torsdag 26 december 2013

Hvis du vil være fri for sorg og savn...

..saa maa du intet elske her paa jorden.

Så stod det på en liten lapp jag fick av min danska ridekamerat Anne-Marie när jag efter en olyckshändelse måste avliva min förra häst med stor sorg och bedrövelse. Idag värmer de orden mig igen.
Malena kom hem till mig Annandag Jul 1991. Då var hon 4 år och vi hade bekantat oss och jobbat ihop några månader hos en kompis som hjälpte mig med inridningen som bara var knappt påbörjad under sommaren.
Nu, 22 år senare, lämnade hon mig Annandag Jul 2013.

Hon blev sjuk på julaftons eftermiddag och sen varierade tillståndet en del. Ett tag hoppades vi att det skulle vända till det bättre, men efter veterinärundersökning i går och ny bedömning idag fattade jag beslutet att inte låta henne ha det besvärligt mer. Hon var så trött och förbi och hade inte kunnat äta på två dagar.

Trotjänartjänst i Eslöv, som hjälper till vid sådana här tillfällen visade sig vara i Värmland och fira jul men Mats Nilsson lämnade familjen kvar och åkte ner till Skåne för att hjälpa mig och ett par hästägare till som stod i samma situation mitt i julhelgen. Jag är honom oändligt tacksam.

Malena var lugn och förtroendefull när jag gick ut med henne till Mats och det skedde något förunderligt när hon kom ut på gräset som som ju är grönt i denna milda vinter - hon började beta! Hon, som inte ätit något på två dagar, fick grönt gräs som sin sista måltid. Hon fick beta i fred en lång stund och medan hon fortfarande åt lugnt slutade hon sina dagar.

Ett stort tomrum blir kvar efter henne och alla våra år tillsammans. Vi har tränat för goda ridlärare men framför allt ridit i skogen, upp och ner för branta backar, vadat över bäckar och galopperat långa sträckor. Hon har bott hos samma stallägare i alla år som hjälpt mig pyssla om henne på bästa sätt. Hon har  varit älskad av alla som kommit i kontakt med henne. Hon var världens absolut snällaste och goaste häst.

Så här trivdes vi båda allra bäst - ute i skogen.

15 kommentarer:

  1. Och här rinner tårarna.....
    Varm, varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den varma kramen, Karin, det är sådana man behöver.

      Radera
  2. Ojojoj, det är så sorgligt när det blir så. Och så skönt att det gick så lugnt och värdigt, och det gröna gräset, det var fint.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sorgesamt men det var så fint att hon fick beta i just den stunden, det bästa en häst vet. Det blev en tröst.

      Radera
  3. Usch vad sorgligt men fint skrivet. Kan inte tänka mig min moster utan häst. Kram igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lilla njese, nu får du vänja dig vid mostern utan häst!

      Radera
  4. Så vackert och fint skrivet om Malena. Att förlora en god vän är inte lätt.
    Tror att hon fick den allra bästa "sista måltiden" - grönt gräs.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anne-Marie! Du har ju ditt svåra själv detta år med din mammas bortgång på långt avstånd. Men sorg kan inte graderas, det är alltid tungt.

      Radera
  5. Den julen glöms aldrig! Tänk att hon fick sluta så fint.
    En mycket nära vän!
    Du skriver så man förstår fast man aldrig haft en häst. Så fint.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, den här julen blev annorlunda. Med sina djur vet man ju att dagen kommer att ta adjö men smärtan kommer man inte ifrån.
      Tack!

      Radera
    2. Tack, Eva, för din kommentar till mitt nästa inlägg - det kom via mail men syns inte på bloggen!
      Jag har tappat bort din epost - har du kvar min kan du väl skriva ett meddelande! Jag vill gärna ha kontakt!

      Radera
  6. Åh, Monica, vad tråkigt att höra. Det är så tomt när ens älsklingar försvinner, och man lider med dem när de är så sjuka. Du skriver så vackert om henne.
    Stora kramar från mig och Klas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Marianne! Det är ju inte så länge sen du miste din ena misse och grät lika många tårar som jag gör nu.
      Kram till er!

      Radera
  7. Åh, vad tomt och sorgligt det måste vara – tjugotvå år tillsammans är en lång tid! Vänliga trevliga Malena har skymtat här, då och då; hon fick ju ett långt och lyckligt hästliv och ett fridsamt slut. Och, som sagt, om man vill vara fri från sorg och saknad. Vad ska man säga? God sörjning...

    SvaraRadera
  8. Tack!
    Malena har varit en stor del av mitt liv och hennes föregångare, Gaby, var det också. Men nu är min tid som hästägare slut, det är bara att konstatera. Jag kommer nog till ro med det också även om det gör ont en lång tid.

    SvaraRadera