Månadens ursäkter...

... är en rubrik i det aktuella numret av Grönköpings veckoblad. Tyvärr kan man inte läsa artikeln på nätet så jag kan inte länka till det. Men det handlar om det allt oftare förekommande fenomenet att det ställs krav på samhället att be om ursäkt för missförhållanden som inträffat förr i tiden.
Nu har man i Grönköping kommit på att även denna ort har saker att be om ursäkt för. Denna månad gäller ursäktandet följande områden:

De spetälska som under medeltiden voro tvungna att bära bjällra.

De som under århundranden åderlätos alldeles i onödan emedan man trodde på hr Hipposokrates teorier om de fyra kroppsvätskorna.

De soldater som stupade under stormaktstiden vid Poltava m fl ställen.

Någon ursäkt för Stockholms blodbad kommer ej att framföras då detta torde få betraktas som danskarnas ansvar.

Jag har faktiskt funderat på det rimliga i att hålla på med detta ursäktande för gamla tiders missgrepp som nu levande makthavare inte kan ha något ansvar för.

Danskarnas ansvar.... men vi skåningar var ju danskar då....nu blir det svårt....

Fredag och lördag på en gång

Veckan har varit full med aktiviteter och - alltför? - goda böcker varför jag är litet efter med temaförfattande.
Men här kommer litet funderingar över både fredagsgalleri och lördagstema.
Fredagsgalleriet ska enligt Penny handla om accessoarer. Om man håller sig till det man hänger på sin person och avstår t ex heminredning så finns de klassiska ting som en DAM måste ha : hatt, handskar, skor och handväska. Så var det i alla fall i min barndom för länge sedan. Jag slukade ivrigt mors FEMINA och annan i ämnet uppbygglig litteratur. Där poängterades att TRE av dessa ting skulle vara matchade. Färre var inte tillräckligt och fler än tre var vulgärt. Vilket inte lämnade mycket utrymme för egen smak, faktiskt. Smycken, som givetvis också hör till accessoarerna, skulle på den tiden vara diskreta, en guldkedja eller ett pälshalsband.
Tack och lov har alla regler försvunnit och nu gör man som man vill, både DAMER och vi andra.

Ett mycket litet axplock...

Sjalar hör till mina älsklingsaccessoarer och jag har en hel massa. För många år sedan var jag på en veckoutbildning på annan ort med någon slags gemensam middag varje kväll. Jag hade en svart kombination av kjol och överdel och en bunt sjalar i mitt mycket blygsamma bagage. Mot slutet av veckan får jag en kommentar :"Värst vad du har mycket kläder med dig!" Så mycket skillnad gjorde ny färg på sjalen varje kväll...

Ibland kallar jag mig "väskoman" och även denna accessoar finns det många av i mina gömmor även om jag ger bort några då och då. Jag har skrivit om väskor förut. En av de senare tillskotten är den jag köpte i Wien på Hundertwassermuseet.

Texten runt om labyrinten meddelar att "Den räta linjen är gudlös och omoralisk".

Det allra senaste tillskottet till mina accessoarer är nya glasögon.  Det var nödvändigt och trots att jag är väldigt förtjust i de förra bågarna fortfarande så avråddes jag från att byta glas i dem ytterligare en gång, de var för slitna. Det blir allt svårare att välja glasögonbågar. Har man haft glasögon dagligen i 60 år så har modet hunnit gå runt ett antal gånger och ingenting känns egentligen nytt och fräscht. Så här blev det i alla fall. Jag placerade glasögonen på en av mina sjalar från Laos - färgen matchade, tycker jag.

Apropå glasögon måste jag berätta en episod från optikerbesöket. Jag satt i undersökningsrummet där dörren stod öppen ut till butiken. Jag hörde en barnröst full av gråt och en vass mammaröst:
-Jag vill ha dom här!
-Nej, jag tycker inte om dom!
-Men jag tycker om dom, jag VILL ha dom!
-NEJ, pappa vill inte att du ska ha röda glasögon. Det är inte killigt!

När jag kom ut ur rummet stod en liten pojke, ca 6-7 år, och grät medan mamman handlade ett par bågar han inte ville ha.
Undrar vilket århundrade hon lever i. Förmodligen får hon sitt straff om några år när han slaviskt följer det då rådande tonårsmodet som hon kommer att gråta blod över.

Vad gäller Lördagstemat enligt Pettaskarin, Världens nav, kan jag inte annat än än be er klicka på denna länk.

Deltagare i temana finns i högerspalten!
En trevlig helg tillönskas alla - själv tänker jag njuta av Donizetti från Metopera i afton. 

Lördagstema: Pekfinger

Pettaskarin pekar på pekfinger som tema idag.
Hon har själv varit tidig med sitt inlägg och jag kan bara hålla med henne i allt!

I tonåren hade jag kompisar som ropade "Inte peka naken finger" så fort någon ville visa på något. Det var mest ett skämt men säkert en följd av vår uppfostran att att det inpräntats i oss att det var fult att peka.
Det förstår jag inte att det är. Det är väl jättebra att kunna peka ut vägen när någon frågar eller peka ut en detalj man vill visa eller själv kunna följa bättre, som en rad i en text, t ex. Varför skulle det vara artigare att peka med hela handen? Det känns mycket mer befallande, dessutom, och används ju också så i överförd bemärkelse.

Visserligen är tummen den viktigaste fingern för  handens funktion men därefter kommer pekfingern för det viktiga "pinch"greppet. Allt man ska göra med precision gör man med det greppet, tummen mot pekfingret. Prova att istället hålla tummen mot långfingret eller ringfingret när du ska göra något pilligt får du se!

Känner ni igen detta berömda pekfinger?

Övriga temabloggare finns i spalten till höger!
Ha en skön helg och kör försiktigt om ni ska ut på vintervägarna! 

PS. Upptäcker att jag använder både neutrum och reale om kroppsdelen i fråga! SAOL sätter neutrum först men även reale accepteras. Båda formerna är alltså rätt och jag fortsätter därmed lugnt att vackla.

Galleri Fredag: Ovanor

Penny vill veta vad vi har för ovanor eller kanske vad vi tycker om ovanor...

Den av mina många ovanor jag själv irriterar mig mest på är ovanan att stapla högar. Jag staplar tidningar, böcker och papper i högar för att ta itu med dem "sedan". "Sedan" inträffar alltför sällan.
På ett sätt kanske bra, för då är det mycket som redan blivit inaktuellt och kan kastas. Men mest illa för jag hittar ju inte det jag letar efter och när så "sedan" kommer så fastnar jag läsande en massa jätteintressanta saker.

Maken erbjuder sig ibland att ta fram en svart sopsäck och rensa men då blir jag ilsk...

Visst finns det ovanor hos andra jag kan reta mig på men den tendensen har dels blivit mindre med åren, dels försöker jag motarbeta den så gott jag kan. Det kostar bara onödig energi. Man kan ändå aldrig ändra på andra, bara sig själv.

Ska jag ändå nämna en ovana jag faktiskt retar mig på så är det  missbruket av mobiltelefoner. Det lär jag inte vara ensam om heller. Bland det värsta hittills var damen som på Metropolitan satt och sms:ade genom hela föreställningen och därmed bländade mig med telefonens ljus. Jag satte demonstrativt upp mitt program för att avskärma så gott det gick. Efter paus bytte nevön plats med mig och satt då närmast damen. Då vågade hon inte lika mycket. Hon trodde kanske att en man skulle vara farligare än en gammal tant....
Vi gissade att hon inte själv betalt drygt 1500 pix för biljetten eftersom föreställningen inte intresserade henne det minsta.

Kurt-Birgers kusin?

Utanför ett av våra fönster uppenbarade sig den här ekvilibristen i förmiddags. Därmed hade vi svaret på frågan varför fröna i just denna behållare tar slut så fort. Mellan varven hoppade krabaten upp i trädet igen och mumsade på sina frön medan blåmesarna fick tillfälle att tanka, även de. Sen klättrade hen ner igen och grävde i hålet med tassen.
Någon belysning i rummet måste ha gett de tråkiga "banden" över bilderna.
Särskilt svansen var svår att få skarp på bild eftersom den viftade häftigt hela tiden. Vet nån vad ekorrar menar med att piska  våldsamt med svansen?

Nog är det Kurt-Birgers kusin, eller hur, Karin?

Sista dagen av rundturen i nordöstra Laos.

Efter ytterligare en natt i på hotellet i Phonsavane var vi åter på väg mot Luangprabang. Vi började dagen med ett marknadsbesök där vi kunde beskåda diverse, för laoter, läckerheter.

Flådd småfågel, någon? Det fanns flådda råttor också. Man får hålla i minnet att man måste ta till vara bokstavligen ALLT som kan ätas och vara tacksam att man själv är lyckligare lottad.

Bambularver betingade ett skyhögt kilopris. Anses tydligen vara en riktig läckerhet. Nej, vi smakade inte. Däremot har jag smakat silkesmask, det går bra att äta.

Buffelhud friteras och kanske kan jämföras med dansk flæskesvær (fläsksvål) som jag kan äta mig fördärvad på. Men jag fick inget tillfälle att smaka på buffeln. Här är den ännu inte tillagad.

Här ser det betydligt aptitligare ut, eller hur?

Och här är något riktigt gott - färska vattenkastanjer. Det har vi tillgång till på burk här hemma och det förekommer ibland i sallader jag serverar.

Phai köpte en stor kasse och skalade var sin åt oss. Mycket gott, krispigt och läskande. Klart överlägset burkvarianten, dessutom.

Tamarindfrukter har jag smakat förut. Friskt och syrligt men mycket jobb för liten munfull, skulle jag säga. Och en massa skräp att göra sig av med.

 Ett stopp på vägen gjorde vi vid företaget Mulberry. Det har dock inget att göra med de dyra väskorna från England utan är här en ekologisk fair trade-verksamhet för silkeframställning.
Silket och silkeprodukter är ju en viktig del av ekonomin i Laos liksom bomullsodlig och bomullsindustri. Det senare såg vi endast i form av färdigvävda produkter eftersom de trakter vi reste i inte lämpar sig för bomullsodling.  På Mulberry görs allt från "ax till limpa". Man odlar mullbärsträden, avlar fjärilarna, utvinner silket, färgar och väver. Samtidigt är man undervisningsinstitut och stöd till byar som också sysslar med silket.

Det fanns elektriska maskiner

men också gamla hantverksmetoder.

 Det fanns stora hallar med väverskor men det har jag visat så många förut.

Ekologicertifikatet satt på väggen.

Det gjorde också diverse utmärkelser.

Under dagens färd njöt vi av de sista vackra vyerna av byar och berglandskap.

I denna förskräckliga plastmiljö intog vi litet eftermiddagsfika.

Menyns dyraste retade INTE aptien!

Men utsikten var betagande.

Vad köpte jag då med mig hem från Laos, tro? Ja, det lär väl inte förvåna någon att det följde tyg med hem, både av silke och bomull. Dels i form av kjoltyg, dels som sjalar. Kjoltygen har jag fått sydda på lao-vis, ett slags omlottmodell, mycket lättburna och bekväma och sjalar är ju som de är.
Några har blivit presenter och julklappar, men flera ingår nu i min garderob. T ex de här:

Tre sjalar i silke

Tre kjolar, de två till vänster i ikatvävd bomull, den bruna till höger i silke.

Bland övriga inköp kan jag nämna handgjort brevpapper och några små föremål tillverkade av "bombmetall", en liten sked och några små smycken i form av fredsduvor.
Vid återkomsten till Luangprabang mottogs vi med stora kramen av vår värdinna på vårt guest house. Vi hade fått lära oss att kroppskontakt inte är accepterat i Laos men den rara lilla damen flög oss om halsen innan vi ens kommit ur Phais minibuss.

Vi hade ytterligare några dagar i världsarvsstaden Luangprabang att njuta av långa promenader längs Mekong, folklivet på marknaderna och det vackra vädret.
Visst är det skönt att komma hem efter nära tre veckor på resa men det var vemodigt att lämna Laos, landet med de vänligaste människor jag mött.

Lördagstema: Språngbräda

Pettaskarin på Åland har gett oss en språngbräda att grunna på som första tema 2013.
Jag har funderat på många varianter men den som återkommer i min skalle hela tiden är den liknelse som en fantastisk barnpsykolog gav mig under en föreläsning för många år sedan.
Hon menade att FAMILJEN borde fungera som en språngbräda eller rent av en avfyringsramp för varje barn. Föräldrarna bör kunna ingjuta det modet i sina barn att de vågar ta språnget eller låta sig skjutas ut i livet utan att några gummiband rycker dem tillbaka. Det är bra att kunna landa i familjen igen för att tanka eller byta kläder men man ska veta att de egna vingarna bär när man lämnat språngbrädan och att studsen ut är på riktigt.

Barn som inte får någon kraft i studsen eller hålls tillbaka kan ibland lyckas att slita sig loss, kapa navelsträngen mer eller mindre med våld, men får det betydligt svårare att fatta egna övertänkta beslut och att i sin tur ge sina egna barn kraft att flyga.

Hela livet är ju faktiskt fullt av språngbrädor och det gäller att välja vilka man ska gå ut på. Bäst är att fatta sina egna beslut innan man blir puttad över kanten och faller utan att ha fått nån sats i språnget eller bränsle i raketen.





Övriga lördagsbloggare finns i högerspalten!
En trevlig Trettonhelg tillönskas er alla med eller utan visa män!