lördag 15 mars 2014

Lördagstema: KATT

Ett av mina favoritteman är förstås KATT som Karin på Åland så påpassligt föreslagit idag.
Här har varit katt i huset sedan 1978, nästan alltid minst två. Alla har varit av rasen Russian Blue utom en, nämligen Olga som är en Sösdala White. De som passerat förbi vid det här laget har alla en plats i våra hjärtan. Den ljuva Ninotschka, den obildbare Kropotkin, den vackraste av dem alla, Muschka, den blyga Anna och den tystlåtna Maya.

Nu har vi Sonja, 6 år, snabb som en iller, försiktig med främlingar, hjärtlig mot sina vänner, mordisk mot veterinärer och husses beundrarinna. Och han är hennes undergivna slav. Förstås.
Sonja äter bara vetenskapligt tillverkad kattmat i pelletsform samt husses jästflingor som han har på morgonfilen. Fisk, räkor eller kött? Blä, aldrig i livet! Favoritsysselsättning: vara i uterummet och hålla främmande katter i trädgården på avstånd med hotfulla vrål och genom att kasta sig på rutorna så det smäller. Att bli kringburen i husses famn kommer som god tvåa.


Den som bestämmer är dock Olga som fyller 16 på Svenska Flaggans dag. Född på ett höloft och sedan fostrad i tom hästbox med två systrar och mamma Matilda tills hon flyttade hem till oss. Hon är av gammal Sösdalasläkt av en sort som ofta föds vit med en liten blå eller svart mössa. Olgas mössa har bleknat bort med åren, hon är numera helvit. Hon älskar alla människor men allra mest matte. Och matte ska sitta så att Olga kan ligga i knät och håra av sig ordentligt. Vi har aldrig haft en katt som fäller som hon. Man fattar inte att hon har några hår kvar själv när man ser vårt hus och våra kläder. Eller allt hår som våra gäster bär med sig hem... Men borstar men henne fastnar inget i borsten! Ett stort mysterium, måste jag säga, fattar inget. Hos veterinären går hon husesyn, lägger sig i vasken och spinner och kelar med veterinären.
Olga äter helst människomat av olika slag. Från mattes tallrik, ja tack gärna. En gång snodde hon en kotlett och stack iväg med. Men det går an att smaka på kokt vitkål också - om hon tror att hon stjäler den,  annars inte. Favoriträtten är hjortstek utan konkurrens. Kattmat? Bara när matte är bortrest.
Favoritsysselsättning, se nedan:


Katt kan jag prata hur länge som helst. Kattböcker kan jag läsa hur många som helst. Simon´s cat, de festliga animationerna av engelsmannen och kattälskaren Simon Tofield man kan finna på youtube kan jag titta på hur många gånger som helst. Den dag det dyker upp en ny film är en festdag!
Tack, Karin, för katt-temat!

14 kommentarer:

  1. Men; Olga ser precis ut som Tarzan. Med svarta strecken mellan öronen på väg bort också. Hon och brorsan Skorpan hårar mer än allt. Svär att de kan stå rätt upp och ner och plötsligt dammar det bara till. Jag ska alltså skylla det på Sösdala-genen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgas blå märke på huvudet var inte de något vanligare två strecken utan en rund basker. Men den ständiga fällningen - värre än från alla ryssarna tillsammans - kanske också är förbunden med sösdalagenen!

      Radera
  2. Vilken fin kattkaraktärspresentation. Just så utpräglade personligheter och så olika är de ju. Kommer att tänka på skildringen av två helt olika kattpersonligheter i Tove Janssons Sommarboken, i en berättelse som heter Katten. Underbar läsning, som jag brukar läsa om varje sommar.
    Och Simon's cat, ja, alldeles på pricken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Människors kärlek till katter visas verkligen i många böcker. En av de senare jag läst är den om Bibliotekskatten. Vad jag INTE gillar är en hel del av de bilder som florerar på nätet där de kläs ut och förnedras. Gäller f ö alla djur som inte bett att få på sig glasögon eller fåniga mössor.

      Radera
  3. Tack för fin kattberättelse, jag har sett fram emot den. Sonja är ganska lik vår Murre som han såg ut i sin krafts dagar. Men Murre var väldigt duktig på att sprida sin päls omkring sig också, fiskfjällsborsten gick varm, det var den enda som funkade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ryssarna fäller måttligt och huvudsakligen bara "i säsong". Jag har köpt en svindyr specialborste till Olga men i den fastnar bara underull, inte de långa vita håren som hon strösslar med.

      Radera
  4. Jag bara väntade på ditt kattinlägg :-). Det blev lika kärleksfullt och fint som jag trodde. Härliga bilder på katterna också. Simons katt är vansinnigt rolig - den förlängde livet på mig med åtskilliga timmar. Jag såg också att han har gjort fler - ska spara dem tills en dag då jag känner mig nedstämd...
    Ingrid

    SvaraRadera
  5. Roligt att du uppskattade inlägget!
    Ja, Simon Tofields humoristiska kattkunskap är obetalbar. Skickligheten att med så få linjer få till uttryck och rörelser är beundransvärd.

    SvaraRadera
  6. Jag har också väntat på dina hjärtekatter. Du själv är förstås ett enda bidrag, med ditt bloggnamn. Så fina namn era katter har haft, personliga, furstliga. Jag har helt missat Simons katt men ska titta efter den när jag far till biblioteket nästa gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men, Karin, Simon's cat är animationer du ser på datorn på youtube! Länk finns i inlägget. Det finns böcker också men dem har jag inte sett, faktiskt.

      Radera
  7. När jag såg tema katt tänkte jag genast på olgakatt; vad kommer? Inte är jag den ända ser jag ovan. :) Ditt tydliga inlägg om katternas namn, vad de gör, hur de är med eller utan matte är så roligt ta del av! Tack för detta olgakatt o andra katter som tillhör ditt kattrike!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just nu kelar jag med Saltis katter i NY! Också två helt olika personligheter av detta fascinerande släkte.

      Radera
  8. Ja, att du gillar katter har man ju nästan kunnat ana. ;-) Fick också läst dit inlägg från Nordiska Museet, som Sonen och jag besökte bara för någon månad sedan Kul! Inte visste jag att Skansen och Nordiska Museet hade gemensam "pappa".

    SvaraRadera
  9. Kanske ingen kvalificerad gissning att jag är katt- och djurälskare.....
    Tidsandan vid tillkomsten av Skansen och Nordiska museet bäddade nog för bådadera men sen krävs ju alltid en eldsjäl för att få till det. Och det gjorde den gode Hazelius bra, tycker jag!

    SvaraRadera