Äta ute - dubbelt så gott

Idag åt jag min lunch ute i solskenet. Jag garanterar, det smakade dubbelt så gott! Sen fick jag ett välkommet sällskap till en kopp kaffe efter maten och en karta hur jag hittar att hämta påskalammet i eftermiddag. Ser fram mot bilfärden genom det nordskånska landskapet.

En promenad i trädgården ger en rusig lyckokänsla. Väderpinnen pekar glatt uppåt och grannens bin far som besatta bland vintergäck, krokus och snödroppar. Det blir till vår honung så småningom, ja, mest makens, jag är inte lika förtjust i det söta klibbet som han. Han vill ha en sked i sitt morgonkaffe varje dag, hu!

Den engelska snödroppen har behagat flytta in bland mina fjällbrudar, det blev kanske varmare om fötterna så. Man måste lyfta upp dem för att se den underbara underkjolen.

I köksträdgården sticker vitlöken upp och minsann, det gör rabarberknopp också.

Det gäller att hänga med i svängarna för nu går det undan!

Olydnad

Din för övrigt friska, pigga och normala 1 1/2 åring har just haft lunginflammation, öroninflammation och kräksjuka och något klen äntligen återvänt till dagis. Så ringer dagis på förmiddagen till ditt jobb att ungen bara sitter hopsjunken i en hög och gråter, vägrar gå överhuvudtaget.
Hals över huvud lämnar du jobbet, hämtar  delinkventen och efter ett par timmar känner du att nåt är riktigt fel och åker till vårdcentralen. Där serveras lugnande besked men ingen förklaring. Barnet KAN INTE GÅ och i förrgår klättrade han upp på kaminen som ingenting. Han bara skriker och det är tydligt att han inte kan stödja på benen, han har JÄTTEONT, men var?
Då ringer du sjukvårdsupplysningen. En klok människa förstår att nåt är tokigt och ger numret till barnakuten, "Ring och rådgör med dom!"
Du ringer och möts av en telefonsvarare som meddelar att det just nu är många.., jag du vet! Klockan är 17 och du erbjuds att bli uppringd..... kl 23.30! Och barnet vrålar och nåt är riktigt fel. Gudmor, dvs jag,  konsulteras och ordinerar OLYDNAD - ÅK till barnakuten!

Det gjorde Karls föräldrar och möttes av vänlig, professionell personal som slet som slavar med en överfull akutmottagning och ändå lyckade utstråla LUGN. Väntrummet och t o m toaletten användes som vårdrum, väntandet fick äga rum i en korridor. Självklart nedprioriterade dom telefonen!
Alla blev tillsedda och Karl undersökt och diagnos ställd - coxitis simplex, eller som doktorn uttryckte det, snuva i höften. Behandlingen består av avlastning, alltså gör barnet rätt i att inte gå! Förhoppningsvis blir han bra på en vecka eller två. Till dess ska han bäras eller åka vagn. Karl och  hans föräldrar åkte hem klokare, lugnare och fyllda av beundran för doktorn och sköterskorna som hade en så vidrig arbetsbelastning och gjorde ett så fantastiskt jobb i alla fall.

Bland de sjuka barnen fanns också kräksjuka stackare. Ingenstans fanns att avskilja dem. Man kan bara tänka sig konsekvenserna.

 Idag har Karl varit på röntgen och ultraljud och diagnosen verifierats. Men man kan lugnt konstatera att hela familjen är slut som artister de närmaste dagarna i alla fall.

Jag blir så matt när jag tänker på alla dessa "besparingar" inom vården. Akutmottagningar läggs ner, allt fler patienter trängs på allt färre akutmottagningar och de som arbetar där blir allt mer stressade. Kampen för att få komma till när det blir akut blir också alltmer absurd.  Inte ska man behöva ta till "olydnad" för ett högst berättigat läkarbesök? Det här är bara ett exempel på konstig sk "slimmad" organisation.

Jag skänker en tanke till alla som jobbar i vården och står inför nya "sparbeting" hela tiden och alla "snälla" patienter som inte orkar "slå" sig fram.
Efter att ha genomlevt tillräckligt många omorganisationer inom vården, alla motiverade av "besparing", är jag nöjd med att vara pensionär. Förhoppningsvis blir jag en "besvärlig" patient om/när jag behöver det.

Operavecka

För att i korthet få en uppfattning om min söndag, läs här.

Den som till äventyrs vill veta mera kan läsa vidare nedan.

Jag drog således vidare till operan, närmare bestämt Malmö Opera och Karmelitsystrarna av Poulenc.
Själva historien, byggd på en verklig händelse under franska revolutionen, var mig redan välbekant. Jag såg den nämligen som teaterpjäs 1965 på Intiman på Malmö Stadsteater. Den gjorde uppenbarligen stort intryck eftersom jag minns den så tydligt efter alla dessa år. Jullan Kindahl,  som priorinnan som hade en så svår dödskamp i sjuksängen och nunnorna som gick sjungande upp till giljotinen.
Revolutionsmyndigheten förbjöd 1794 religiösa möten, vilket nunnorna från det upplösta klostret bröt mot och därför dömdes till döden. En av dem undgick giljotinen och kunde vittna om händelsen.

Poulenc komponerade operan på 1950-talet. Jag har inte hört musiken förut och kan inte säga att Poulenc är en favorit, precis. Det beror dock kanske mest på okunnighet om hans musik som i operan anses vara litet "Chopin-aktig" men ändå typiskt Poulenc .
Jag blev mycket tagen även av operan. Musiken är mycket vacker, även om jag tyckte att det var litet orättvist mot sångarna då och då när rösterna drunknade i orkesterfortissimon. Flertalet sångare var högklassiga, mest fäste jag mig vid Susanna Stern som syster Constance.

Terror är inget nytt, det var  inte något nytt vid franska revolutionen heller. Och jag ser nunnorna som dubbla offer. Först för religionens kvinnoförakt och sexualskräck, sen för revolutionens terror.

Under den kommande veckan planerar jag två operakvällar till! Först I natt, inatt! 2 som är ett samarbete mellan Vadstena-akademin och Malmö Opera. Föreställningen är en turnéaktivitet som nu kommer till Hässleholms Kulturhus.
Nästa lördag är det MetOpera live i HD-dags igen, då Hamlet av Ambroise Thomas från 1868. Den sändes live i webradio förra onsdagen men jag orkade inte lyssna mellan kl 01 och 04 trots att det just nu "bara" är 5 timmar som skiljer oss från NY tills vi också går över till sommartid. Så det blir ytterligare en upplevelse av en för mig tidigare okänd opera. Åter beger jag mig till Höör och Kulturhuset Anders. Dessutom tackar jag och min ena syster för biljetterna från en alldeles särskild vän!

Söndagen avslutades med tåflirt! Skype är ett fantastiskt verktyg för kontakt med kära som finns på alltför långt håll. Och ikväll har jag och Ella utväxlat blåspussar och tåflirtat framför var sin datorskärm.

Kärlek måste vi ha!

Efter många övningar på tidningspapper och några på rispapper fick jag godkänt på detta tecken för "kärlek" vid dagens lektion i kinesisk kalligrafi. Väl hemma la jag bilden på köksbordet för fotografering ovanpå ett Josef Frank-underlägg - därav blommorna som lyser igenom!

Det är inte bara att måla dit ett tecken efter förlaga! Det ska utstråla harmoni och energi och vara vackert också. Man ska hålla penseln på ett visst sätt och föra den med mod och precision, trycka och lätta vid rätta stället. Riktigt duktiga konstnärer kan få betalt stora summor för ett väl utfört tecken. Jag nöjer mig med att sätta upp mina på kylskåpet tillsvidare.
Fast jag kan bekänna att gudsonen fick en tavla av mig med tecknen för hans namn och detta för kärlek i dopgåva härom året. Jag är tacksam att han ännu inte kan bedöma den konstnärliga halten i verket och hoppas att han framöver kommer att förstå att det är utfört med det bilden står för.

Dom finns där!

Äntligen börjar det komma snöfria små fläckar i trädgården, och, minsann, där ÄR dom! Vintergäcken bara väntar på sol, så öppnar dom sig. Idag regnar det , gumman Tö jobbar för fullt!

De här snödropparna är det enda som fått bort sitt snötak, men de andra kommer nog fram snart också.

Inne i uterummet har våren kommit längre, förstås. Anabel, Odensjös Thalia och P. cotyledonis lyser redan upp.

Den sista, P. cotyledonis, är en vildpelargon och blommar bara en gång under året. Men den är så ljuvligt skir att det är värt att vårda den hela året för denna korta lycka!

Fredagstema: Längtan

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, hvadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Hvem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena hviska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmarnas salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
  Erik Axel Karlfeldt

Saltis har gett oss månadens fredagsteman. Veckans tema, längtan, gav mig således association till följande minne.

För några år sedan kom min man och jag till Sångs, Karlfeldts hem i Sjugare i Dalarna. Vi hade planerat att se gården och trädgården. Det var den 11 augusti och till vår bestörtning fann vi att det var stängt för säsongen. Men det fanns en skylt med ett telefonnummer och vi chansade att ringa och höra efter om man kunde få komma in i alla fall. En vänlig man svarade och lät oss komma in och se trädgården som stod i ett prunkande sensommarflor. Tyvärr kunde vi inte få se insidan av huset, vilket vi hade all förståelse för. Vi fick en skriftlig guide till trädgården och mannen satte på informationsfilmen till oss. Han beklagade att hustrun, som var ansvarig för visningarna inte var hemma. Vi njöt i det vackra vädret och kände poesin i den underbara trädgården omge oss. Just när vi skulle gå kom hustrun hem nedlastad med inköpskassar. Då avslöjades att det var mannens födelsedag så vi gratulerade förstås och tackade för all visad vänlighet. Vi var ju glada att inte ha missat denna juvel. Mannen följde oss ut och undrade om vi sett mer på vår resa i Dalarna. "Annars kan jag rekommendera ett besök i Falu Koppargruva" sa han. Jo, där hade vi varit.
När vi gick mot parkeringen sa maken:" Klart att just han vill att vi ska ha sett gruvan." "Varför det?" undrade jag. "Det var ju Bo Berggren, fd chefen för Stora Kopparberg, såg du inte det?" Vi var så illa upplysta att vi då inte visste att det är han och hans hustru som så kärleksfullt vårdar Sångs och alltjämt låter oss alla som vill komma dit och njuta om sommaren. Men maken kände, till skillnad från mig, igen den förre industrimannen från press och TV.
Sångs.

Alla vårtecken emottages tacksamt!

Idag har jag tillbringat ett antal timmar i mitt uterum. Jag klipper och sätter sticklingar, jag planterar om och jag plockar bort visset. Framför allt skopar jag upp skräp från golvet. Kasse efter kasse. Tyvärr sprutar jag litet Provado på vissa växter eftersom det finns en del vita flygare här och där. Helst stoppar jag ner Provado-pinnar i jorden för att inte förgifta luften eller låta giftet komma nära mitt citronträd, lagerträdet eller rosmarinen. Nu har tyvärr rosmarinträdet dött i vinter, annars är det de växterna jag kan skörda av hela året. Jag har haft otur med rosmarin förut. När det blivit ett stort träd har jag svårt att få bevattningen lagom; antingen vattnar jag ihjäl stackaren eller så blir det för litet vatten så den dör av torka. Nu får jag börja på ny kula igen i vår.

Några fuchsior har dött helt och hållet, några ser litet piriga ut och fuchsiasticklingarna har inte tagit sig så värst bra, tyvärr. Pelargonfronten ser desto bättre ut. Alla gamla plantor är nedklippta sedan länge och kommer sig fint med blad som persilja i massor nu, vissa med stora blomknoppar redan. De flesta sticklingar ser bra ut. Jag har idag klippt ett antal toppar och levererade flera stora påsar med sticklingar och namnlappar i till en väninna i eftermiddags.

Alla nedvissnande agapanthus är gröna och fina, jag tror jag har 6 sorter sådana. Likaså de städsegröna stora pottorna ser bra ut. Jag drar bort alla vissna blad och genomvattnar med svag gödning nu. I vinter har dom bara fått en liten skvätt vatten nån gång i månaden,  knappt det. Och se vilken belöning jag redan får!

Visserligen hade jag en stängel som blommade till jul men den var ju litet förvirrad. Den här VET att det är vårdagjämning om några dagar! Till på köpet tror jag att den kommer i en av mina nydelade krukor. I höstas var det flera kompisar som ville ha plantor och jag delade en stor kruka som hotade att sprängas - mitt kriterium för att dela en agapanthus, och jag gör det alltid på hösten efter avslutad blomning. Dom vill inte gärna komma igång med blomning förrän krukan är fullrotad och det brukar ta ett par år. Därför är det inte varje år jag kan dela med mig av plantor. Jag poängterar alltid detta för dom som får plantor: låt bli att plantera om eller dela förrän krukan hotar att spricka eller faktiskt gör det och bara på hösten efter blomning. Nyss var det en bekant som inte kom ihåg det och både planterade om och delade sina rätt små plantor. Jag beklagade och sa att hon antagligen inte får blommor i alla fall i år. Och så kommer en av mina i höstas delade med årets första knopp! Å, vad jag hoppas att jag får fel även om hennes krukor!

Förra sommaren fick jag ca 80 blommande stänglar i mina agapanthuskrukor. Det är alltid lika spännande att leta efter nya knoppar. De blommande stänglarna är bland det vackraste jag vet bland mina växter.