fredag 18 mars 2011

Fredagstema: Lycka

Idag är Ewas fredagstema "lycka". Alla vet ju att lyckan kommer och lyckan går och för de flesta och det mesta får man den i små gyllene glimtar, kanske när man minst anar att den är på gång. Att jaga den är vanligt men sällan lönt. Bäst är att ta vara på den när den hastar förbi.
Just nu pågår en annonskampanj för insamling till cancerforskning med bilder av människor i vardagliga situationer, t ex i köket eller med dammsugaren i handen. Det ska visa lyckan i att kunna göra allt det triviala efter att ha överlevt en svår sjukdom. Tänkvärt.

Jag vill berätta om en gång när jag kände en annan människas lycka smitta av sig.
Jag har arbetat många med J, en kollega från Polen. Han föddes, liksom sin syster, med ena höften ur led och fick inte optimal behandling i nyföddhetsperioden. Han blev naturligtvis låghalt, som det kallades förr. Han fick väldigt ont i sin höft redan som barn och stelopererades i ca 7-8 årsåldern. Då blev han smärtfri men så klart fortfarande rejält halt och med ena benet mycket kortare än det andra. Han kunde inte sporta, inte sitta rakt på en stol och alla skor och byxor fick justeras. Allt sånt vänjer man sig ju vid och han klagade inte, visste ju inte av något annat.
Så kom han då till Sverige på 1990-talet. Han var 50+, det var tuffa tider i Polen men möjligheten att arbeta utomlands hade öppnat sig alltmer för polska läkare. J jobbade hårt med att förbättra sin svenska och blev en uppskattad och ambitiös medarbetare.
Åren hade slitit hårt på höften och inte minst på ryggen som tagit stryk av snedbelastningen. Värken tilltog alltmer och J måste ta en hel del smärtstillande för att kunna gå. Vi runtomkring började puffa på honom att låta operera sig med en höftprotes.
Så småningom konsulterade han en av våra vassa höftortopeder som klådde sig i skallen. Det här var ju en verklig utmaning! Man kunde ju inte utlova ett helt perfekt resultat i detta gamla kraftigt felställda operationsområde men så högt ställdes heller inte förväntningarna. Huvudsaken var smärtlindring.

Så blev det av. En komplicerad operation med många saker att tänka på bl.a. i form av vinklar och mått förutom allt det rent medicinska.
Allt gick bra, J var lättad liksom operatören och vi andra.

Rehabiliteringen gick snabbt, J friskskrev sig själv en hel månad tidigare än operatören tänkt sig. Han fick skaffa ny byxgarderob med  lika långa ben och fixa bort alla sulförhöjningar på skorna. Höften var smärtfri och han lärde sig gå utan att halta. Han kunde nu sitta rakt fram på en stol och gå utan smärta vid varje steg.

Sommaren efter bjöd han och hans hustru mig till Polen på semestern och ordnade en oförglömlig resa med många fina upplevelser. Men mest minns jag den stilla lycka J visade varje gång han försynt påpekade att "detta har jag inte kunnat göra före min operation" när vi gjorde långa vandringar eller klättrade upp för branta trappor till olika slott.

J och hans hustru A på torget i Kazimierz Dolny

15 kommentarer:

  1. Ja att få ha sin hälsa är nog den strösta lyckan av alla på många vis. Om man dessutom varit sjuk och haft problem men sedan blivit bra, det måste vara en fantastisk känsla. Då när man inte känner sig begränsad längre.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. En fin berättelse om vad lycka är....

    SvaraRadera
  3. Vi talade nyligen här hemma om framstegen inom medicin/kirurgi - nuförtiden slipper man se låghalta barn, och människor med klumpfot. Det måste vara helt fantastiskt att kunna göra en massa saker man aldrig kunnat tidigare.
    Däremot blir jag fruktansvärt irriterad på uttryck som "har man hälsan har man allt", och "det viktigaste är att man är frisk". Är hälsan det viktigaste i någons liv, beklagar jag dem verkligen.
    Margaretha
    som tycker att vardagslyckan
    är underskattad

    SvaraRadera
  4. Vilken LYCKA! Den berättelsen värmer långt in i hjärteroten. :)

    Jag önskar dig en skön fredagkväll!

    SvaraRadera
  5. En fin historia om lycka! En lycka måste det också väl ha varit för er runt omkring honom att ha bidragit till att hans liv blivit så mycket bättre, framför allt att han blivit av med sin värk.

    SvaraRadera
  6. Så härligt!
    Underbart värmande att läsa om hans lycka.
    Den smittar verkligen av sig.

    SvaraRadera
  7. Att kunna uppskatta saker i tillvaron tror jag är en nyckel till att kunna känna lycka. En fin lycko-historia. :)

    SvaraRadera
  8. Verklig LYCKA! Underbart!

    SvaraRadera
  9. Vilken fantastisk historia. Vilken lycka! Utan förhistorien, hade det hela ju så klart bara tagits för givet, men det är ju där sådana här historier verkligen ger oss en tankeställare; att vi har mycket at vara lyckliga för (därmed ska vi så klart inte acceptera allt med tanken att det är dem som har det värre).

    SvaraRadera
  10. Saltis:
    Bara att se honom var en lycka!

    Karin:
    ...eller vad det kan vara!

    Ewa:
    Tack, hoppas hela din helg blir fin!

    Ingrid:
    Alla runt omkring gladdes med honom - och var lättade att allt gick så bra kring operationen. Det är alltid pirrigt när man opererar "sina egna"!

    Eva H:
    Visst smittar lycka! Synd bara att surhet smittar nästan mer...

    Anne-Marie:
    Du slår huvudet på spiken!

    HeLena:
    Att efter 58 års snedhet känna sig rak och stark måste vara fantastiskt.

    Bejla:
    Det är mycket man tar för givet när man inte känner till helheten!

    SvaraRadera
  11. Vilken fin historia! Och tänk så mycket vi andra tar för givet, som att gå utan smärta tex. Och jag håller med; att jaga lyckan är inte lönt.
    Hoppas din helg blir fin!
    Kram!

    SvaraRadera
  12. Jättefin berättelse!
    Min farfar hade klumpfot och jag håller med om att det är skönt att man kan operera såna handikapp nuförtiden. Jag minns inte så mycket av honom, det jag minns är att han nästan alltid satt stilla i sin stol.

    SvaraRadera
  13. En riktig solskenshistoria! Så fantastiskt det måste vara att kunna gå och sitta normalt efter dryga 50 år! Lite som en egyptier jag såg på tv i går: "Det spelar inte så stor roll hur det går i valet (om författningen), det viktiga är att vi får säga vad vi tycker för första gången i livet." Det var också så där rörande så att jag fällde några tårar.

    SvaraRadera
  14. lise_lotte_p:
    Tack det samma!

    PIA:
    Välkommen hit! Tror inte jag sett dig här förut.
    Det är jätteskönt och jag har fått uppleva hur teknikerna gått framåt och blivit allt bättre!

    Marianne:
    Precis! Och det är så kul att se hur han ibland, när han blir stressad, börjar antytt halta igen tills man påpekar det för honom. Då ler han från öra till öra och går genast normalt igen. Han hade ju ett ben utan muskler men det har jobbat upp till samma omfång som det andra!

    SvaraRadera
  15. ÅH vad fint skrivet. Underbar historia med J!
    DET är lycka det!
    Nästan ofattbart!

    SvaraRadera