog är maj en bråd månad, alltid. Och jag är av den bestämda uppfattningen att under maj ska jag förbli i Norden!
Och inom en vecka slår boket ut...... vitsippsmattorna har redan gjort det!

Valborg och första maj.

Så var vi då framme i maj månad, äntligen. Växtligheten är visserligen försenad men kalendern håller tiden. Gissningsvis kommer växtligheten i kapp också, det brukar den göra. Jag hade ett eget litet valborgsbål i eldkorgen i trädgården. Maken nöjde sig med att se det genom fönstret medan jag satt bredvid elden för att vakta den. Jag höll mig i alla fall varm på framsidan...

Första maj firade vi med svåger och svägerska på Hovdala som gästades av en lundensisk dubbelkvartett. Kompositören Otto Lindblad, som var en av Studentsångarnas grundare, hade starka band till Hovdala och göingetrakterna. Han var klockare i Norra Mellby församling och de Ehrenborgska barnens privata musiklärare på Hovdala Slott. I strålande majsol serverades vi en fin konsert delvis dedicerad till Otto L, men mest till våren, förstås. En utomordentligt god lunch på slottets Restaurang Mikkelsen spred ytterligare glans över dagen liksom fika i trädgården på eftermiddagen.

I morse, 2 maj, var det vardag igen.  Nu stod trädbeskärning på agendan och i full ornat äntrade skogsmannen från Småland (svågern) vresboken. Den har växt sig alltför hög och behövde tuktas.

Vresboken är ett utomordentligt lämpligt klätterträd med bra ställen att stå och sitta på när man jobbar.

Vi såg till att spara grenen som fröautomaten hänger på. Det gäller att ha ett ställe där inte traktens katter kan sitta och fånga middagen medan den själv äter! Så här ser det ut nu, det blir ett annat intryck när löven kommit.

Det blev en del ved men desto mera ris att ta hand om.

Eftermiddagen har varit litet mindre dramatisk men ändå produktiv. Jag har satt potatis (Timo, Kestrel och Pink Fir Apple) i vårstjärnehavet som ser litet tufsigt ut nu men fortfarande helblått.. Det är svårt att föreställa sig hur det inom kort inte kommer att synas ett enda spår efter de blåa skönheterna. Tomatplantorna - Den Blodige Slaktaren!- är satta i sina säckar i växthuset där frostvakten får skydda dem i alla fall minst en månad till innan vi vågar avveckla den.

Lagom trött håller jag nu kväll!