Projekt, ja, mina egna projekt går väl an, även om de tenderar att bli litet för många ibland. Ni vet, alla de där oavslutade handarbetena som blir liggande i åratal. De projekten irriterar i alla fall bara en själv. Värre är det nog med halvfärdiga husrenoveringar, t ex åkte jag i ca fem år förbi ett tak där presenningen synnerligen långsamt behövde täcka mindre och mindre del. Det måste ha
känts skönt när det blev klart!
känts skönt när det blev klart!
Inom landstingsvärlden, där jag hade mitt arbete, trängdes projekten. Folk la ner sina själar, arbetstid och massor med fritid, kom med kloka förslag och åtgärder och så, vips, var projektpengarna slut och alltihop förgäves. En del projekt var redan från början så huvudlösa att man blev stum. Jag minns ett stort upplagt utbildningsprogram som ALLA anställda obligatoriskt skulle genomgå. Vi skulle bli effektivare, bevars. Man köpte ett program från industrin som hade noll anknytning till det som sjukvården sysslar med och man blev bara fruktansvärt frustrerad och arg över slöseriet med tid och pengar. Inte f-n var det effektivt. Ja, du milde tid, så många projektredovisningar som samlar damm på sina hyllor.
Allra värst är det nog med projektanställningar, ett av de moderna, utstuderade sätten att slippa tillsvidareanställa folk. Det skulle vara intressant att veta hur många sådana jobb som lett vidare, både innehållsmässigt och anställningsmässigt. Jag kan bara minnas att jag hört talas om ett enda som blev ett fast jobb eftersom projektet blev så lyckat och visade sig spara pengar. De övriga jag känt till har alla avslutats med tack och hej. Eller bara hej då. Även om det skulle sparat pengar och gjort personalen gladare och effektivare. Nu sjönk folk bara ihop med ännu en besvikelse i bagaget.
Ungefär så här såg den spinnrock jag fick prova på en eftermiddag. |
Så här blev mitt hängsmycke med en blå sumatrabärnsten när jag fått hjälp av min lärare i silversmide, Owe Johansson. Det tog ett drygt dagsverke att fullborda fast det ser rysligt enkelt ut. |
Fler lördagsbloggare hittar du i högerspalten liksom mars månads rubriker.
Ja alla dessa projekt och projektanställningar... Fast det finns ett som faktiskt ledde vidare för väldigt många projektanställda, det så kallade SESAM-projektet som Margot Wallström initierade. Arbetslösa akademiker med någon form av kulturarvsutbildning fick tvåårsanställningar som väldigt ofta ledde vidare till fasta jobb. Stadsarkivarien i Stockholm är till exempel en tidigare Sesamist.
SvaraRaderaSätergläntan minsann! Vad spännande. Då ser jag fram mot mellanlandningar i Horndal!
Jo, ett skånskt landstingsprojekt ledde nyligen, under över alla under, till flera fasta jobb i ett för landstinget rätt nytt yrke, nämligen kliniska apotekare. Grattis till stadsarkivarien i Stockholm! Hoppas det finns fd Sesamister som fått fast jobb även utanför Stockholm. F ö anser jag att förslaget att flytta ut myndigheter från Stockholm till även andra delar av landet är en utmärkt idé!
RaderaHorndal är inräknat i mitt sommarprojekt, förstås!
Fantastiskt fint smycke! Det gillade jag verkligen! Jag håller med dig när det gäller samhälls- projekt som påbörjas i klok stil och sen bara rinner ut i sanden utan fortsättning, de kan vara hur bra som helst och ändå blir de inte kvar. Bara sorgligt är sådana projekt. Fem år....hehehe de som åker förbi oss funderar tydligen på att skicka arga snickaren på oss fick jag veta häromdagen! Vårt hus är ett "hålla-på-hus" som alltid står öppet för att gå in och slå fast en bräda eller göra en egen fönsterbåge eller smida en egen hake. Att bli klart är sekundärt :-)
SvaraRaderaRoligt att du tycker mitt smycke är fint! Stenen är så vacker i sig själv så kruxet är ju att inte låta monteringen ta över.
RaderaNog kan renoveringar ta lång tid, det inser jag verkligen. Tyvärr känner jag till flera såna långtidsprojekt som ledde till skilsmässa där makarna hade alltför olika syn på vad långtid innebar. Men har man samma tidsbegrepp så är det säkert OK. Lycka till med ert husprojekt!
Så roligt att ha gjort ett sådant fint smycke, nästan alldeles själv!
SvaraRaderaJag var kommunalanställd och minns också alla hopplösa projekt. Det gäller att alla är med på projektet annars är det ju dödfött. Lycka till med spinnrocksprojektet!
Hälsningar
Birgitta
Tack, Birgitta! Alla dessa projekt, ja, varje ny chef skulle ju uppfinna hjulet igen med nygamla hurtiga idéer som fick alla som varit med några år att sjunka ihop litet till.
RaderaTrevlig helg!
Uppriktigt sagt så tycker jag inte alls att smycket ser ut som ett lätt projekt! Snyggt blev det. Sannerligen!
SvaraRaderaTack, Karin! Nej, stenen är som ett halt ägg, så lätt var det inte! Men nu sitter den fast!
RaderaJo jag tackar jag, fick du prova att spinna på en riktig Aschford, det är fint det. Men det är ju lite problem det där med att hitta på motiveringar till varför i hela friden man ska spinna garn. Det finns jättebra garn att köpa till vettiga priser. Men man vill ju kunna göra det själv, av ull från grannens får. Det är liksom mera sport då.
SvaraRaderaAtt det var särskilt fint med den rocken begrep ju inta jag. Men instruktören påpekade att det var lättare med dubbla trampor att få rocken att rotera åt det håll man ville.
RaderaVar på Malmö Modernas utställning av Hanna Ryggens bildvävar. Hanna klippte själv fåren, spann och färgade ullen hon vävde med! En redig skånsk-norsk grebba!
Alla dessa projekt, jag är helt överens med dig, så mycket slösande med pengar och tid och det humana kapitalet! Särskild minns jag positivt tänkande i sin inställning till ALLT!
SvaraRaderaSå fint silversmycke du har gjort! Skapandets lust antar jag. Vävd har jag också gjort, fick min svärmors gamla vävstol och gick en kurs ...Projekt som nästan varar evigt har jag några av också!
Härlig läsflyt i inlägget!