tisdag 24 mars 2015

Kulturtanter och mäns våld mot kvinnor

Nu kommer ordet kulturtant in i SAOL! Det gör mig stolt för jag räknar mig till den skaran.
Det är en äretitel - till skillnad från "kulturman".
Läs gärna Liv Strömqvists krönika i ETC.
Jag fastnar särskilt för meningen där hon påpekar det märkliga att de män som producerar kultur höjs medan den majoritet som konsumerar den sänks i den allmänna debatten. De kvinnor som producerar kultur får ofta nöja sig med en andraplats. T ex tog man i nyheterna idag upp det faktum att ett rockband automatiskt betyder att det är killar som spelar. Tjejer som spelar rock har inte rockband, de har tjejband....

Jämställdheten har långt kvar, inte bara i Saudiarabien.
F ö anser jag att Margot Wallström borde få medalj.

Jag bevistade ett kulturevenemang i lördags eftermiddag. Man sände Otello från Stockholmsoperan live på ett stort antal biografer i hela landet. Jag och ca 10 entusiaster till såg den på min närmsta biograf. (När Metoperan sänder är vi väldigt många fler! Kanske problemet i lördags delvis var tidpunkten - kl 15. Vad vet jag?)

Jag har alltid värjt mig mot just den operan trots den gudomliga musiken. Nu koncentrerade jag mig och tog in hela handlingen och förstod precis varför jag har så svårt för den. Den är alldeles för verklig, aktuell och otäck.
Den beskrivs av regissören som en svart mans, eller en ensamvargs, historia i ett vitt samhälle och det kanske den är till stor del, i alla fall i Shakespeares ursprungliga drama. Men egentligen är det den klassiska historien om vissa mäns oresonliga våld mot kvinnor, upprepat varje dag i hela världen.
Jago, den onde demonen i Otellos fall, sjöngs mästerligt av den bulgariske barytonen Vladimir Stoyanov (föreställningens klart lysande stjärna bland de manliga sångarna). Han sände verkligen rysningar utefter min ryggrad!
I den verkliga världen behövs ingen fysisk Jago, den våldsamme mannens egna demoner, ofta stärkta av alkohol räcker fullständigt för att igångsätta den både psykiska och fysiska misshandeln.    

Omgivningens handfallenhet och oförmåga att skydda Desdemona (den bländande Malin Nyström)   liknar också fullständigt verklighetens sociala och polisiära myndigheter som gång på gång inte "tror"  att det är så farligt - tills ytterligare en kvinna som förgäves bett om hjälp mördas. Emellanåt åtföljt av självmord, liksom i Otellos fall.
Litet  västgötaklimax blir det när Desdemona rejält strypt och synbarligen död åter vaknar upp och sjunger sista arian innan hon dör en gång till och Otello skär sig i halsen med utomordentligt klent blodflöde som resultat och ändå dör. Som snittet såg ut tog det bara ytligt i sneda halsmuskeln. OK, jag ÄR yrkesskadad.

I bilen på hemvägen lugnade jag ner mig med hjälp av Placido Domingos sånger från Medelhavet.

Fem minuter bakom kulisserna inför premiären hittade jag på youtube.





Uppdatering:
Har just hört programmet Kritiken i P1 där en panel diskuterade Otello i Stockholm och Aida i Malmö. En av de kvinnliga deltagarna framförde det jag diskuterar ovan och möttes av tystnad (eller hörde jag ett fnys?) från herrarna! Är någon förvånad?

9 kommentarer:

  1. Liv Strömqvist är så bra!

    Och nu måste jag ju lyssna på den där P1-diskussionen; men visst är (en del) kulturmän ofta ganska tröga i vändningarna när det handlar om att ifrågasätta invanda föreställningar och mönster.

    Och Otello är ju en sorglig historia på alla sätt. Man vill verkligen inte att allt intrigerande ska sluta så där. Och så undrar jag, som alltid, när vi ska få en afrikansk operasångare i Otellos roll, i stället för till exempel en bulgarisk.

    Mycket intressant synpunkt om det där snittet i halsen (javisst är du yrkesskadad, fattas bara annat!). Den informationen borde du skicka vidare till Operan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Operan har säkert tillgång till kirurgisk expertis om man bryr sig om detaljerna! Strypningen såg mera realistisk ut med krampartade ryckningar bortsett från uppvaknandet från döden efter en stund.
      Den djävulske bulgariske Jago imponerade mera än den rätt fete litauiske Otello. Och rollen är ju, som den skarpa kvinnan i radioprogrammet påpekade, rätt korkad. F ö finns det ett antal bra tenorer som är t ex afro-amerikaner så det skulle gå att sätta upp en ensemble med rasismproblematiken framtagen om man så önskar.

      Radera
  2. Jag har aldrig sett otello, det måste jag ju göra så jag kan räkna in mig bland kulturtanternas skara! Intressant perspektiv, inte minst yrkesskadeperspektivet. Det påminner om när jag lyssnar på musik och börjar lyssna efter kvintgångar. Dottern ska få vara med och göra otello på sin skola så i vår kanske jag kan se den i deras sättning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag räknar inte Otello som obligatorisk för att vara kulturtant; det finns många andra inträdesprov;)
      Men så spännande att dotterns skola sötter upp Otello! Vilken klass går hon i? Skulle gärna vilja höra vilka perspektiv ungdomarna får på intrigen! Du måste berätta på din blogg!

      Radera
  3. Ja, heja kulturtanterna! Så kul att det ordet kommit in SAOL!
    Annars håller jag helt med dig om jämställdhet.
    Othello, har inte sett den operan.
    Nu inser jag hur in i vassen bra det går att se balett på bio, och jag kan tänka mig att det går minst lika bra, och kanske tom bättre, att se opera på bio.
    Tycker det är SÅ bra att det idag går så fint att göra just detta. OCH att ljudkvaliteten och bildkvaliteten är SÅÅÅÅÅ outstanding.
    Så klart att DU reagerade över snittet i halsen, haha. Han kanske var klen ;-) HIHI!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ett synnerligen blygsamt blodflöde av det snittet;)
      Det blir olika typ av upplevelse när man ser opera på sven och på bio. Jag såg t ex Anna Bolena på Met och sen på bio samma vecka, det var fantastiskt på bägge sätten men helt olika!

      Radera
  4. Jag såg den på Operan för ett tiotal år sedan och blev djupt besviken. Hade förväntat mig åtminstone lite färgglädje i kostymerna. Men den var lika mörk, trist och grå som tydligen den här föreställningen. Scenariot var då förlagt till 30-talet och folk gick omkring i trenchcoat.
    Nej, vi har långt kvar till jämställdheten även om den är bättre än i andra delar av världen. Som jag skrev nyss, när jag läste konstvetenskap gick det ungefär 30 (minst) män på en kvinna.

    Jag tycker det har blivit lite bättre i symfoniorkestrarna i alla fall. I min ungdom fanns det två damer i vår stora symfoniorkester i Norrköping. Den ena spelade harpa och den andra flygel någon gång när sådan behövdes.
    Ingrid

    SvaraRadera
  5. Kulturtant .. jag? Jo ...som besöker annan kulturtant och får sig till livs en kulturupplevelse! Glad för ditt inlägg, jag behöver vissa dagar komma lite utanför och innanför "ramar" ...

    SvaraRadera
  6. Opera har jag svårt med, av ren okunskap.
    Våld mot kvinnor vet jag mera om efter många år i kvinnojourerna och jag håller med om att Margot borde få medalj, jag funderar på att göra en åt henne.

    SvaraRadera