söndag 23 maj 2010

Trädgård med stil och naturens under

Den just nu förhärskande årstiden lägger ju självklart fokus på växtlighet och därmed trädgård för oss som är så lyckligt lottade att vi har en egen. Alla har ju inte det, av fritt val eller tvång, men då finns alternativ - gå och se andras trädgårdar! Och vi som sliter med vår egen behöver en paus och även inspiration. De flesta svenskar vet kanske att Sofiero i Helsingborg är ett Mecka för rhododendronälskare men alla har inte varit där.
När Gustaf VI Adolf dog 1973 (på Helsingborgs lasarett) hade han testamenterat Sofiero till staden. Själv hade han fått sommarslottet i bröllopspresent 1905 när han gifte sig första gången med den engelska Margaret av Connaught. Hon var mycket trädgårdsintresserad och präglade utvecklingen på Sofiero fram till sin för tidiga död 1920 då hon, 38 år gammal, höggravid med sjätte barnet, fick blodförgiftning.
Men Gustaf Adolf fortsatte att ha Sofiero till sommarslott och blev allt mera intresserad av rhododenron och man har fortsatt i hans tradition att vidareutveckla parken. Nu finns ca 10 000 rhododendronbuskar av ca 500 sorter. Många, många vallfärdar i maj och juni för att njuta av prakten och idag for min gubbe och jag dit. Jag är särskilt förtjust i de ljusa sorterna, vita och ljusrosa och ljusgula, då måste man komma tidigt för de blommar först. Även en del röda och lila hade kommit igång men den stora massblomningen kommer att dröja ytterligare ett par veckor, tror jag.


Men vad är det här? är vi avlyssnade under vår promenad, tro?


Nej, det är en skulptur av en kanadensisk konstnär, Georg Rammell.

Lökväxter blommade fortfarande längs Blomstergatan, planerad av kronprinsessan Margareta.


Rosengången får vi återkomma till om några månader och det är tydligt att vintern har tagit sin tribut även här.


Olika evenmang fyller Sofieros kalendarium och denna helgen var det orkidéutställning. Det är fullständigt otänkbara former som naturen frambringar i orkidésläktet! 


Den här fräkniga uppnosiga varelsen gillade jag!

Jag är ärkerepublikan och har ingen som helst förståelse för all uppståndelse kring kungligheter. Jag blir bara trött. Jag förstår heller inte varför man vill fortsätta vara kunglig, det måste ju vara ett helvete att inte få vara sig själv nån gång. I all synnerhet som utvecklingen har varit med behov av alla livvakter och säkerhetsanordningar. Det var nog enklare förr, åtminstone tror jag det med tanke på att min familj en gång på 50-talet kom körande i vår lilla folkvagn längs vägen vid Sofiero på väg norrut och passerade en ensam vandrare med spatserkäpp - kungen. Inte en livvakt i sikte.


Mullvadar såg vi inga spår av på Sofiero och dom lär inte finnas på Åland heller. I alla fall inte såna som bor i jorden och skjuter upp irriterande jordhögar. Jag har tidigare berättat om barnboken om mullvaden som fick en lort på huvudet och att jag fick en liten plyschvariant av den figuren med lort och allt. Nu hittade jag en urmysig liten mjukismullvad till - i Karins ateljé på Pettas. Hon hade dessutom en rolig bild på såna figurer som "skrivbord" i sin dator. Hur många hon gjort och sålt genom åren vet jag inte men jag hoppas hon inte slutar!
När jag kom hem och öppnade min resväska så visar det sig att mullvaden på något märkligt sätt grävt sig in i den! Jag hade ju stängt den ordentligt och satt på rem runt om och ändå har den tagit sig in - den har verkligen visat att den är en mullvad!
Nu har den i alla fall flyttat ihop med sin kompis och de ser ut att trivas ihop, minsann.



(Klicka bilden större så kanske texten på etiketten går att läsa.)

6 kommentarer:

  1. De ser verkligen ut att trivas ihop! Kul att Mullis har fått en kompis. Mullis blir absolut tillverkad igen men i naturmaterial i fortsättningen. Av speciella orsaker blev den här Mullis litet" konstig" i materialet, dock med mocka"händer och nos av trä. Sen vill Mullis berätta att han hoppade i kappsäcken medan den var öppen ännu, det såg tidigare matte när hon gick förbi...hur han försvann med huvudet före in i det undre. Så gör ju mullvadar.

    För övrigt skulle det inte vara helt fel att ha det där örat i trädgården....

    SvaraRadera
  2. Karin:
    Jag hör hur Mullis fnittrar var gång jag passerar!

    SvaraRadera
  3. Åh, först Åland och nu Sofiero! Jag dånar av längtan! Det är åratal sedan jag var där. Men jag drömde faktiskt härom natten om Sofiero. Jag var på väg upp till grinden nere vid stranden, skulle upp något ärende till slottet. Och jag bodde alldeles där nere, så det var väldigt nära. Suck, ja drömma kan man ju : )

    SvaraRadera
  4. Marianne:
    Hamnar du Helsingborg så föreslår jag att vi ses på Sofiero och äter på krogen där!

    SvaraRadera
  5. Topp! Det är en dejt! Vem är det som har krogen nu? Är det lika bra fortfarande?

    SvaraRadera
  6. Mig veterligt är det samma de senaste åren, i alla fall. Det är några år sen jag åt i "fina" restaurangen, vi har mest kommit på söndagar och ätit i Glasverandan på sistone. Det är ju samma kök och brukar vara bra där också fast enklare med pajer, smörgåsar och sallader förutom kakorna.
    Men vi fixar nåt! Ska bli kul!
    (Du kan mejla mig på skanekatt@gmail.com)

    SvaraRadera