lördag 28 mars 2015

Lördagstema: Fotografering



Sista temat för lördagarna i mars som Kicki i Livsrummet står för är fotografering.
Många företeelser har genomgått stora förändringar de senaste decennierna i och med tillvarons digitalisering men få så stora som just fotografering.

Jag köpte min första kamera som 12-åring, en småbildskamera, det var ganska nytt och modernt då. Enklast och billigast var att ta diabilder. Jag hade aldrig nån projektor med duk utan fick nöja mig med en liten enkel "betraktningsapparat" som en pytteliten tjockTV, ungefär.  Efter några år övergick jag dock till svartvitt och lärde mig framkalla och kopiera själv. Det var fantastiskt roligt och än i dag tycker jag att mina bästa bilder finns bland dessa svartvita.
En bild från mitt album 1978. Det är lanthandeln Levins i Röke med de tre bröderna Sigge, Kalle och Hilbert. Kalle, han i mitten, är den ende som lever idag och han fyllde 95 för ett par veckor sedan.
Sen fick jag svårare att kunna ta mig tid i mörkrummet (det blev ofta hela nätter!) och övergick till färg och framkallning och kopiering på labben som t ex Extrafilm som blev allt billigare. 

Jag höll ut läänge mot digitalkamerorna som i de första generationerna tog usla bilder som inte gick att förstora. Många karlar i bekantskapskretsen var begeistrade och föll för tekniken och bortsåg från bildkvaliten men jag envisades i det längsta med min gamla Canon systemkamera som jag hade avancerat till vid det laget via ett antal andra, däribland en halvformatskamera jag älskade, en Canon Dial.
Den här bilden hittade jag på nätet, min egen kamera finns någonstans men jag orkade inte leta efter den.

Till slut måste jag dock kapitulera och på den vägen är det ju.  Som alla andra är jag heldigitaliserad med flera kameror av olika slag. Till vardags duger ju faktiskt iPhonens kamera bra och den finns praktiskt taget alltid med. Jag blir allt mera obenägen att "släpa" med "riktig" kamera om jag inte har särskild anledning.

En annan anledning till att ibland med avsikt INTE ta med kamera är det faktum att synfältet krymper när man hela tiden ser genom kameraögat och det stör ibland min upplevelse. Jag vill inte jämnt bli frestad att betrakta omgivningen som potentiellt bildmotiv. Skulle jag se något jag ändå vill ta en bild av finns ju telefonen där.....

Fotografering kan även missbrukas. Och numera när det inte kostar något undrar jag om det inte egentligen missbrukas mer än brukas vettigt. Man fotograferar och filmar ALLT, ofta mot personers vilja och vetskap. Inte konstigt att det ibland talas om lagstiftning mot viss fotografering mot folks vilja - hur det nu skulle gå till att övervaka efterlevnaden.  
Paparazzis med extremzoom som jagar "kändisar" på privata altaner gör mig bara illamående.
Ett annat "missbruk" är detta eviga publicerande av maträtter på facebook och Instagram. Först fnissade jag när jag såg människor fotografera sin pizza på pizzerian, nu blir jag bara trött. Och Instagramserier med dagens alla måltidsrapporter gör mig emellanåt benägen att radera appen... Skrattade häromdagen när en dotter påpekade det trista i mammans eviga tallriksbilder.

Jag såg en utställning i NY häromåret på temat att kameran inte ljuger. Det gör den visst det! Eller i alla fall fotografen. Och dagens digitala fipplande med photoshop är inget nytt. Sen daguerrotypins dagar på 1800-talet har man manipulerat fotografier. 
TACK, Kicki, för denna månadens rubriker! Jag har blivit inspirerad och fått läsa många utomordentligt bra varianter på dina teman!
Nu tar Gnuttan i Danmark över i april, välkommen!

18 kommentarer:

  1. Det digitala fotograferandet har många fördelar, men visst kan jag sakna de "riktiga" fotografierna - och tänk så spännande det var när fotografierna kom tillbaka från extrafilm.
    Jag har ett mörkrum ståendes, men skulle nog inte kunna framkalla en film längre...
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag packade ihop och sålde mitt mörkrum och inredde silversmedja istället.
      Jo, spänningen att packa upp bilder från Extrafilm minns jag mycket väl!

      Radera
  2. Vi har också mörkrumsattiraljer i ett skåp på vinden. Varje gång jag ser dem så minns jag hur roligt det var att få se bilderna växa fram...

    De två senaste åren som vi har varit till Madeira har jag varit minimalistisk i mitt fotograferande....jag har ju alla de där bilderna redan sedan flera år tillbaka. Dessutom
    har jag ledsnat på att se det mesta genom en kameralins, även om fotograferandet fortfarande är roligt. Jag tror att det är viktigt att "normalisera" sitt betraktande för att man inte ska tappa lusten helt att föreviga världen runt omkring sig.
    Jag var med i en vädergrupp på fb ett tag, men fick nog av alla solnedgångar och soluppgångar och gick ur. För mycket och för litet av allt skämmer
    Nu tränar jag att istället titta på skönheten utan att känna att jag måste dela den med hela världen på Internet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev alltid helt förhäxad i mörkrummet och kunde tillbringa dygn därinne om jag fick.
      Bildbombandet på bloggar och fb kan verkligen gå till överdrift! Och en upplevelse består ju av betydligt mer än bara synintrycket, ju!

      Radera
  3. Du ger något av jämvikt i det hela med fotomanisk inriktning som väller över oss ... väller själv i det nyupptäckta , men lämnar också kameran hemma . ... nu tappade jag dessutom tråden i hur jag tänkte när jag läste .... jo du är en smula nykter, jag vet att du är nykter ... men i din betraktning menar jag. Och den svartvita med de tre herrarna är fantastisk att få ta del av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle tro att den svartvita pappers-eran blir mera långlivad än dagens digitala. Redan nu kan mitt fotoprogram inte längre läsa de CD och DVD med bilder jag bränt!

      Radera
  4. Javisstja, diabilder och minitjockTV! (Bra beskrivning) Tänk, jag tog också diabilder! Men för några veckor sedan scannade jag in de jag ville spara och kastade resten. Det var ett pilljobb att scanna, sen läste jag att det blir lika bra om inte bättre att fotografera diabilderna på diaduken! Men det var så dags :-) Det kan verkligen gå inflation i fotograferandet nu när man kan knäppa obehindrat. Och många är inte bekväma med att vara med på bild överallt. Så sant. Och visst kan bilden ljuga alldeles förfärligt i Photoshop's tidevarv! Ha en fin fortsatt helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ..och, som sagt, ljug var det redan för över 100 år sedan. Utställningen jag såg visade massor av exempel på det.
      Suck, tänk om jag kom till skott med alla mina dia!

      Radera
  5. Ett litet tips Jag antar att du har hörlurar till iPhonen, plugga i dom, öppna kameran och tryck på volymkontrollen. Rysligt behändigt sätt att ta bilder utan att skaka på kameran.

    SvaraRadera
  6. Roligt inlägg. Visst blir det mycket fotograferande. Jag har aldrig brytt mig om Instagram, det räcker med Facebook. Men man blir förvånad över hur många usla bilder som läggs ut.
    Hälsningar
    Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Många bilder är nog bara roliga för den som lägger ut dem. Jag höll länge ut mot båda fb och Instagram men det har blivit ett sätt att ha kontakt utan att anstränga sig och utan att jaga folk som jag faktiskt uppskattar.

      Radera
  7. Läste just på morgonen i min Hemmets Veckotidning om en insändare som tyckte det var fel att lämna ut så mycket info överallt. En liten nyfödd baby skulle genast visas upp i facebook och så vidare. Tänker inte många på att de berättar och visar för mycket? Denna insändare hoppades på att människorna skulle inse det och återgå till lite normalare visningar och bara för de riktigt närmaste. Barn kan t.ex. inte välja om de vill visas upp och många frågar inte heller om lov först innan de lägger ut bilder till uppvisning?!?!
    Skrämmande är det att de första färgkorten tappar sin färg!!!! Svart/vita kort i slutet av 1800-talet har bättre kvalité än färgkorten?!?! För mig är kameran ännu bäst och använder mycket sällan min mobilkamera. Tack för bra inlägg/ kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig om att alltför många detaljer publiceras som kan nås utanför den trängre vänkretsen.
      Och de bleknande bilderna är inte annat än ren katastrof! Jag är glad att jag envisades med svartvitt länge!
      Roligt att du uppskattade inlägget, tack!

      Radera
  8. Vad kul att du också har en mörkrumsbakgrund! Tänk vad tiden gick fort i mörkrummet. Även om man räknade sekunderna när man belyste fotopappret med förstoringsapparaten rann timmarna iväg. Varje bild kunde ju beskäras på ett oändligt antal sätt, kunde bli helt annorlunda på ett hårdare eller mjukare papper. Måste efterbehandlas med pjatt eller hålkort. Oj vad man kunde hålla på och fixa och förbättra. Jag tror att arbetet i mörkrummet gjorde att jag (på den tiden) var väldigt sparsam med fotograferandet. En sextiondedels sekund med kameran=sextio minuter i mörkrummet.

    Nu kan man hitta bilder på fejan av folk som fotograferar folk som tar bilder av sin mat...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men man lärde sig att välja vad man ville förstora genom att granska kontaktkopian....
      Det blev ju inte så dyrt med film när man framkallade själv. Jag minns hur jag satt i kolmörkret och blundade när jag snurrade in filmen i dosan!

      Radera
  9. Min första kamera var en lådkamera som jag hade önskat mig i konfirmationspresent istället för smycke. Den använde jag i många år men det blev ju inte så många bilder ändå eftersom filmen var dyr och jag inte framkallade själv. Ett tag blev det bara diabilder - tyvärr när barnen var små.Visserligen går det ju att göra fotokopior av bilderna men det är ett pyssel och tar tid.
    Jag har alltid med mig en liten kamera i min handväska, kan inte zooma med mobilen. (Vet inte hur man gör i alla fall.) Hemma har jag en systemkamera som är stor och tung och jobbig att dra med sig. Därför är den mest hemma.
    Ingrid

    SvaraRadera
  10. Min första kamera var en Kodak Instamatic, och den andra blev en pocketkamera som tog usla bilder, haha!!
    Foto är nog det största intresse jag har. MEN inte heller jag vill se resor enbart genom en kameralins, och jag anser nog att man förlorar lite av upplevelsen när man ständigt ska fota (jag vet ju det av ren och skär erfarenhet).
    Samtidigt vill jag ju fota det vackra jag ser också. Instagram gillar jag. Snabbt och kravlöst.

    SvaraRadera