En av mina julklappar

En av mina julklappar vållade mig litet trassel innan jag kunde njuta av den. Men det löste sig och nu har jag sett och fr a hört den flera gånger. Goda vänner i USA vet att jag är förtjust i Placido Domingo och skickade mig en DVD med en inspelning av Die Fledermaus, Strauss operett, från föreställningen på Covent Garden nyårsafton 1984 dirigerad av - just det - Placido Domingo. 

Trasslet bestod i att båda våra DVD-spelare kopplade till TV:n inte kände igen skivan, den var regionaliserad till USA. Likaså DVD-spelarna till våra macar. Men efter litet trixande hade jag hämtat en gratis spelare från nätet som inte bråkar om regioner utan bara snällt spelar min DVD.( Om någon vill veta så heter den VLC och kan hämtas gratis från Versiontracker.)

Alla artister är förstås strålande, inte bara välsjungande utan också väldigt goda komiska skådespelare. Kiri Te Kanawa sjunger Rosalinde med den äran, men den jag imponerats mest av är Doris Soffel, som jag aldrig hört talas om förut. Vad jag har googlat fram är att hon är tysk och fr a Wagnersångerska så det är kanske inte så konstigt att jag inte hört henne. Wagner är inte min tekopp, om man säger så, även om det händer att jag hamnar på en av hans operor nån gång. Man ska ju vara allmänbildad...

Här sjunger Doris Soffel "byxrollen" för mezzozopraner, Prins Orlofsky. (En helt annan upplevelse än den på TV för en tid sedan när Jan Malmsjö gjorde rollen från Stockholmsoperan. Den föreställningen blev mest buskis, tyvärr).

Det är en verklig nyårsföreställning med en massa roligheter. Bl a kommer plötsligt Charles Aznavour in och sjunger "She". Likaså uppträder på Orlofskys fest Hinge and Bracket, ett på sin tid i UK populärt drag queen-par. De hade fantastiska falsettröster, särskilt den ene som var en riktigt bra mezzosopran. De förställde alltid ett par gamla damer med en massa hyss för sig samtidigt som de leverade bra musik.



Countertenor kallas det när en man använder sin falsettröst, oftast då i alt- eller mezzozopranläge. Det är numera rätt ovanligt men jag har hört en fantastisk sådan i en TV-sänd konsret för några år sedan. Tyvärr minns jag inte vad han hette men han sjöng renaissansmusik som var himmelskt vacker.
Jag hittade denna unge man på youtube. Han har en helt annan repertoar och inte en riktig kvalitetsröst, i alla fall inte än, men han illustrerar bra hur det går till att växla mellan "vanlig" röst och falsett.

Fredagstema: Den bästa maträtt jag ätit på en semester

Sista fredagen ut för Mais Oui som idag ber oss om att berätta om en semestermatupplevelse, gärna med bifogat recept. Det sista kan jag inte ståta med, tyvärr. Inte kan jag heller bestämma mig för en enda rätt under en enda semester. Det får bli en minneskavalkad!
1975 besökte jag Tbilisi i Georgien, på den tiden en sovjetrepublik. Det var visserligen inte semester utan en stipendieresa men bland det som fastnat mest var all den goda maten. Allt var så vällagat, välkryddat och vansinningt gott. Fr a rätter med får- och lammkött behagade mig och det goda bröd med ost inuti, khachapuri, som man fick varmt och nybakat varje dag står fram i mitt minne. Jag hade då aldrig hört talas om mat från detta land men numera börjar det bli känt och man kan hitta recept på nätet. Till detta vill jag lägga att det godaste mineralvatten jag druckit är Borshomi från källan i de georgiska bergen.

(Båda bilderna från www.res.se som tyvärr inte berättar vem konstnären är)

Ett annat matminne, litet mer närliggande i tiden, är från Beijing 2008. Det allra mesta jag smakat i Kina under mina hittills tre resor har varit gott. Men alldeles speciellt minns jag första gången jag fick lotusrot. Den var vitlöksrostad, frasig och oerhört läcker. Jag har fått lotusrot många gånger sedan dess och även köpt (fryst) här hemma och lagat själv men aldrig igen fått den så god som den första gången.

Ett mål i Kina under den senaste resan som jag minns var extra gott var det vi fick på Mama Naxi Guesthouse i Dali. Inga konstigheter, bara grönsaker och litet tofu men vällagat och välkryddat.

Sist, men inte minst vill jag nämna lammfärsbiffarna jag fick hos Pettas på Åland i maj 2010. Kanske Uffe, som lagade dem, kan bidra med receptet - när han och Karin har vandrat klart på levadorna på Madeira där de är nu.

Detta är sista ämnet som Mais Oui har bjudit på. Vi tackar för trevliga teman och ser fram mot vad  Annika i Reston  hittar på i  februari.

Ett trefaldigt leve på födelsedagen, Saltis!

Kära Saltis, du tillönskas en riktigt trevlig födelsedag!
Hurra, hurra, hurra!

Äpplen eller godis....

..svarade maken när jag frågade vad han ville ha.

Mönster på påslakanet, alltså, när han skulle byta i sin säng. Jag gav honom godis, så ni vet.

Nu när Karin på Åland har tillfälligt flyttat till en annan ö och inte kan exellera varje dag med sina fantastiska bilder på djurlivet utanför sina fönster kanske jag vågar passa på att visa ett av våra besök häromdagen när det åter var frostgrader. Just nu pendlar vädret från dag till dag på båda sidor om noll. I kväll har vi pudersnö igen.

Herr domherre i all sin glans.

Fru domherre var också med men ville inte sätta sig lika prydligt framför kameran.

Apropå...

... Margarethas gratulation av Francis Bacon och därpå följande diskussion om kragar och danska präster och Matador...

(Bilden från nätet)

Den måtte väl vara permanentplisserad, kragen, numera? Men nog ger den ett vackert intryck och ser inte så sträng ut som den svenska "elvan".

Mera om pk-raseriet.

Litteraturförstörelsen fortsätter.

Fredagstema: Bästa egenskapen hos min käre make.

Mais oui låter oss välja vem vi vill tilldela en "bästa egenskap" denna fredag. Jag väljer min käre man.
Det har han varit i snart 44 år och jag önskar att det blir många år till. Vi var mycket unga när vi gifte oss så det är kanske mer tur än skicklighet att vi klarat oss så här långt.

Nu till den egenskap jag uppskattar mest hos honom, hans generositet och hjälpsamhet. Då menar jag inte bara mot mig utan i allmänhet och mot alla, kända och okända. Ibland till den grad att jag kan bli orolig att han ska råka illa ut. Som t ex den gången han ensam var på hemväg i bilen mitt i natten och tyckte sig se något som låg på vägen i den mötande filen och fick för sig att det var en människa. Han vänder tillbaka, går ut och konstaterar att det ÄR en människa. En berusad man som lagt sig att sova mitt på riksvägen, tack och lov ännu inte överkörd.
Vad gör maken? Jo, skakar liv i vederbörande, får ur honom var han bor, lastar in honom i bilen och kör en omväg och ser till att han kommer hem.
Jag hade ringt efter polisen, inte hade jag vågat ta med mannen i bilen ensam.

Många är de som längs vägkanten fått en skvätt bensin ur vår reservdunk efter att ha stått och sett massor med bilar bara köra förbi. Andra har fått ström från vårt batteri när de haft motorstopp. Aldrig nån tvekan från maken - där är en med trubbel som vi kan avhjälpa. Då gör vi det.

Familj och vänner kan alltid räkna med att han ställer upp.

Jag vet varifrån han fått den här sidan i sin personlighet, från sin mor, min underbara lilla svärmor. I hela sitt liv, sedan jag kom in i familjen, försåg hon vår frys med egenodlade grönsaker och bär, färdigpaketerade och etiketterade i lagom portioner. Vi fick saft och sylt i övermått. Det var gudagåvor i många år med våra yrkesliv och brist på fritid. Behövde vi få nåt sytt eller fållat så fixade hon det, hon vävde trasmattor åt oss och stickade raggsockor som håller än i dag. Ofta undrade hon om det var nåt hon kunde göra.

I köket har vi en arbetsfördelning som passar mig precis, jag lagar mat, maken lagar kaffe och diskar (för det mesta).

Önskar jag mig något så får jag det oftast, men han vill att jag väljer själv, vilket jag är tacksam för.