Nog har ordet bida något ominöst över sig, dvs olycksbådande. Bidar sin tid gör den som har ett ont uppsåt och inväntar det rätta ögonblicket att slå till. Intet ont anande traskar omvärlden ansvarslöst och glättigt på medan den bidande ruvar på sin hämnd och förbereder sig lugnt inför den katastrof hen tänker utlösa. Fällan gillras, den som gillrat den drar sig tillbaka och bidar sin tid - PANG, fällan slår igen.
Så sant så!
SvaraRaderaDen betydelsen har ordet också. Jag borde för den delen gillra en fälla...hörde små tassande ljud på taket för en stund sedan. Sen blir det att bida sin tid
Vi har, som varje vinter, vår Särimnermus på vinden. Han fastnar då och då i fällan som vi gillrar med smältost eftersom han är fena på att ta hårdost utan att utlösa fällan. Man får inte vara dum....
RaderaMinsann en betydelse också!
SvaraRaderaJust det!
RaderaNejdå, man bidar sin tid tills rätt tillfälle dyker upp. Då har man plötsligt vunnit budgivningen på en kardmaskin eller inväntat fårklippningen och fått jättefin ull.
SvaraRaderaApropå det så får vi väl önska God Ull och Gott nytt får!
OK, jag hade väl en svartsynt stund när jag skrev inlägget!
RaderaHahaha😄Så kan man också bida sin tid! Jag gillrar fällorna med mandel . Slår aldrig fel. Själv var jag nog mer inne på den godmodiga varianten bida, även om jag fortfarande bidar min tid inför inlägget om bida!
SvaraRaderaJa, Olgakatt, det måste ha varit en dyster stund! Troligen har själva ordet bida varken ont eller gott i sig, utan låter sig lånas till både det ena och det andra. Men mestadels till det där stillsamma, förtröstansfulla inväntandet av rätt tidpunkt.
SvaraRaderaHusmöss med mer än nio liv har vi haft gott om. De har i regel överlevt katterna...
Du har så rätt, man inväntar förstås både gott och ont.
Radera