"Förr" kallades man i vår del av världen -son eller -dotter till sin fars namn ; eller i vissa länder, som Island, till sin mors (det enda man egentligen kunde vara säker på innan DNA-undersökning fanns!). Sedermera har det bruket upphört och namnen har allt fler variationer även om -sonnamnen fortfarande är vanliga. Den samhälleliga vikten av särskiljande efternamn minskade radikalt i och med personnumren.
Hela min uppväxt retade jag ihjäl mig på bestämmelsen att en kvinna vid giftermål MÅSTE ta mannens efternamn. Det förekom att kvinnor på höga samhälleliga poster ansökte om att få behålla sitt eget namn som de gjort karriär med och FICK AVSLAG! Det fanns ingen egentlig namnlag förrän 1964, bestämmelserna reglerades i giftermålsbalken.
Namnlagen av 1963, som började gälla 1964, kan jag inte hitta på nätet, så jag vet inte exakt hur det står där. Men jag fick vid den tiden klart för mig att i och med den kunde man SLIPPA ta mannens namn vid giftermål. Huruvida mannen lagligt kunde välja hustruns namn vet jag inte men antagligen var det ändå helt otänkbart.
Det förekom då, liksom nu, att ett par tog ett helt nytt namn tillsammans när det gifte sig, särskilt om mannen hade ett vanligt -sonnamn.
När jag gifte mig 1967 och fyllde i lysningsblanketten på pastorexpeditionen fanns det en ruta att kryssa om jag ville behålla mitt eget namn. Gissa om jag kryssade!
Det här vackra paret har valt brudens namn till sitt gemensamma. |
Min far blev glad och makens farmor tvärilsk.
Så länge hon levde tjatade hon om att jag ju inte kunde neka till att jag var fru A. Vilket jag ju förnekade lika envist.
Dock hade jag problem i ett helt år. Den som handlade min blankett hade nämligen inte läst mitt kryss utan folkbokförde mig som fru A. Alla officiella dokument hade fel namn. Det tog åtskilliga telefonsamtal, en mängd pappersexercis med synnerligen motvilliga tjänstemän på pastorsämbete, skattemyndighet och försäkringskassa innan det efter ca ett år blev rätt. Kännedomen om lagen hade inte trängt igenom på de 2 1/2 år den gällt innan jag gifte mig.
Namnlagen är sedan omgjord på 1980-talet och lär nu vara föremål för ny översyn. Det handlar mest om vad man får heta och vilka namn man får ta, vilka namn som är skyddade osv. Numera händer det ju också att par tar hustruns efternamn om det känns mest praktiskt även om det ännu inte är lika vanligt som tvärtom.
I vår del av världen kan familjenamnet kallas efternamn eftersom vi sätter det efter tilltalsnamnet. I stora delar av världen är det tvärtom, man sätter familjenamnet först. Denna skillnad ställer till en del missförstånd i dagens globala umgänge, inte minst i invandrarsammanhang hos oss innan man fått rett ut vilket som är vad.
Härmed tackar vi Musikanta för inspirerande ämnen och ser fram mot oktobers!
Alla tillönskas en fortsatt fin helg!
(Bilden på brudparet är min egen, de övriga från nätet)