Fredag och lördag, fast på en söndag.

Ibland snurrar det på så att man inte inte hinner det man tänkt sig - en vanlig företeelse, skulle jag vilja säga.
Plötsligt är det söndag och jag skulle ha skrivit om Ericas fredagsgalleri och Gnuttans lördagstema redan.
När vi på fredagsförmiddagen styrde söderut anmärkte jag till maken att det kändes som lördag redan. Som pensionär har man inte längre den där speciella känslan, TGF, ni vet, såvitt man inte jobbade helgen, förstås, vilket "man" ju ofta gjorde. Numera är det mera känslan att akta sig för att att gå i affärer på en fredag och trängas eller att planera bilåkning så att man inte kommer i eftermiddagsrusningen när folk kör som dubbeldårar jämfört med andra dagar.
Annars har vi inget speciellt fredagsmys eller speciell matsedel eller så. Inte "fastar" vi heller genom att äta fisk som katolikerna ska om de följer reglerna. Fisk har vi fr a på onsdagar eftersom fiskbussen från Göteborg kommer till vår by den dagen. När jag var barn brukade vi äta salt sill på lördagar. Salt sill är fortfarande en av mina älsklingsrätter. Maken föredrar matjessill men står ut med den rediga salta också. Inte stekt, utan bara utblötad med kokt potatis, sur grädde och hackad lök eller gräslök till.
Åter till fredagen! Vi hade två ärenden, tre med lunchen.
Vi skulle till Hem och Villamässan med vidhängande trädgårdsmässa. Badrumsrenoveringen hoppas vi ska komma igång i april och vi ville se på duschväggar/dörrar av ett visst fabrikat. Fanns inte med. Vi ville se på kranar till handfaten och duschen. Fanns inte.
Jag ville köpa sättpotatis liksom tidigare år på denna mässa. Inga sättor.
Allt vi köpte var ett par växter och några ynka fröpåsar.
Roligast på mässan var denna historiska butik där man kunde inhandla karameller med knappast något annat. Och så fick man veta att prins Eugen var död, om man nu inte var klar över det redan. Maken, som i sin grönaste ungdom sommarjobbade i lanthandeln i sin by, noterade att bägge sorternas vågar hade han använt när han vägde upp mjöl och socker från de stora säckar de levererades i.

Ärende nr 2 var premiärbesök på Apple Store, Sveriges andra efter Stockholm. Den är belägen i Emporia, det nya stora affärscentret i Hyllie, ett stenkast från Malmömässan. Det var trevligt att se Apples egen butik i svensk skala (synnerligen blygsam jfrt med 5th Ave, NY, såklart), trevliga expediter men de kunde inte lösa makens hårdvaru/mjukvaru-krock som han ibland har problem med. Då måste man passa på när deras tekniska support är på plats.

 

Själva Emporia är precis så gräsligt som flesta andra liknande ställen. Jag kan aldrig orientera mig i sådana och förutom att det nu finns ett Illums Bolighus och en Apple Store i Malmö så har jag ingen åstundan att komma dit igen. Vi hittade ett café Ambrosia och tog en kopp tunt kaffeblask med en dunkaskiva i ena örat och en annan i andra örat från två olika butiker. Maken ska nog vara piskad för att överge Kullanders, Premium Apple Seller, för att utstå Emporia för att komma till Apple Store.

Så här i efterskott kan jag sammanfatta min fredagskänsla, hoppas detta angreppssätt godkännes, Erica!
Det var kul att komma iväg på tu man hand med maken, vi hade en god och trevlig lunch på Röstånga Möllas kafé på Föreningsgatan alldeles invid hans gamla skola. Nu har vi sett Apple Store, mässan var ingenting att ha och det var väldigt skönt att komma hem och slappna av i soffan på kvällen.

Lördagstemat. som Gnuttan i Wienerbrödslandet står för i mars, har till rubrik "Upphittat".
Liksom så många andra så tillbringar jag en hel del tid med att leta efter saker jag lagt på säkra ställen och sedan glömt de säkra ställena. Ibland hittar jag dem, ibland förblir de försvunna. Andras borttappade saker har jag också hittat, en klocka, en guldring och två katter, bl a. Den ena katten kom till rätt ägare ca ett halvår efter att den hoppat ur bilen när de rastade vid vägkanten. Den dök upp där jag hade min häst vid den tiden och hoppade in på banan jag red på och började stryka sig mot hästens ben. Via en annons i lokalblaskan fick vi tag i rätt ägare som blev synnerligen lycklig. De hade även polisanmält försvinnandet och vi ringde till polisen och talade om att katten var omhändertagen men de orkade inte bläddra tillräckligt så där fick vi ingen hjälp. En annan katt med tatuering i örat kom man med till oss efter att ha läst fel. Vi läste rätt och återbördade katten till sin rätta matte. Klockan och ringen var fynd jag gjorde i min barndom och lämnade till polisens hittegods. De tillföll så småningom mig men vart de sen tog vägen minns jag inte; de representerade säkert inga större värden.
Jag hoppas alla haft en skön helg och att ni ser fram mot en fin vecka med viss vårkänning! Dagsmejan har tärt bra på snön de senaste dagarna, jätteskönt. De första snödropparna kan skönjas och alla pelargoner pockar på uppmärksamhet!
Temadeltagarlistor finns i högerspalten!

Sandgrund Lars Lerin i Karlstad.

För några år sedan såg jag för första gången i verkligheten Lars Lerins underbara akvareller i hans dåvarande museum på Laxholmen i Munkfors. Sen hade jag en fantastisk upplevelse i Malmö i början av 2012 när Malmö Konstmuseum hade en stor utställning, vilket jag skrev om då.
Konstnären har de senaste åren blivit mycket omtalad och omskriven, filmad och har både vinter- och sommarpratat i radion. Snart kommer det ut en ljudbok han själv läst in, Det tysta köket.

Under sommaren 2012 har hans museum i Munkfors flyttat till Sandgrund i Karlstad. Och dit begav jag mig för några dagar sedan.

Huset lär vara ett fd danspalats men lämpar sig utmärkt att visa konst i med stora fönster som släppte in ett fantastiskt ljus den här dagen med sol och snö utanför. Vissa bilder har glas framför vilket ger reflexproblem men många var "nakna" så att fotograferingen gick utmärkt. Och gissa vem som var tillstädes om inte konstnären själv. I full färd med ännu en intervju med fotograf och journalist. Nyligen läste jag ett reportage om honom i Kulturens Värld; undrar var nästa ska komma?

Men det var ju inte karlen jag kommit för att betrakta utan detta:

Jag låter bilderna tala för sig själva, men den sista i raden, biblioteket,  tål en kommentar. Damen i receptionen på Sandgrund pekade genast ut den när jag kom och började berätta om hur den kombinerats med en liknande på en utställning i Malmö och att hon önskade att hon hade fått se den. Jag kunde då visa henne bilden jag tog i Malmö i min iPhone. Hon dreglade över den en god stund!

Det här är bilden jag tog i Malmö.
Som synes är det den högra halvan, den mörkare, som finns i Karlstad. Men den bild jag såg först, på Laxholmen,  är den vänstra ljusare. I Malmö drog jag då slutsatsen att  den Malmö Konstmuseum äger är den mörka högra, men nu visar det sig vara tvärtom - således har Malmö inköpt den ljusa efter mitt besök i Munkfors två år tidigare. Upplevelsen av av den långa bilden är så magnifik och den trevliga damen i receptionen på Sandgrund berättade att man försöker övertala Lars Lerin att måla en bild till så att Karlstad kan ge samma intryck.

Efter Sandgrund, en god lunch i restaurangen på Värmlands Museum och slutligen matt-hämtning var det dags att vandra mot järnvägsstationen för att börja återtåget till Skåne (ursäkta vitsen). Som jag tidigare berättat klaffade alla byten bra trots att jag åkte med 4 olika bolag! Skånetrafiken, Öresundstågen, SJ Regionaltåg samt buss med Värmlandstrafiken. Imponerad, någon?

Till Värmland drog jag...

... för att hälsa på troll. Ett av dem har många namn, det har ju kärt barn. Jag vet ju inte precis om han uppskattar att bli kallad Gnisselmisse men som tur är lyssnar han nog mest på tonfallet, mitt alltså, själv gnisslar han. Värdig, men synnerligen vänlig är hans personlighet för övrigt.

Han bor med sina ägandes människotroll i ett vackert rött hus på landet där han kan ta sina promenader och skåda ut över Klarälven som nu ligger under is och snö. Solen behagade lysa både här och i Karlstad där den ju lär bo.

 

Jag trakterades med god mat och trivsamma samtal och tiden bara rann iväg. Raclette på rätt sätt var premiär för mig, det kommer att upprepas här hemma. Fast litet får jag fuska för jag har ingen raclette-mackapär att sätta fram på bordet. Men det lär funka med crispfunktionen i mikrovågsugnen också. Ta sig till en riktig ostaffär måste man ju också, förstås.

Resan både norr- och söderut företog jag med tåg och buss. Tre byten krävdes i vardera riktningen men allt klaffade perfekt till min förvåning och lättnad. Numera räknas det ju inte som försening om det understiger 15 minuter men med den marginalen hade jag missat två byten om jag kommit 15 minuter försent. Men det gjorde jag inte, hurra! Resan tog ca 8 timmar men varje etapp var ju inte så rysligt lång. Problemet är att man inte kan få nån ordentlig mat under så pass korta tågresor. På en etapp serveras ingenting alls, på de andra kaffe, bulle, eller godis, möjligen en eländig plastmacka. Under de korta bytena, max en halvtimme, hinner man inte mer än att möjligen snabbt köpa en något bättre plastad macka. Så medhavd matsäck anbefalles.

På hemvägen hade jag ett längre uppehåll i Karlstad för två specifika ärenden. Under min förra resa till Kina tog jag en bild av en odling på ett fält som jag såg från ett bussfönster.

 

Ju mer jag betraktade bilden ju mer såg jag en matta, en trasmatta. Tack vare en viss bastmattevän fick jag kontakt med Nea i Kil som väver och som är medlem i Konsthantverkarna i Karlstad och Nea nappade på min idé.
Nu var mattan färdig och jag kunde hämta den och få träffa den trevliga Nea Magnusson som lagt ner sin själ i och en massa arbete på min matta. Visst ser man odlingen från Kina i min matta!!
Extra bonus var att lyssna på Neas underbara dialekt!
Konsthanverkarnas alster är av väldigt hög kvalitet, titta gärna in på deras hemsida. Mycket var frestande och jag köpte en stickad halsduk i eukalyptusfiber, mjuk som silke.

Jag traskade runt ett tag i Karlstad, förstås, och träffade den här damen som var en ny bekantskap, Fredsmonumentet. Hon såg väldigt käck ut med sitt avbrutna svärd i färgglada accessoarer som inte verkade ha varit utsatta för väder och vind särskilt länge. Det hade de inte heller. Jag mötte nämligen ett par glada töser i färd med att dekorera lyktstolpar med tyg i olika kulörer och de medgav villigt att de också klätt på fredsdamen från en steglift. Hon var nog snyggare än vanligt så här, för jag tyckte nog det var en ovanligt rälig skulptur. Symbolen med ett avbrutet svärd är ju fin men foten på ett avhugget soldathuvud är inget vidare. De flesta soldater kan ju knappast hjälpa att de är just det.

Jag hade ytterligare ett angeläget ärende i Karlstad men det återkommer jag till i ett nytt inlägg.

Lördagstema: Vid köksbordet

Sista lördagstemat i februari avhandlar vi vid köksbordet enligt HeLenas direktiv. Tack för dina rubriker, HeLena, de har inspirerat mig!

Vårt köksbord är stort och kan bli större med ytterligare en iläggsskiva. Det är tungt, stadigt, massivt och av vackert almträ. En snickare i bygden har gjort det åt oss för drygt 30 år sedan med svarvade ben och stolar till. Det är det enda rejäla bord vi har och alla måltider serveras där utom numera på sommaren då vi håller till i uterummet. Annars gäller köksbordet i helg och söcken, med gäster och utan. Någon annan matrumsmöbel har vi inte.

Vid frukosten finns det gott om plats för tidningen och kaffet.

Tvätten viker jag på köksbordet och åtskilliga är de plagg jag klippt till här. När jag härjar som värst med matlagning och bakning behöver jag extra ytor och då blir det fullt på bänkar - och på köksbordet.

En ständig gäst på bordet är Olga, den ena katten. Som alla katter har hon åsikter om sin diet. Det ska helst vara människomat, företrädesvis hjortstek. Men man kan också hålla till godo med annat, bara det ligger på mattes tallrik. Kokt blomkål, t ex eller ett salladsblad. Om man nu inte lyckas stjäla en hel kotlett och sticka iväg med den, förstås. Jo, det har hänt. Om man inte är uppmärksam får man skylla sig själv i umgänget med katter.
Den som tycker att katten är ouppfostrad kan få försöka fostra en katt själv och gärna komma hit och lära Olga av med att tugga på elsladdar för att få uppmärksamhet och godare mat.

Den andra katten, Sonja, finner inget nöje i vår mat och håller sig på sin kant i det fallet. Det är inte fostran, det är hennes eget val. Bara en enda sak vill hon smaka på, flingjästen som husse häller på sin frukostfil. Då kan hon sitta bredvid och längta och vid tillfälle sticka fram nosen och fnysa i jästen så den yr över hela bordet innan hon tar en försiktig slick. Hon blir lycklig för en egen jästportion men det mesta yr omkring och bildar ett dammoln så det är mest vid högtidliga tillfällen hon trakteras så.

Ofta väljer vi att stänga köksdörren om oss när vi äter för att slippa behöva freda tallriken för stöld och katthår.

Vid köksbordet har man utsikt över en av våra fågelmatsstationer och jag kan sitta långa stunder och iaktta våra små gäster som så här års är i många olika färger och jag vet verkligen inte vad alla heter. Inte liknar de några bilder i boken om Europas fåglar som har sin givna plats på köksbordet liksom svepasken från Tällberg, stor nog att rymma Vikabrödet som är en aning för stort för standardmåttet på sådana. Vanligt industribakat knäckebröd har mindre diameter, nämligen. Vi köpte asken av mannen som gjort den och han hade som dalmas förstås kollat att Vikabröd rymdes.

Nu är lördagen snart slut och snart februari också. Tack igen, HeLena för denna månaden!
I mars tar Gnuttan över taktpinnen och rubrikerna står, liksom deltagarna, i högerspalten.

Galleri Fredag: En bild säger mer än tusen ord!

Nog säger bilder mer än ord, särskilt som man kan få välja orden själv!
Annika i Umeå har gett oss rubriken, vi visar bilder och den som vill hittar på orden fritt! Min enda bild ser ut så här:

Vilka ord tänker du på - eller vill du behålla dem för dig själv?

Hoppas alla har en skön avslutning på veckan! Övriga gallerister finns till höger.

På förekommen anledning....

....spärrar jag nu möjligheten att kommentera anonymt. På sistone har det nämligen kommit en massa anonyma skräpmejl som anges vara kommentarer till flera år gamla inlägg. Vid inläggen syns de inte ens. Jag provar därför nu med att begränsa möjligeheten till anonym kommentar. Alternativet är att aktivera verifikationstecknen och det tycker jag illa om.
Hoppas detta bara avfärdar buset!
Alla snälla besökare är mer än välkomna att kommentera!

Lördagstema: Livets gilla gång

HeLena anser att Livets gilla gång kan redovisas denna lördag.
Det första jag tänker på är förstås mitt arbetsliv som jag lämnat bakom mig sedan några år. Livet är ju det som pågår medan man sysslar med något annat, enligt en sliten klyscha.
I vår del av världen är yrket en stor del av ens identitet, i mitt yrke, läkarens, kanske i högre grad än för många andra. Även om jag inte längre arbetar kan jag inte se mig som "fd läkare". Alltjämt blir jag rådfrågad, jag läser mina medicinska tidskrifter och håller kontakt med gamla medarbetare.

En påtaglig påminnelse om livets gilla gång och dödens ständiga närvaro upplevde jag häromdagen när en mångårig, men ännu alltför ung medarbetare (inte ens pensionär) begravdes. En stark och självständig kvinna, duktig i sitt yrke och uppskattad av oss alla fick ett kort och i några avseenden tragiskt liv. Ett offer för tobaken, troligen.

En stor grupp av oss tidigare medarbetare kom till begravningen, några pensionärer som jag själv, andra fortfarande aktiva i vården. Vi konstaterade, med viss galghumor, att det börjar bli på begravningar en del av oss ses numera.

Efter akten samlades sex av oss på kondis för att få en stund tillsammans och diskussionen blev både värmande och krass och när vi sedan var på väg till våra bilar för hemresa var vi ganska glammiga, lättade att begravningen var över och ändå glada att träffas. En äldre herre som ledde sin cykel bakom oss ropade "Ska ni på party, flickor?"
Jag svarade snabbt att vi var på hemväg och en av oss började säga "Vi har varit på...", kom av sig och fyllde sen hastigt i "tillställning".

Annars är en ständig känsla i mitt pensionärsliv - som ju också går sin gilla gång, om än inte lika inrutat - en glädje att slippa stiga upp i svinottan varje vardag och att ständigt väckas av telefonen under alltför täta beredskapsnätter och helger.

Allt har sin tid.

Väckarklockan från Clas Ohlson som sett till att jag aldrig missat omställningen mellan vinter- och sommartid!

I högerspalten finns övriga lördagsbloggare! En skön helg tillönskas er alla. Själv ska jag njuta av Mets Rigoletto i Las Vegasmiljö i afton. Tänk Rat Pack istället för Mantua....