Galleri Fredag: Stilleben

Channal dikterar villkoren för novembers gallerister. Stilleben är en konstform som funnits sedan antiken med olika blomstringstider alltsedan dess. Man staplar ett antal föremål i ett arrangemang man tycker är snitstigt, sen målar man av det. Klart.
Numera kan man förstås också fotografera sitt motiv.
Ett stilleben jag gillar - jag tycker om många! -  är det som förekommer i filmen Picassos Äventyr där Picasso har ett enda äpple men får till en hel stapel på sin tavla och motivet blir allt mera kubistiskt.



Historiskt ser man olika motivkapitel, t ex mat, blommor, frukt, insekter osv, osv. Under barocken florerade det som kallas vanitasmotivet, dvs allt är fåfänglighet, alla ska ju dö. Allt värdsligt försvinner och förrinner som såpbubblor eller vissnande växter. De holländska 1600-talsmålarna frossade i dessa motiv där ofta dödskallen är central. Bilden nedan har jag hittat på nätet men inte vem som målat den.

När jag i juni i år såg utställningen Det obseverende verdenssyn på Statens Museum för Kunst i Köpenhamn tog jag den här bilden av en tavla av en tysk 1600-talsmålare, Abraham Mignon.

Just de skalade frukterna fascinerar mig och det fanns ett antal exempel på det motivet. Nog vattnas det i munnen av den här apelsinen? Detaljerna är helt fantastiskt framställda, se t ex på glöden som strax ska tända pipan till vänster och flugan på bladet nedtill. Suck.
(När jag betraktar sånt här kan den moderna konceptuella konsten slänga sig i väggen - tills något i den sätter fart på min fantasi. Men det talar vi om en annan gång...)

Jag vet att jag visat den här bilden förut men den är nog det närmaste jag kommer ett stilleben i min fotografering och jag har fått beröm av en konstnär för den.

Deltagande gallerister lägger in sig i widgeten hos Annika i Reston och månadens övriga rubriker finns i spalten till höger.
En trevlig Allhelgonahelg tillönskas alla!

Stormen St Jude/Simone bedarrar

Bilden är från nätet.

På förmiddagen gick vi runt i trädgården och plockade undan allt som kunde blåsa loss eller iväg.
Strax efter lunchtid var jag några ärenden i byn. Det blåste redan friskt, regnade lätt och det var märkligt folktomt i affärer och på gatorna. Det tycktes som om man verkligen tagit SMHI:s Klass 3-varning på allvar och pallrat sig hem i god tid. Hästarna stod vid grinden med rumporna mot vinden och väntade på att få komma in i stallet många timmar tidigare än vanligt. De gillar inte att vara ute när det blåser hårt vilket är klokt av dem.

När jag var klar for jag hem och har inte varit ute sen dess. Efter 16-tiden tog det i ordentligt och enligt SMHI var det 28 m/s i byarna och dånet var påtagligt. Ljuset blinkade till några gånger men det var allt. Vi hör dock på nyheterna att många är utan ström, stackarna. Tur i oturen att det är relativt varmt, ca 13 grader; det kunde varit värre.

Nu bedarrar det i våra trakter så natten blir lugn här. Eventuella skador får vi inspektera i dagsljus i morgon.
Stormen kom tidigare till Öresundskusten och har säkert varit betydligt värre där och redan finns på nätet många bilder på nerblåsta träd och byggnadsställningar, havererade långtradare och bortblåsta tak och skyltar. En färja har gått på grund i Karlskrona men jag har inte hört om några flera tillbud till havs.

Nu, strax efter midnatt har vi en medelvind på 9 m/s och byar upp till 14, enligt SMHI. Så nu är det snart normalväder igen.

Jag undrar hur många som blev strandsatta när Skånetrafiken ställde in alla tåg och inte hade bussar att ersätta med.
Tidningarna lär vara fulla med facit i morgon (eller rättare sagt i dag..)

Inför naturens krafter står vi oss slätt, vare sig det gäller vind, extrema temperaturer eller jordbävning. Vi är dock förskonade på våra breddgrader från de riktigt otäcka naturkatastroferna - ännu så länge. Om några generationer kan det vara en annan situation med tanke på klimatförändringarna. Vad är det vi ger i arv till våra barn?

Lördagstema: Hinder

(Bilden är Aftonbladets)

Hinder som ämne att skriva om ger mig tusen idéer; det är svårt att välja ut bara några!
Det tycks numera inte finnas några hinder att spionera på oss alla i cyberrymden, varken tekniska eller moraliska. Vilket inte i sin tur hindrar vissa att vräka av sig de mest kränkande och hatiska kommentarer. Man tycker att skamkänsla eller samvete, om sådant finnes, skulle hindra det värsta, men icke.
Vissa sajter blir tvungna att kräva inloggning för att man ska få kommentera, andra bryr sig inte. Nu senast florerar en sk "sluten" facebookgrupp för poliser i pressen där en fjärdedel av kåren lär vara medlemmar. En del "charmiga" typer kläcker grova omdömen om kända journalister, invandrare och andra för dessa kommentatorer misshagliga individer. Nu har dock heller inte något hindrat att Expressen fått tillgång till gruppen - hur kunde någon tro att det skulle gå att hindra det?

Som kvinna i ett mansdominerat yrke stötte jag på många hinder, varav jag forcerade vissa men långt ifrån alla. Redan när jag under sista året i gymnasiet berättade om mina studieplaner för en ett år äldre gosse som just börjat sina medicinstudier fick jag till svar: "Fy fan, kvinnliga medicinare är det värsta jag vet!" Under studietiden kallades vi flickor "medicinuttor" och en gång när vi ett par stycken satt och väntade på att bli inkallade till en muntlig tenta kom en av institutionens befattningshavare förbi och la huvudet på sned och kuttrade" Och vad ska ni, små flickor, bli när ni blir stora? Sjuksköterskor, kanske?"

Jag har blivit förbigången i tjänstetillsättningar, liksom många av mina kvinnliga kollegor, lönediskriminerad och utesluten ur grupper, undanhållen information, osv, osv. Nej, jag gnäller inte, jag konstaterar fakta. Det fanns - och finns - otaliga hinder i karriären för kvinnor. Mycket är så subtilt att det tar tid innan man kommer på det, ofta för sent, annat är så flagrant att folk helt enkelt inte tror en.

Konstaterandet att en kvinna måste vara minst dubbelt så bra som en man för att räknas med stämmer, tyvärr. Inte minst i den akademiska världen.

Är du både kvinna och invandrare blir hindren ännu högre, det har jag sett på nära håll och förgäves slagits mot.

De närmsta hinder vi slåss emot sitter dock hos oss själva. Man vågar kanske inte ta en utmaning eller hittar på en massa hindrande ursäkter för att slippa något obehagligt eller jobbigt. Man skjuter upp nödvändiga saker tills hindret att sätta igång blir oöverstigligt. Hos några kan det bli till ett psykiskt funktionshinder, sk prokrastinering, där det till slut blir ångestförlamande. "Arbetet först, nöjet sedan", blir till tvärtom. Och till arbetet kommer man aldrig fastän nöjet blir allt beskare.

Det sägs att det första ungar gör i sandlådan är att dra upp gränser för sitt revir och sen hindra andra att överskrida dem. Och så gör vi vuxna också med våra hem och trädgårdar, eller hur? Sen blir det bygräns, stadsmur och nationsgräns. Europagränsen ska vi bara inte tala om. Vi hindrar behövande krigströtta och fattiga människor att ta sig in legalt med påföljd att skrupellösa typer gör sig rika och tusentals dör på vägen.

Jag kan hålla på i det oändliga om hinder men slutar här...

Tack, Englundskan i Livsrummet, för inspirerande rubriker! Pysseliten tar över i november och ämnena står i spalten till höger.

Galleri Fredag: Portar

Sista galleritemat i oktober ska handla om portar.
Jag har valt en väldigt speciell port som på sitt geniala sätt revolutionerade tillvaron för många människor när den introducerades för några decennier sedan, först i ganska klumpig form, nu allt mera strömlinjeformad.
Jag talar om den subcutana venporten, dvs en säker väg in i blodådersystemet som ligger helt dold och skyddad under huden. Den har ett membran som tydligt känns där man sticker in en specialnål när man behöver tillgång till blodbanan.
Portens tillkomst har underlättat för sjukvårdspersonalen att komma åt vensystemet men fr a för alla de patienter som under lång tid ska ha cellgifter eller andra läkemedel eller näringstillförsel via blodbanan. För längre sedan stack man i vener på handrygg eller i armveck för varje behandling. Läkemedlen är ofta irriterande och de ytliga kärlen blir inflammerade och tar så småningom slut. Ett ideligt stickande vidtar som är plågsamt för patienten och stressande för den som ska hitta en ingång. I många år lade man in en kateter i ett stort blodkärl med spetsen mynnande nära hjärtat för att ha ett bra flöde just för detta ändamål men med katetern stickande ut genom huden. Då har man en ingång via hålet i skinnet för allsköns bakterier och ett evigt bandageringsproblem. Sådana katetrar används förstås fortfarande men då för kortare behandlingar, fr a inom intensivvården.

Porten ser i sin enklaste form ut som på bilden - det finns massor av fabrikat och utföranden idag.
Man sticker i lokalbedövning en grov nål i ett blodkärl på halsen eller under nyckelbenet, för in en böjlig ledare, trär över den mjuka, sladdriga katetern och kollar med t ex röntgengenomlysning att spetsen ligger där man vill ha den. Fortfarande i lokalbedövning preparerar man en lagom stor ficka under skinnet på en för patienten lämplig och bekväm plats på bröstkorgen med ett revben stadigt under. Porten pillas på plats och förankras med stygn efter att katetern anslutits. Sen sys det lilla hudsnittet ihop. Nu har hela systemet ett sterilt förband i form av huden och bara de stunder läkemedel ska tillföras behöver en nål sättas in.

Port-A-Cath var det första varumärket och det kom att bli så porten kallades en lång tid även efter att andra fabrikat kom.

Sköts det hela rätt med genomspolning och antikoagulationsmedel i katetern när den inte används kan den fungera i många år om det skulle behövas.
Övriga fredagsgallerister finns i widgeten hos Annika i Reston.
Därmed tackar vi Birgitta på Lidingö för denna månadens utmaningar och ger dirigentpinnen till Channal.

Lördagstema: Initiativ

Livsrummet föreslår Initiativ som ämne för veckans lördagstema - som jag är sen med, jag vet.
En del människor är av naturen initiativtagare och idésprutor. De sätter igång verksamheter, är eldsjälar och får - i bästa fall - fart på den andra kategorin: genomförarna, de uthålliga, förvaltarna.
Initiativtagarna tröttnar ofta efter ett tag och vandrar vidare till nya projekt och så går det runt.
Tyvärr rinner många bra initiativ ut i sanden eftersom det inte finns nån som är villig att att fortsätta satsa pengar och arbete när nyhetens behag gått över. Dagens projektbaserade samhälle blir på så sätt till sist avtändande på även den mest entusiastiska initiativtagare. Ambitiösa initiativ sätter igång, en verksamhet visar sig vara framgångsrik, sparar kanske både pengar och lidande. Men så är projektpengarna slut och alltihop rinner, som sagt, ut i sanden. De kanske betydligt större sparade pengarna låg i en annan kassa så de räknades inte. Jo, jag har varit med om åtskilliga projekt inom landstingsvärlden och vet hur frustrerande det är att inse att man igen och igen i bästa fall får en klapp på axeln, men tyvärr, nu går vi vidare till nya projekt.
Månne detta initiativ har en framtid?

Nog vore det behövligt. Men helst skulle det finnas inom alla politiska partier, inte vara ett eget.

Galleri Fredag: Lås

Birgitta på Lidingö har gett oss uppgiften idag: LÅS.
Mitt bidrag blir det här låset på insidan av en port i en norsk gammelgård. Vackert och välfungerande! Möjligen förfulat av de nya bultarna i mitten. Men huvudsaken att det används!

Dagens gallerister hittas hos Annika i Reston.

Pärlor

Man måste inte alls åka till storstäderna för att delta i kulturlivet. De senaste veckorna har jag kunnat njuta av både direktsändning från Metropolitanoperan , Romeo och Juliakören och Concerto Copenhagen (CoCo), de två senare på turnéer,  på olika mindre orter i Skåne.

Met gav Eugen Onegin, Romeo och Juliakören Decamerone och CoCo en barockkonsert som hette duga.Här finns några smakprov jag hittat på youtube:





Att sitta stilla i bänken till körens 1600-talsmadrigaler är inte lätt!



Och inte heller när de livliga satserna i barocken drar igång!

Apropå drivkrafter...

Apropå lördagstemat häromdagen fick jag följande länk från Pysseliten. Jag skulle vilja dela den med alla arbetsgivare och politiker som tycks leva kvar i villfarelsen att diktat och pengar är bästa styrmedlen.
Tack, Pysseliten!

Lördagstema: Drivkraft

Englundskan i Livsrummet står för månadens lördagsteman och idag ska vi jobba med DRIVKRAFT.
Ja, låt mig börja med muskelkraft, människans egen eller ett djur som vi tagit till fånga och gjort till slav eller medarbetare, vilket som önskas. Uppfinningen av hjulet får väl anses vara förutsättningen för att drivkraften ska vara något så när ekonomisk, såvitt inte snö och is kan underlätta framdrift i horisontalplanet.
Sen kan vi ta långa historiska skutt med paddel, segel, ånga, olja och atomkraft......

(Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!)

Nu var det kanske inte den sortens drivkraft englundskan tänkte sig, men tematolkningen är ju fri!

Men vad driver människor framåt? Money makes the world go round, heter det ju, dvs girighet anses vara en oemotståndlig drivkraft. Och nog ser man mycket av den sorten omkring sig. De mest besuttna korpar åt sig ännu mer, allt färre äger allt större andel av den gemensamma kakan  - det finns nämligen bara en. De siffror man hör om löner och bonusar är rent absurda - inte kan en människa ha användning för flera miljoner varje år??
Och vem tror att ett par hundra kronor mer om året gör att en undersköterska (Reinfeldts favoritexempel!) vill arbeta mer? Medan folk i Reinfeldts egen löneliga håvar in åtskilliga tusen per år på nästa jobbskatteavdrag... Dygnet har bara 24 timmar för oss allihop.
(F ö FÅR man inte arbeta övertid hur mycket som helst, det finns lagar, avtal och skyddsregler om sånt!)

Nog finns det andra drivkrafter som känns sundare!
Nu fick inte lilla Malala Nobels Fredspris i år, vilket jag tycker hon vore väl värd,  men det är sådana som hon som ger inspiration och energi åt goda krafter. Miljoner kvinnor bestjäls på sina egna liv, nekas skolgång och utbildning och hålls som slavar. Och när en tuff 15-åring protesterar skjuts hon! Mirakulöst tillfrisknad fortsätter hon sin kamp - det är drivkraft det! För det finns säkert fler som är beredda att döda henne fortfarande.

Förra lördagen skrev vi om engagemang och för att ha ett engagemang krävs en drivkraft, en tro på att det man gör har en mening. Alla som jobbar ideellt i t ex Amnesty, Läkare utan gränser, Röda Korset, Rädda Barnen, Avaaz och andra organisationer brinner för ett mål som ger dem drivkraft. Greenpeace och Ship to Gaza är andra som tar stora risker för en fredlig sak. Just nu sitter ett antal, varav en svensk, Greenpeaceakivister anhållna i Ryssland anklagade för sjöröveri, helt olagligt bordade och tillfångatagna på internationellt vatten efter att helt fredligt ha demonstrerat mot oljeutvinning i Arktis som kommer att innebära katastrofal miljöförstöring. De riskerar nu många års fängelse!
Drivkraft på ett nära plan har många när det gäller att bevara kulturvärden, lära ut kunskaper och färdigheter som inte nödvändigtvis varken kostar eller genererar pengar men gör livet mer värt att leva! Missa inte att lära en unge eller två att sticka eller virka - det är inte alls säkert att skolan fixar det numera.

PS Jag har försökt uppdatera mina "sidokolumngadgets" för temat men Blogger vill inte alls med mig! Månadens ämnen hittar du hos englundskan!

Galleri Fredag: Fönster

Nummer två av Birgittas på Lidingö fredagsteman är FÖNSTER.
Jag tolkar det bokstavligt och tar en runda med kameran och visar vad jag idag, den 11 oktober 2013, ser genom några av mina fönster.

Köksfönstret.

Vardagsrumsfönster.

Benvedsträdet är rysligt skräpigt och behöver föryngras men vi väntar tills höstprakten är över.

Vyn från sovrumsfönstret.

Den tidiga frosten denna höst har gett oss vackra färger. Ofta är den skånska hösten så mild att löven hinner falla av innan de skiftat färg - så inte i år. Det är gudomligt vackert att färdas på vägarna i skogslandskapet där lönnarna står knallröda mot det övriga gulbrungröna. I många trädgårdar finns numera trädsorter som får oanade höstfärger.
Jag trivs med utsikten från mina fönster!

Galleristerna finns i widgeten hos Annika i Reston!

Försenat lördagstema: Engagemang

Livsrummet har bestämt oktober månads teman och vi börjar med engagemang.

Nog är vi alla engagerade i något på något vis. Det beror på vad man vill lägga i begreppet, förstås. Man kan vara engagerad i andra människors göranden och låtanden på ett empatiskt och deltagande sätt men också på ett kritiskt och dömande sätt. Märkliga engagemang brukar exponeras i programmet Ring P1, ofta så bisarra att jag inte orkar lyssna.

Att engagera sig i föreningslivet blir allt sällsyntare, över huvud taget är det svårt att få människor att engagera sig ideellt. Själv har jag alltid varit engagerad i olika föreningsverksamheter och är alltjämt. Men ofta är det en eller ett par eldsjälar som gör allt jobb medan resten åker snålskjuts och på sin höjd engagerar sig genom att gnälla och kritisera. Det har fått mig att lämna en del föreningar och koncentrera mig på dem där alla tar sin del av ansvaret så att det blir roligt att arbeta, bl a i vår konstförening.
Under min yrkesverksamma tid var jag fackligt engagerad, ibland en utsatt position, fr a från medlemmar som aldrig satte sin fot på ett möte och inte hade en aning om varken lagar, avtal eller under vilka villkor fackliga representanter arbetar. Man kunde jobba sig blå i ett sk "individärende" och sen få höra att "facket" inte gjort ett "skit" när allt inte gick medlemmens väg fullt ut - vilket det sällan gör pga de lagar och avtal som råder. För mig var det dock ett solidaritetsarbete som kändes viktigt.

Engagemang i världens stora problem, kvinnors rätt, klimatet och miljön bland många andra, behövs också. Efter att ha inhämtat så mycket information det går kan man delta i olika upprop, bidra med sin skärv och sprida informationen där man kan bland vänner och bekanta, rent av på facebook, kanske!
Avaaz.org är ett ställe där man kan delta i globala kampanjer som visat sig ha effekt.

Jag försöker leva så ekologiskt jag förmår, det är också ett engagemang som ligger mig om hjärtat.

Vad är du engagerad i?




Bilden lånad från nätet.

Galleri Fredag: Murar

Birgitta i Lidingö står för galleriet i oktober och denna vecka är ämnet MURAR. Musikanta har ett fint inlägg om kinesiska muren, murarnas mur. Jag har visserligen gått på den vid tre tillfällen och på två olika avsnitt men det var faktiskt inte den muren som först kom i mina tankar utan denna:

Denna vita mur omgärdar trädgården till mitt barndomshem i Malmö. På 1950-talet när huset byggdes retade den en hel del människor - nyfikna sådana. Det hände t o m att folk knallade in genom den ena grinden, gick runt huset och ut genom den andra på baksidan utan att genera sig bara för att glo på oss egendomliga ljusskygga individer. De flesta husen i området var äldre och hade andra typer av staket som inte gav något insynsskydd alls. Bara våra närmsta grannar satte också upp ett högt plank runt sin trädgård. Utanpå muren växer rådhusvin - om inte klåfingrar river bort det....

Hos Annika i Reston hittar du widgeten med galleristerna!

Sensommar - höst i trädgården

Det är längesedan jag visade något av min trädgård så det kan ju vara dags att ta en liten tur innan allt har vissnat. Vi har haft nattfrost några nätter redan, det är tidigt för oss. Dagarna är helt ljuvliga med mestadels sol. Agapanthuskrukorna har fått flytta in på sin mellanstation i växthuset med frostvakt och så sakteliga kommer övriga krukor in i uterummet. Helst ska pelargoner och fuchsior stå ute så länge som möjligt för att inga ohyror ska överleva. Jag har i flera år haft problem med vita flygare (mjöllöss) och ett råd man får av Pelargonsällskapet är just detta: ha växterna ute tills det NÄSTAN fryser. De får fiberduk över sig på natten och hittills har det gått bra. De engelska pelargonerna vill också ha en köldknäpp för att sätta bra med knopp till våren.

Så här ser det ut idag, den 2 oktober:

Var ska jag kunna ha dessa lådor inomhus med Mårbackapelargoner som svämmar över alla bräddar?

Summer Snow heter clematisen jag har som marktäckare på ett stort område. LITET märke har de kalla nätterna satt.

Fuchsiorna måste jag beskära rejält för att kunna ta in men många blommar för fullt ännu.

I trädgårdslandet tror smulgubbarna ännu det är sommar.

Den amerikanska blåbärsbusken har dock antagit höstfärg. Skörden äter jag på frukostfilen nu.

Hagtornsträdet börjar skifta färg.

Cotoneaster har jag av flera sorter och denna har vackra bär i år.

Man kunde tro att det är höstfärg men det är blodbokens nya ljusröda skott! Snart nog ger frosten dem en annan nyans.

Paradisäppleträden har dignat och jag har varit tvungen att ta bort flera grenar som tyngdes ner så att vi inte kom ut ur carporten. En god vän har plockat till gelé men jag bara krattar ihop och bär till komposten.

Cornusträd får fin höstfärg och kontrasterar mot björken som blir gul.

Nunneörten bara blommar och blommar....

Vodoo har flyttat in.

Det har vildpelargonen Gibbosum också gjort. Den har fällt alla blad men blommar tappert på. Jag älskar denna pinniga, egendomliga pelargon med blommor som vanligen är alldeles gula men just nu gulrosa. Den flörtar verkligen inte med några insmickrande ljuvligheter utan är fräck och självständig.

F ö har jag inspekterat den nya knoppen, Videungen kallad, på familjeträdet hos njesen. Klart godkänd och fick stämpel i pannan! Njesen introducerade mig också till Instagram som jag inte brytt mig om förut - nu måste jag ju beskåda alla bebiskonterfej och så följa en bekant trebarnsfamiljs bildberättelse under ett år i Shanghai. Utsikten från deras badrum tycks mig mest likna en myrstack....

Till sist önskar jag att amerikanska kongressen ska ta sig ur dagisstadiet, klippa sig och börja jobba!