måndag 26 augusti 2013

Vissa saker blir till traditioner


Efter dryga 20 år kan man nog säga att min årliga tur till Norge med ridning i fjällterräng har blivit en tradition. Vi är i stort sett samma gäng som ses år efter år och skrönorna om allt vi varit med om börjar bli många. Somliga av oss, inte bara jag, börjar känna av åren i kroppen och att ligga i kåtatält känns inte längre lika lockande som förr. Nu är det ganska skönt att komma inomhus på kvällen, kunna duscha och få eventuellt blöta kläder torra inför nästa dag.
Chefen, Leif Haugen
 I år red jag i tre dagar varav en i strålande sol, en med en häftig åskskur framemot kvällen och en med heldagsregn. Det skedde ett par ofrivilliga avsittningar varav några blåmärken uppkom samt ett rejält bad. Blåmärken lägger vi helst inte på minnet men badet kommer vi sent glömma! Tyvärr finns det inte på bild.
Det var mot sena eftermiddagen tredje dagen när det regnade precis HELA dagen. I fjällvärlden betyder det att alla bäckar och åar blir väldigt mycket större än i torreväder. Just denna vanligen lilla bäck borde hästarna normalt bara kunna ta ett långt steg över, nu måste de hoppa. Kompis R´s häst missade avståndsbedömningen och fick inte med sig bakfötterna utan gled ner längs med bäckkanten varpå han blev en utmärkt kana bakåt för ryttaren som således landade mitt i bäcken och sjönk! När hennes fötter äntligen nådde botten stod hon i vatten precis upp till hakan, bara nästippen och hjälmen syntes! Både häst och blötlagd ryttare tog sig oskadda upp för egen maskin och de av oss som inte redan var över bäcken tryckte på ordentligt för att få ett långt språng.
Någon klok person hade ett par torra extrabyxor i sadelväskan och skärpet i midjan på regnjackan hade faktiskt gjort att tröjan inte var helt genomblöt. Sen upptäcktes att ena stiglädret saknades på sadeln - det låg förstås i bäcken. Det är inte kul att rida i terrängen utan så det fick bli fiskafänge och efter en stund fick Leif  napp med en drygt 1 1/2 m lång gren han var tvungen att skaffa.
Ytterligare en historia att berätta för varandra kommande år.
Medtagen presenning funkade bra som tak över lunchen den dagen det regnade

Kompis R var torr och glad vid kvällens rakfiskfest trots sitt ofrivilliga bad
 En krånglande höft gör det svårt för mig att gå långa sträckor eller i allt för oländig terräng men ridningen är inga problem som det är nu. Så jag håller tummarna att det kan bli fler fjällridturer innan jag får ge upp.
Och komma upp och träffa kamraterna kan man ju ändå...

Eftersom jag kör bil upp ensam så är jag fri att göra avstickare vart jag vill på vägen. Den här gången stannade jag till i Värmland hos Margaretha och Åskar igen - det börjar bli tradition, det med. Trappsittning tillsammans är mycket trivsamt och måste man lyfta emellanåt finns det en som håller stolen varm under tiden.


Efter ett par dagar vid Klarälven tvärade jag till Grisslehamn och for till Åland som jag redan rapporterat om. Det kanske kan bli mer därifrån vad det lider.

4 kommentarer:

  1. Goda traditioner för både kropp och själ kan man hålla på med hur många år som helst. Jag förstår väldigt bra att du inte vill vara förutan ridturerna i fjällvärlden. Kul att få se bilder också, trots att du redan har berättat om turen så fint att jag tyckte mig kunna se hur det såg ut bara av dina ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är alltid en av sommarens höjdpunkter. För länge sen brukade maken och jag vandra med ryggsäck men sen jag kom på att man kunde rida så tog det över. Och han stannar hemma och vaktar huset.....

      Radera
  2. Vilken härlig tradition! Och oj, vilka strapatser! Men det ser ju riktigt trivsamt ut där under det uppspända regnskyddet. Man bli onekligen sugen på att testa. Hur pass van ryttare måste man vara?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Leif Haugen ordnar dagsturer, halvdagsturer eller timmesturer för olika rutinerade ryttare så det brukar inte vara några problem att få något som passar.

      Radera