Temarubriker för februari

Jag har inte sett några rubriker för februari månads teman så jag har gjort en lista. Någon däremot?

V 6 Makt

V 7 Klipp

V 8 Tecken

V 9 Syskon

Veckans rubrik: Plus och minus för Ansvar

Pettaskarins rubriker för förra och denna veckan dristar jag mig till att slå ihop till en. 

En gång i tiden fanns ett försäkringsbolag som hette ’Ansvar - ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra’. Eftersom jag av födsel och ohejdad vana inte inmundigar alkohol så var jag kvalificerad att försäkra mig där. Premierna var jämförelsevis låga och villkoren generösa. Nykterhet lönade sig även ekonomiskt på den tiden. Bolaget hade en trevlig representant som kom hem till en litet då och då och gick igenom behov av försäkringar och detaljer. Vid ett sådant tillfälle talade vi om maskinförsäkring och då visade det sig att vår tvättmaskin som just hade gett upp efter 9 år borde ha hållit i 14 år enligt Ansvar som prompt betalade ut 5/14 av priset för den nya maskinen. Ett klart plus, särskilt som vi inte ens hade tänkt på det själva. Numera tror jag inte att maskinerna förväntas hålla så länge som 14 år. Ett minus i kvalitet.

Så småningom togs kravet på helnykterhet bort och premierna höjdes till nivåer liknande andra bolag. Genom mitt yrke kunde jag också försäkra mig i Salus, som var ett bolag för läkare så jag fördelade gracerna efter bästa förstånd. Plötsligt slogs de två ihop och i många år hade familjen alla försäkringar i SalusAnsvar. Addition, dvs plus. De gånger vi behövt utnyttja försäkringar har det fungerat bra. När jag blev sjuk under en utlandsresa och missade hemreseplanet med flera dagar bad jag om ersättning för den nya biljetten. När pengarna kom hade jag även fått en slant för varje dag jag varit sjuk och inte kunnat njuta av semestern. Att ligga sjuk var ett stort minus men slanten ett klart plus!

Numera har även SalusAnsvar plussat ihop sig med ytterligare bolag och det hela heter för tillfället Folksam. Jag kan bara hoppas att bristen på ansvar bara ligger i namnet. Litet historik om resan från Ansvar till Folksam.

Ett minus för dagen är det trista vädret. Regn och hård blåst lockar inte till några längre utflykter. Men det återvändande ljuset plussar på några minuter varje dag så det blir säkert vår så småningom. Men först ska vi genom årets, enligt statistiken, kallaste månad, februari. Ett plus att det är en kort månad!

Veckans rubrik: Snällhet

Pettaskarins ord för veckan, snällhet, har jag tänkt på men inte kommit till skott med förrän i veckans sista timmar. 

Jag har samma inställning till begreppet som Stefan Einhorn i sin bok, Konsten att vara snäll. Det är en god egenskap som innefattar omtanke om nästan, generositet och förmåga att förlåta och försonas. Det betyder inte att man låter sig luras eller utnyttjas och definitivt inte att man är dum. Jag tror att om man själv är snäll så får man oftast snällhet tillbaka, det är också min erfarenhet för det allra mesta. 

Blir jag däremot bemött med ovänlighet eller oförskämdhet är jag inte snäll så länge. Det tar en stund innan jag tänder, men sen får man akta sig. 

Det händer att personer berömmer sig av att vara ”raka och ärliga” men i själv verket är oförskämda och nedlåtande. De kan verkligen såra utan att tydligen förstå vad de ställer till. Rådet att hellre tiga när man inte har något gott att säga om eller till någon är ett gott råd. Sådan var min svärmor och hennes exempel försöker jag följa. Sin son har hon också fostrat i den andan vilket jag åtnjuter sedan drygt 50 år. Vilket inte betyder att vi aldrig grälar, förstås! 

Veckans rubrik: Rörelse

Pettaskarin har dikterat veckans tema rörelse. Just det har ju hon och hennes Uffe, egen rörelse, alltså. I form av sitt ekologiska företag, menar jag. Det är ju en av betydelserna ordet kan ha. 

Men det första jag kom att tänka på var hur lättrörd jag själv kan vara. Det ska inte mycket till innan jag blir tårögd och gråter av rörelse. Jag gråter när jag läser nåt sorgligt, jag gråter på bio, på konsert och opera när det är vackert, jag gråter när jag blir glad eller ledsen, förstås, och när barn eller djurungar föds eller är alltför söta. Jag sympatigråter när nån annan gråter. 

Det har blivit liiitet bättre med åren, jag kan behärska mig ibland även om jag blir till mig av rörelse. Men sen tänker jag, varför ska jag behärska mig? En av mina idoler gråter ju offentligt:

Att rekrytera operaälskare

                        
Mina gudbarn har i flera år fått var sin biljett i julklapp till Malmö Operas familjeföreställning på jullovet. Den här gången var det till Humperdincks Hans och Greta och vi hade biljetter till trettondagsafton.

Storebror, 10 år och redan habitué, blev sjuk med hög feber. Då rycker lekkamraten L, 8 år, in som vikarie och sällskap till guddottern, 6 år. Hans familj ägnar sig en del åt musik, bl a klassiskt, men inte opera så det är första gången för den unge mannen vilket han påpekar för biljettmannen när vi går  in och frågar i nästa sekund om Thaliastatyn är av guld. Biljettmannen säger att den är av brons. Guddottern har varit med några gånger redan och kan guida ynglingen på Malmö Opera.
Det är lång resa till Malmö från Göinge, kvällsföreställning och lika lång resa hem. Båda barnen somnar i bilen. En av papporna möter upp och forslar hem dem sista biten,
Guddotterns ömma moder meddelar att barnet burits in, klätts av och stoppats i säng utan att vakna men med ett lyckligt leende i ansiktet. Premiärgossens mor meddelar med ett citat:
”Detta var första gången jag hörde opera. Det var FANTASTISKT. Jag vill göra det igen”.
Sen gick han och lade sig med sin iPad för att somna till lugn musik.
Nytt citat:
”Man kan nog sova med opera på men jag är inte så van än så jag har valt ut annat”.
Denne unge man kan vi nog snärja, eller hur? Titta på videolänken nedan om du har lust på ett smakprov!
Storebror har haft 38 graders feber hela dagen och varit schack matt. Vi funderar på kompensationen för det här var ju snöpligt för honom. Kanske Massenets Askungen i direktsändning från Met i april.......
 Video från Hans och Greta i Malmö

Veckans rubrik: Entré

I januari har Pettaskarin försett oss med rubriker:

V1 Entré

V2 Rörelse

V3 Snällhet

V4 Plus och minus

V5 Ansvar

Ordet entré kommer mig först att tänka på att det finns i SAOL medan exit inte gör det. Vilket irriterar mig när jag spelar Wordfeud, dvs digitalt Alfapet med några vänner.

På andra plats kommer det sorgliga kapitel som varuhuset, eller vad det ska kallas, Entré utgör. Entré är det första man möter där motorvägen norrifrån når Malmö. Från min barndom har jag vaga minnen av stora bruna hyreshus som sedan revs och lämnade en gigantisk ödetomt som omslöts i decennier av ett hiskligt plank som översållades av ännu hiskligare reklamplakat. Jag har ingen uppfattning om vilka planer som fanns för tomten men tänkte många gånger när jag stod och väntade vid rödljusen mitt emot förskräckligheten att man gott kunde anlägga ett vackert och välkomnande grönområde med träd och blommande buskar. Men icke.

När man kom till skott ett gott stycke in på 2000-talet blir det en ful och tråkig glasfasad och en synnerligen fantasilös plantering framför. En miljard har det kostat och säljs för en och en halv miljard när det står klart. 2009 öppnar köpladan Entré som ska utgöra entrén till Malmö. Det går inget vidare. Malmö har redan flera köptempel, alla går så där. Initialt fanns ett antal butiker men de slog igen efter hand. 2013 stängs Entré för renovering av sina tyska ägare. De dystra svarta golven ska bli ljusa för att pigga upp köplusten står det i Sydsvenskan.

Så småningom nyöppnas Entré. Ljusa golv hjälper inte.  I maj 2017 ger tyskarna upp och säljer till underpris, ”spottstyver” står det i tidningarna, 400 miljoner. De nya Malmöbaserade ägarna planerar om men ännu tycks inte mycket ha hänt.

När jag kollar hemsidan idag finns ett apotek, tre tyska kläd- resp skobutiker, HM, ett gym, en mataffär, Sushibar, ett bageri och SF bio. Inte mycket till köptempel.

Men det är kanske mitt fel att det går dåligt, jag har aldrig satt min fot där.

Veckans rubrik: Utanför

Anki ligger bakom rubriken Utanför. 

Nog känner vi oss alla utanför ibland. När samtalsämnet rör sig om sånt man inte kan eller intresserar en det allra minsta eller pågår på ett språk man inte kan trots att man för tillfället tillhör sällskapet. Jag tänker ofta på det när det gäller invandrare som kämpar med att lära sig svenska men som har väldigt olika förutsättningar, ambitioner och ork. I mitt jobb hände det ibland att en patient bott i Sverige både 10 och 20 år och ändå inte hade lärt sig svenska, oftast kvinnor. Vilken fruktansvärd känsla av utanförskap det då måste vara att försöka bli integrerad. Då är det ju inte så konstigt att man helst samlas i områden med folk från ens eget land! 

Jag har tydliga minnen från en medicinsk studieresa i Georgien på 1970-talet, på den tiden en av de 15 sovjetrepublikerna. Jag hade en rysk tolk med mig men hon talade inte georgiska. Det var mycket tydligt att kvinnor hade en tillbakadragen roll i samhället men en gäst, vem det vara månde, skulle underhållas och var en utmärkt anledning att ställa till fest. Och det gjorde man. Ideligen under de två veckor jag gick runt på olika sjukhus. Där satt min ryska tolk och jag som enda kvinnor bland bullrande karlar som ideligen skålade och för varje skål talade de allt mindre ryska. Maten var alltid fantastiskt god - jag håller det georgiska köket för det godaste jag smakat överhuvudtaget - men vi var ju helt utanför. När georgier utbringar en skål håller de ett långt tal, antagligen om vad och vem de skålar för, och det gjorde dessa herrar med besked. Sen vände man sig till min tolk och bad henne översätta för mig. Flera gånger log hon milt och konstaterade: ”Jag talar inte georgiska!” 

Förstår man språket men inte den sociala koden känner man sig också utanför. Nyligen berättade Lotta Lotass, ledamot av den nu så skandalomsusade akademin att hon slutat gå på möten och tillställningar eftersom hon inte kände att hon hörde hemma i den sociala miljön. Där fick jag en stark igenkänning! Jag var den första i min släkt att läsa vid universitetet och fann snabbt att jag var, om inte den enda på min kurs, så i alla fall en av mycket få som inte hade gedigen akademisk bakgrund. Jag kunde inte fikonspråket och definitivt inte de sociala koderna alls. Det var mycket jag inte fattade av det studentikosa livet och när jag nosade litet på det kände jag mig bara utanför och inte alls trakterad. Jag kom att få väldigt goda vänner i en ganska liten krets där vi snart slutade gå på kursfester som oftast urartade. Jag minns en gång när vi tre stycken tjejer fick nog och tidigt gick från festen och roade oss på egen hand och bestämde att vi fortsättningen slapp vara ”lojala” och ställa upp på dessa blöta kalas. Sen hade vi hur roligt som helst med egna påhitt.

Utanför i flerdubbel bemärkelse är dessa arma rumänska romer som sitter utanför våra butiker med sina muggar. Utanför i sitt eget land där de diskrimineras å det grövsta och utanför i Sverige där de inte hittar husrum och inte kan kommunicera på något språk. Och i de rikaste kommunerna stör de gatubilden till den grad att man där vill lagstifta bort dem. Nog var det ett misstag att släppa in vissa länder i EU som inte hade tagit itu med en del grundläggande ting i sina hemländer, liksom det nu ställs alldeles för litet krav på dem att ta bättre vara på sina medborgare och då ska vi inte tala om att de europeiska länder som själva producerat allra flest flyktingar det senaste seklet inte vill dra sitt strå till den stacken heller. Religiösa är de så det stänker men den barmhärtige samariten har man aldrig hört talas om.

Laura Fords skulptur, Hemlös räv, som finns på hörnet av Strömgatan och Drottninggatan i Stockholm får illustrera mitt bidrag till Utanför.