Veckans rubrik: I väntans tider

Pettaskarins sista ämne för oktober är Väntans tider. 

I våras fick jag en remiss till en klinik vid ett av Skånes sjukhus. Det finns ett krav att man ska få första besöket inom 90 dagar. Jag fick en kallelse till ett datum strax innan det gått de 90 dagarna och planerade min resa, 5 mil x 2. Dagen före ringde man återbud, personen jag skulle träffat hade blivit sjuk. Jag kunde inte få något besked om ny tid.

Någon vecka senare träffade jag en bekant som berättade samma historia om samma klinik. Hon hade så småningom fått sitt besök och sin åtgärd ca ett halvår efter att remissen skickats.

Höromdagen tänkte jag relatera detta för en annan bekant som avbröt mig halvvägs och frågade om de inte hade ringt återbud strax innan det planerade besöket. Hon hade nämligen hört precis samma historia från flera andra. 

Min skeptiska natur gör att jag nu frågar mig om detta är ett utstuderat sätt att fixa statistiken så att det ser ut som om man uppfyller kravet på kallelse inom 90 dagar trots att besöket aldrig äger rum.

Jag kan tillägga att jag samma dag jag fick återbudsbeskedet letade upp en privat vårdenhet med landstingsavtal och fick genast tid utan att det kostade mig mera, varken i avgift eller reseavstånd. När jag så småningom efter ytterligare 6 veckor fick ny kallelse till sjukhuskliniken hade jag redan fått min åtgärd vidtagen på utmärkt sätt. 

Jag är fullt medveten om de svårigheter sjukvården har att få logistiken att fungera. En anledning är brist på personal. Jag längtar till den dag när våra landstingsledningar ska inse att det blir både bättre och billigare i slutändan om man tar hand om och visar uppskattning för sin ordinarie personal istället för att anlita hyrsköterskor och hyrläkare. I vårt landsting vill man inte ha "lönesmitta" så att någon enhet får högre löner än en annan även om det är en med rekryteringssvårigheter. Dock tycks det snart inte längre vara lönen som är avgörande utan arbetsmiljön och arbetsscheman.

Jag efterlyser även att landstingskliniken upplyser om vilka andra vårdgivare med landstingsavtal man kan anlita om så önskas när väntans tider blir alltför långa.

Att, som här, stå i kö till Migrationsverket och vänta på besked om uppehållstillstånd är säkert minst lika frustrerande som att vänta i sjukvården!

Tack Pettaskarin för utmaningarna i oktober!  

Veckans rubrik: Löften

Pettaskarins tema denna vecka är Löften.

Eftersom jag igår kväll avnjöt Metoperans direktsändning av Don Giovanni med utmärkta artister, däribland vår svenska Malin Nyström, så handlar min drapa om mäns löften till kvinnor. Sedan urminnes tider har män lovat kvinnor guld och gröna skogar bara de får sin vilja fram. För det allra mesta har både guldet och skogen uteblivit och ofta även mannen helt och hållet trots att mången Donna Elvira förlåtit både en och många fler gånger. 

En bekant till mig föll - trots bättre vetande - för en envetet uppvaktande man som lovade och lovade. När hon blev gravid byttes de kärvänliga löftena omedelbart ut mot löftet att han skulle ta livet av sig om hon inte gjorde abort. När hon inte gjorde det bröt han även självmordslöftet.

De män som misshandlar kvinnor lovar att det inte ska hända igen. De som ertappas med vänsterprassel lovar att det inte ska hända igen - medan prasslet lovas skilsmässa och giftermål.

Operan om Don Giovanni lär härstamma från en 1600-talsberättelse i Sevilla och det enda som inte stämmer längre är att straffet numera oftast uteblir.

Veckans rubrik: Katten på bordet

 Katten på bordet är vad Pettaskarin har i tankarna denna veckan. Hos oss är det så i vardagen alla veckor!
Efter att ha haft katter i snart 40 år kan jag konstatera att det är katterna som fostrar oss, inte vi dem. Ett tag i början trodde vi att man kunde lära dem att inte hoppa upp på bord och köksbänk. Jodå, man kan lära dem att de inte FÅR hoppa upp - men de struntar demonstrativt i förbudet. Liksom i alla andra förbud. Katter gör som det faller dem in.

Så när det är väldigt olämpligt att ha älsklingarna på bord eller bänk - för att inte tala om spisen - så stänger vi köksdörren, helt enkelt. Man lär sig så småningom, nämligen.

En söndagsfrukost med gäster kom Kropotkin (frid över hans minne) farande som en raket rakt upp på bordet, trampade i smöret och fortsatte ner på andra sidan och ruskade av tassen så att smöret flög på tapeten. Fläcken syns ännu. Vi lärde oss uppenbarligen inte tillräckligt av detta så en annan gång for han längs med den sjuarmade ljusstaken på julbordet och svedde av sig en del päls, DÅ lärde vi oss att stänga dörren och att ALDRIG ha levande ljus med katt närvarande.

Vill vi äta i fred får vi stänga dörren men ofta bryr vi oss inte när vi är ensamma. Den ena katten av de två vi har skulle aldrig få för sig att äta människomat men spatserar gärna runt tallriken, den andra är egentligen bara intresserad av kött även om det jag äter kan få henne att vilja smaka även annat. Majskolv vill hon gärna dela med mig och salladsblad kan också reta hennes aptit. Kött får jag bevaka ordentligt, en gång snodde hon en hel kotlett från min tallrik och försökte rymma med den. 

Bordet i uterummet som ofta är solbelyst är en favoritplats att ligga utsträckt på, däremot brukar ingen ligga och sova på köksbordet. Men när Olga för snart ett år sedan var allvarligt sjuk valde hon att lägga sig mitt på köksbordet. Vi fann för gott att ordna en ordentligt säng åt henne där och hur eländig hon än var tog hon sig via en stol upp och ner från bordet och låg där mesta tiden. Den dag hon klev ner och åter intog den mycket bekvämare platsen i soffan förstod vi att hon var på väg att bli frisk!

Vi har insett att vi inte skulle dugt som adoptivföräldrar i sociala myndigheters ögon! I tidningen kunde man för en tid sedan läsa om paret som inte fick klartecken att adoptera efter socialfolkets hembesök bl a för att de två katterna hoppade upp på bordet under besöket. Det ansågs för snuskigt!

Olga i solen på bordet i uterummet.

En mycket älskad värmländsk katt och hans matte.

Sonja beskådar resultatet av ett alltför djärvt hopp.

Kepsen är MIN, bara så du vet!

I Laos gillar man katter och att den här sover på disken i mataffären är bara naturligt.

Olga i sin ungdoms dagar.

Rubrikerna för oktober hittar du i högerspalten liksom namnen på oss som anmält deltagande i Veckans rubrik. hojta till om du vill vara med!
En skön helg tillönskas alla läsare!