lördag 4 oktober 2014

Lördagstema: Ett sommarminne

Oktobers lördagsteman dikteras av Musikanta och vi börjar med Ett sommarminne.
Ett sommaräventyr som blev betydelsefullt för många kommande somrar var vår allra första fjällvandring i början av 1970-talet. En god vän och kollega, A, lockade maken och mig att införskaffa både utrustning inför och litteratur om fjällvandring. Vi läste på och lyssnade på A som vandrat med STF-grupper tidigare.
Beslutet blev att, tillsammans med A, vandra längs Padjelantaleden i augusti och övernatta i stugor. Utrustade med Fjällrävens ryggsäckar, Graningekängor, frystorkad mat och knäckebröd åkte vi tåg och postbuss. På den tiden kunde man åka direkt till Norrland från Skåne utan tågbyte. Det tog ca 24 timmar, synnerligen bekvämt! Man kom in en långsammare rytm och kopplade bort vardagen medan man samlade energi för semesterupplevelsen. Man sov bekvämt på natten, vaggad av tåget och norrut fanns då fortfarande skenskarvar som dunkade som hjärtslag.
I Gällivare bytte vi till en gul postbuss som avlevererade oss i Ritsem där man tog en båt över Akkajaure. Sen vidtog fotarbetet!
Ganska snart kom min första kris - en smal hängbro, bestående av några plankor med bara ett enkelt rep på vardera sidan som sidoskydd. Aldrig i livet jag tänkte gå på en sådan! Nog fanns det väl ett ställe att vada över? Men, icke! Jag var färdig att åka hem direkt.
Det tog mina medvandrare en god stund att klargöra att jag inte hade mycket val, jag var helt enkelt tvungen att gå över bron - och, skulle det visa sig, många fler likadana eller ännu värre! En sak fick de dock lova: att INGEN av dem fick sätta så mycket som en tå på bron medan jag var på den så att den kom i gungning i otakt med mig.
Jag blev litet karskare efter hand och kunde njuta I fulla drag av naturupplevelsen och känna hur kroppen anpassade sig allteftersom dagarna gick. Luften, vyerna, ljuden av vind, vatten och fåglar, floran - ja, allt blev en omvälvande nyupptäckt och så var vi fast! Med åren blev också broarna av bättre konstruktion, tack och lov.


Maken kunde lugnt stå på den förfärliga bron och njuta av utsikten. Själv praktiskt taget kröp jag över, förbannande att jag givit mig in på detta äventyr.
Vi kom att vandra många gånger sedan under de år som följde längs olika vandringsleder i Lappland. Jag bytte Graningekängorna mot Lundhags, vi skaffade tält och Trangiakök, broarna blev allt bättre efterhand och inte så skrämmande även om ingen någonsin fick gå samtidigt som jag.
Så småningom klarade makens knän inte långvandring med tung packning så vi övergick till dagsturer med utgångspunkt från Abisko Turiststation där vi bott många gånger.
Ända tills jag upptäckte möjligheten att rida islandshäst i fjällmiljö!
Men det är en annan historia.
 

16 kommentarer:

  1. Känner igen krypa hellre än gå. Ett förfärligt skönt sunt liv, vandrarlivet. Fjällrävens, Graninge och sedermera de andra produkterna. Du skriver inget om myggorna, vilket troligen tyder på att du inte märkte de i den sinnrika frihetskänslan du På bilden ser jag också en kvinna som hänger med armarna fästa i de intill stående björkarna. Bakom bron till vänster snett brofästet ....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Björkarna i just det området var angripna av nån björkdödarlarv och var brutna och lutade åt alla håll. Därav din "kvinna" i buskarna!
      Konstigt nog har jag haft väldigt litet besvär av myggor i fjällvärlden, kanske för att jag mest har hållit till på kalfjället, både ridande och till fots.

      Radera
  2. Åh vilket trevligt sommarminne!
    Jag förstår att det var en riktigt utmaning för dig, men man växer som människa när man tar sig igenom såna prövningar.
    Ha en fin helg!
    /Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att övervinna sina rädslor känns alltid skönt efteråt och man blir mer redo för nya utmaningar.

      Radera
  3. Härlig svartvit bild! Det blir starka minnen av nätter i det fria. För att inte tala om hur väl man minns övervunna utmaningar! Jag klättrade mycket som barn, gillade att komma högst upp i de högsta granarna, lekte gärna på tak, balanserade över smala spångar – var helt enkelt fullständigt obekymrad om höjder eller brist på fast mark under fötterna. Så döm om min förvåning när jag skulle måla om huset för ett par år sedan. Det handlade om att balansera på en stege fyra meter upp och det borde ju inte vara något problem. Men det var det! Utan att jag visste om det hade jag blivit höjdrädd. Det gick att träna bort, men det tog ett tag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med tiden blir man också litet klokare och försiktigare. För att inte tala om att man blir skörare och slår sig värre om man ramlar ner från höjd. Klättra på stegar har jag aldrig gillat och har träffat litet för många som trillat ner och slagit sig helt eller halvt ihjäl.

      Radera
  4. Att övervinna sig själv och sina rädslor. Strongt gjort...att gå på gungfly nästan.
    Min längtan står till att vandra i fjällen...också.
    Fina sommarminnen som inte blev bara den första sommarens utan många fler

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det ju ofta, det ena ger det andra och blir ibland riktigt bra!

      Radera
  5. Som Tove skriver: Var var myggen? Kanske en värre utmaning till och med än den svajiga bron.

    Förr i världen klättrade jag också upp i träd högst upp, idag kan jag inte gå ut på en balkong som inte är inbyggd. Men det är klart, måste man så måste man. Men inte skulle jag stannat på bron och tittat mig om som din man...

    Roligt att det blev början på ett nytt semesterliv för er båda.
    Ingrid som önskar dig en skön fortsättning på helgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Ingrid!
      Nej, mygg har aldrig varit nåt bekymmer mer än nån enstaka gång, konstigt nog.
      Maken har alltid varit väldigt säker på fötterna - och ett stöd när jag vacklat! Guld värt....

      Radera
  6. Jag förstår precis hur du kände inför hängbron.
    Tror inte att jag hade varit så modig som du var. Att ha riktigt hemsk svindel (vilket jag har) gör att man inte fungerar som vanligt.
    Trevliga vandringar låter det som om ni hade och har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var inte ett dugg modig - bara tvungen! Men det gick, som sagt, lättare och lättare.

      Radera
  7. Även jag kommer ihåg en resa år 1983.
    Tåg i 25 h jag sov huvuddelen
    Invägning av ryggsäck i Abisko, puhhh min var tung
    Att vakan en morgon med allt vitt täckt av snö.
    Att bada i uppfriskande fjällsjö
    Tack för att du väcker dessa underbara minnen till liv igen
    Ulf

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken vandring vi hade den gången, Ulf! Vi tappade bort leden i snövädret i Tjektjapasset och höll på att flyta bort på vägen till Kebnekaise. Sen strålade solen när du och jag gick till Tarfala medan maken med magknip dammsög i huset vi bodde i, stackarn.

      Radera
  8. Vilket härligt och inspirerande sommarminne. Ja, hängbroarna kanske inte var en så trevlig upplevelse för dig förstår jag, men skam den som ger sig. Själv går jag och dråommer om att ta med mig mina killar på fjällvandring i Norrland. Fjäll är vi ju vana vid, men det skulle ju vara speciellt att få visa fram även denna delen av Sverige för dem. Liksom jag själv ju så klart inte sett på när nog av detta vackra landskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din son kommer att älska fjällvärlden och även din danske make! Vi har mött många danskar på våra vandringar.
      Vad som gjorde mig ledsen var ett inslag på TV som visade vilka mängder av skräp dagens vandrare lämnar efter sig. Sånt såg vi aldrig och inte heller har jag sett sådant i Norge. De senaste dryga 20 åren har jag ridit i gränsfjällen, då dock inte längs vandringslederna. Man kan ju också gå efter karta och kompass utanför rösade leder, vilket vi också gjort. Då borde det vara mera fritt från skräp.

      Radera