måndag 14 juni 2010

Att bara vara

Idag var första dagen på länge med väder att sitta ute i och läsa i en skön stol på mina breddgrader. Så istället för att ta itu med det frodiga ogräset gjorde jag precis det: satte mig bekvämt med en god omläsningsbok, Isabel Allendes Paula. Det kändes rätt att, förutom att följa med i resan under Paulas sjukdom och död, repetera Chiles nutidshistoria i Isabels Allendes tappning. Vi glömmer alldeles för fort!

Jag reste mig några par gånger, för lunch, en kopp kaffe och några varv runt i trädgården. I går slet mannen och jag en god stund med röjning och idag njöt jag av att se vad vi åstadkom. När vi anlade trädgården för drygt 30 år sedan planterade jag strubräken runt stenfoten på huset. Där vill jag inte ha några rabatter eftersom det ju inte regnar innerst vid väggen och någon ständig vattning hade jag inte lust att planera för. Dessutom har jag ett starkt minne av alla gårdar i dessa trakter som brukade ha en kvast strubräken på vardera sidan om entretrappan. Så jag tiggde plantor från en av dessa gårdar och satte i en rad precis där takutsprånget slutar. Ingen jord fick dom, bara stå direkt i singeln. Med tiden har dom etablerat sig rejält och bildar nu täta stånd ända in till husväggen, vilket är bra. Men på senare år har gången att gå på krympt betydligt och nu började det bli svårt att ta sig fram! Så med förenade krafter, grep och spade banade vi väg runt huset igår. Ormbunkarna bildar nu tjocka rotfiltmattor under singeln och det tog på krafterna att spetta upp dem. Men nu kommer vi i alla fram ordentligt igen och jag gillar mina ormbunkar skarpt! Nu är dom ju inte alls moderna vilket gör det ännu angelägnare att ha dem.


Jag har också börjat forma blodboken som vi var tvugna att kapa för ett par år sedan, den hotade huset och skuggade allt annat, bl a vårt cornusträd som gläder oss med sina blommor i 6 veckor varje sommar. Där ligger japanska körsbärsträd i lä! Ännu är blommorna små och grönvita men växer och vitnar för varje dag.




Tanken är att blodboken ska få breda ut sig på slänten och bli en marktäckare  som tar vid när bladen slår ut. Först kommer lungörten som sen hamnar i skuggan. Vi hoppas också att cornusträdet ska utvecklas åt det håll det tidigare hindrats av blodboken.

Att vi är i syrenernas och gullregnens månad är också tydligt.

 

 Men det är mycket som blommar just nu, egentligen FÖR mycket, det tar lätt slut och bara blir grönt senare på sommaren, i alla fall om man, som jag, inte har remonterande rosor. Jag fyller i alla på med krukor som blommar länge. Jag har i alla fall en rosenbuske, jag tror den heter Finlands Vita Ros och är ett riktigt ogräs. Här kallar vi den Pers Ros efter vännen vi fick skottet av och just nu blommar den som besatt. Den remonterar (som tur är!) inte och efter blommningen går jag åt den med kallt hjärta och vass sekatör, klipper ner den helt och tar bort alla rotskott jag hittar - det är många. Sen kommer den snällt nästa år igen.


 

De vita pionerna har inte slagit ut än men de få röda har. Jag har koncentrerat mig på blå och vita blommor, fr a de vita. De var nämligen de enda jag kunde se när jag kom från jobbet och det ofta redan var mörkt! Fr a röda försvinner helt i skymningen.


 

Jag har länge försökt odla vita clematis men hittills bara lyckats med Albina plena och den har redan blommat ut. Så döm om min förvåning när den här skönheten nu dök upp med ett par blommor mitt i den blå nu utblommade alpclematisen. Det måste vara minst 5 år sedan jag satte den och tog den sen för död året efter och satte alpclematisen på samma ställe. Men nån liten levande rot måste funnits kvar!



Inne i uterummet har jag behållit en del krukor där växterna inte uppskattar det iskalla regent vi haft länge nu, t ex de engelska pelargonerna och unikpelargonen Voodo.


 

Jag har njutit av min lättjefulla dag!

7 kommentarer:

  1. Trädgårdar bjuder alltid på överrskningar, sån't man har gett upp om att få se, prunkar plötsligt medan andra, som man tror är säkra kort, diskret försvinner.
    Ser att du ligger minst en vecka för oss - bara trädpionen blommar än, gullregnet ska jag kolla i morgon - syntes inget häromdagen.
    Hoppas du får många sköna dagar i sommar!
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Strutsbräken, så ljuvlig och så behändig!
    Det vore ju någonting för oss; vet du om den klarar vår zon? Vi behöver ju någonting som klarar sig själv tillika som den gömmer skavanker.

    Finlands Vita ros finns hos oss också, framför lidret och är ett enormt vackert ogräs. Vi kallar den midsommarros också. Har tänkt att ta skott och lägga på rågränsen istället för staket, men kanske det blir att ta sig vatten över huvudet.

    Vår Vodoo har knoppar men är nog litet less; tror att jag tar in den igen, vi har för kallt ute ännu, bara runt tio grader alla dagar och blåsigt.

    Absolut, instämmer med Margaretha, många sköna dagar i sommar önskas!

    SvaraRadera
  3. Vad gör rosor när de remonterar?

    En sån härlig trädgård du har. Jag klippte ner min minibegonia i dag, den var bara spretig tyckte jag. Vi får se om den klarar klippningen, jag är ju ingen expert, men då får jag väl skaffa någonting nytt.

    Du gör rätt som tar dig en dag för att bara njuta av allt det vackra och av livet. Man ska passa på när man kan! Hoppas också att det blir många sköna dagar för dig i sommar!

    SvaraRadera
  4. Margaretha:
    Tack, detsamma! Den här sortens överraskningar vill jag ha fler av!

    Karin:
    Du petade in ett s som inte finns i struten! Men det lät kul;)
    Klarar alla gpnger Ålands klimat, den växer i fjällmiljö, t o m.
    http://linnaeus.nrm.se/flora/orm/polypodia/matte/mattstr.html
    Ett botaniskt paket kommer!

    Marianne:
    Remonterande rosor blommar om, dvs har en betydligt längre säsong än de engångsblommande som dock har en överdådig massprakt som de remonterande oftast inte har.
    Många växter klarar nedklippning betydligt bättre än man kan tro. Jag gillar inte när det blir för klent och rangligt utan brukar tukta rätt hårt.
    Jag hoppas på fler fina dagar, idag har det åskat och regnat...

    SvaraRadera
  5. VAD roligt att få se bilder av din vackra trädgård! Älskar ju sådant!
    Pionen är jag sjukt avis på. Nästa år tänker jag också plantera en sådan. En av världens vackraste blommor!!

    SvaraRadera
  6. Gillade Allendes böcker jättemycket som tonåring men sedan tröttnade jag. Kanske värt att prova igen?

    SvaraRadera
  7. Annika:
    Det är NU det bästa kommer: de vita pionerna som jag har hav av!

    Anna F&T:
    Ibland blir man fast hos EN författare ett tag och blir då övermätt. Men efter ett en tid kan det faktiskt löna sig med omläsning i mindre portioner.

    SvaraRadera