På tågtur i Europa, sista delen

Sista anhalten på resan var Torino i Piemonte i Italien. Tåget går på den spektakulära Tendabanan över Alperna varav 8 km i tunnel under Tendapasset. Banan skadades svårt under andra världskriget och återöppnades först 1979 och fanns således inte under mer än 30 år. Från vårväder i Nice for vi uppåt till vinter och så ner igen till varmare klimat i Torino.

Som synes hade vi strålande väder med klarblå himmel.

Efter inkvartering på hotellet fick vi några timmar att vila innan vi promenerade till Operan. I huset bredvid intog vi en fantastisk buffé uppassade av en entusiastisk krögare som inte visste hur väl han ville oss.
Operahuset i Torino ser från gatan verkligen inte ut som ett operahus utan mer som ett vanligt, prosaiskt hus. Det är byggt på 1970-talet efter att den gamla operan brunnit ner redan på 30-talet.
Men när man kommit in från gatan möts man av de fantastiska grindarna av den italienske arkitekten  Umberto Mastroianni.

 

Innanför grindarna når man själva ingången till operan.

Salongen är vacker med sin moderna formgivning, inga svartkonster här! Vi såg Rossinis La Cenerentola (Askungen) och till min glädje begick vår engelske medresenär sitt livs första opera! Denne trevlige man är fullständigt tåggalen och gillar kultur i måttliga mängder. Efter ett långt yrkesliv vid British railways ägnar han nu stora delar av året att resa runt på alla järnvägar som finns i Europa. Jag tror han har nån slags gratisbiljetter för vissa sträckor för Sverige och Norge fanns inte i planerna av nån ekonomisk anledning. Han tar alla tillfällen att fotografera olika tåg, lok och spårvagnar. Han har rest med Frank Stenwall ett antal gånger men aldrig velat gå med på opera. Den här gången tycks Frank ha trampat honom på halsen och fått honom att gå med på att i alla fall testa!
Är man förstagångsbesökare på opera så är Askungen av Rossini ett bra val. De andra två vi såg denna resa hade definitivt skrämt honom för livet (La Jiuve och Les Hugenots) men nu tillstod han efteråt att han hade "enjoyed himself" även om det var liiite långt. Så om Frank kan hitta nån lika "cheerful" föreställning framöver så går han kanske med igen.

Nästa dag hade vi litet tid på förmiddagen innan tåget avgick så jag passade på att flanera litet. Några i gruppen galopperade till stadens berömda egyptiska museum men eftersom jag är närmast allergisk mot mumier numera så avstod jag från det. Desto gladare blev jag av en Matisseutställning som jag såg affischer om på stan och hittade till. Den handlade om Matisse och hans kompisar och var klart sevärd. Fotogradering förbjuden, förstås, och här lyckades jag bara smyga mig till en Legér.

På ett torg hade dessa figurer satt sig för att håva in pengar. Jag funderade mest på hur järnställningen den överste satt uppkrupen på såg ut där inne i tomtekläderna. Bekvämt var det säkert inte. Och nog hade de passat bättre på en julmarknad.

Vid 12-tiden satte vi oss på tåg igen. Efter byte i Milano nådde vi så Zürich på kvällen där vi åt middag på stationen innan nattåget skulle ta oss till Hamburg.
På väg till perrongen passerade vi under Niki de St-Phalles frodiga ängel som hänger i taket.

Sen återstod bara resan vidare till och genom Danmark innan vi efter dessa 10 dagar skulle vara hemma igen.

Litet reflektioner om bemötande på tågen - vi bytte tåg drygt 30 gånger:
Det blev dramatiskt för 5 resenärer som optimistiskt tagit sista möjliga tåg från Malmö för att hinna med tåget från Köpenhamn. (Själv hade jag åkt flera tåg tidigare). De blev avsatta på Kastrup eftersom det utbrutit brand på nästa station! Det blev ett snoende för att hitta en taxi som dessutom skulle vara stor nog för alla och deras bagage. Men de hann med ett nödrop!

Vi åkte alla på sk Interrailbiljett där det står passnummer, personnummer och antagligen hatt-och skonummer också. Man ska kunna visa passet för att biljetten ska vara giltig och varje datum och varenda byte ska fyllas i, puh. Den första danska tågvärdens argusögon upptäckte att några passnummer inte stämde på biljetten, o fasa! Det visade sig att ett var felskrivet på en siffra och två resenärer hade fått nya pass sedan biljetten beställdes långt i förväg. Tågvärden, en rejäl dam med dånande pondus godkände inte biljetterna trots Franks ingripande. Hon slängde inte av någon men förkunnande att i Tyskland skulle vi få ett helvete! Där var det minsann noga! Mycket noga!
Nästa danska konduktör skrev helt enkelt in de rätta numren på biljetterna och signerade och stämplade. Därefter blev biljetterna knappt kollade alls! När man fattade att vi var ett sällskap som hörde ihop så viftade konduktören bara när man höll fram biljetten och på många tåg var det över huvud taget inte biljettkontroll alls. Efter några dagar slutade vi fylla alla byten, det var ingen som brydde sig ett dugg om den listan. Passet visade vi aldrig mer förrän vi måste stiga av på Kastrup på hemvägen och visa pass för att få komma hem till Sverige! Och så en gång till i Hyllie där svensk polis kommer ombord. (Detta gör mig alldeles gråtfärdig, f ö).

Snipp, snapp snut, så var den resan slut! Men många trevliga minnen och alla bilder har jag kvar.