tisdag 24 augusti 2010

Kattkäringar, västgötaklimax och tysk förskräckelse.

En dag i förra veckan for en kattkompis och jag och hälsade på en riktig katttant. Vi är alla tre Russian blue-fantaster. Damen vi hälsade på heter Essie och ägde en gång en Russian blue-hona vid namn Blue Moon av Mölleby. Blue Moons ungar blev vittberömda och exporterade till flera länder, bl a USA där de kom att betyda mycket för aveln av rasen. Blue Moon var född 1958 och Essie aktiv uppfödare decennierna därefter så ni kan räkna ut att hon uppnått en vördnadsvärd ålder varom hon icke vill att man talar. Men om jag viskar att hon blir 100 om 5 år så har jag ingenting sagt...

Kompis C och jag hade en trevlig stund med Essie, läste gamla klipp och lovade komma tillbaka nästa sommar. På väggen har Essie förstås en bild av den vackraste Russian blue-katten hittills, Blue Moon af Mölleby.


Vår Sonja, som är en sentida ryss, är inte så lätt att fotografera, kvicksilversnabb som hon är att byta plats och skepnad. Här hittade jag henne under bordet på en stol.


Olga är mycket bättre på att posera. Gärna mitt på bordet...


En annan dag åkte jag med en annan vän till Kivik Art Center - vi har gjort det till en årlig utflykt.
Vi ville ju se årets nytillskott. Kanske nåt mer som retar gallfeber på Ulf Lundell, rent av. Förutom tornet och den kubiska ramen, alltså. Den senare lär han ägnat 8 sidors förbannelser åt i sin senaste bok. Som jag inte läst. Sedan jag misslyckades med att komma förbi 20 sidor i "Jack" har jag  inga planer att läsa nåt annat av honom. Världen är full av bra böcker jag kan läsa först.

I år har arkitekten Petra Gipp ritat ett hus för kontemplation och där ska man sitta och meditera till en film av Runa Islam. Jomen, det lilla byggnadsverket klev vi upp i, satte oss ned - men ingen film! Det visade sig att åskan slagit ner och filmen inte kunde visas förrän en reparatör kommit. Säg det inte till UL - han blir bara skadeglad.

Vi njöt ändå av rundvandringen som hade sina poänger. En tysk familj med två vilda barn, sisådär 4 och 6 år härjade. Barnen ägnade sig flitigt åt att slita av jättesjok med björnmossa från alla stenar dom hittade medan en av Artcentrets funktionärer förgäves försökte stoppa vandaliseringen. Föräldrarna låtsades som det regnade. Då rann sinnet på mig och jag började ropa på knagglig tyska "Verboten! Nickt mehr entfernen!" Äntligen hejade sig i alla fall gossen som såg helt förskräckt ut, mamman kastade arga blickar på mig men kallade in barnen.

Vi gick vidare till tornet som vi avstod från att klättra upp i denna gång - tänk om vi sett åt UL:s gård igen! Han kunde ju blivit upprörd. Man får bara äntra konstverket en person åt gången och barn endast hand i hand med vuxen - hela tiden. Det finns inga barriärer eller fallskydd. Vi varnade funktionären för de tyska barnen som snart skulle komma efter oss. Döm om vår förskräckelse när vi får se den lilla flickans ben dingla ut över kanten högt upp! Barnen hade smugit i förväg och tyst och obemärkt klättrat upp utan föräldrarna. Den stackars mannen som vaktade tornet blev utom sig av fasa och skyndade sig mot föräldrarna  som kom på stigen för att få hjälp att få ner barnen. Vi smet iväg - ville inte se några barn trilla ner.
Efter detta behövde vi frid och ro. Så vi tog oss till Friden vid Vägs Ände. Där bakar Peter de läckraste och originellaste pizzor i stenugn med ekologiska  och närproducerade råvaror. Han ser rätt kul ut också.


Jag åt en "Johansson" med Lillehemsskinka och tropiska frukter. Jag frågade vem den var uppkallad efter - Owe Johansson, min silverlärare, förstås. Inte helt osannolikt, för den som första gången tog mig med i ett gäng elever till Friden var - Owe. Besök kan varmt rekommenderas. Ring och boka bord, det blir fort fullt! Ha inte bråttom - här lönar sig inte brått!

8 kommentarer:

  1. Tack för härlig läsning, humoristisk med stänk av Ulf Lundell-ironi:D. Förstår att han inte hör till favoriterna.
    Föräldrafria barn, vind för våg, har vi dessvärre haft besök av, flere gånger under senaste sommar. Stackars barn som får de förebilder de knappast förtjänar. Föräldraskolor borde inrättas. Tack och lov så är de inte i majoritet, de flesta kan fortfarande sätta gränser, men de som är gränslösa sitter kvar i minnet, dessvärre.

    Personliga Sonja och Olga, man ser dem, hur de fungerar. Olga ligger på en underbart vacker mönstrad duk.

    SvaraRadera
  2. Så intressant! Tack för tipset och den humoristiska berättelsen. Hade besök i somras av någon som ville veta var UL bor jag har ingen koll. Är inget fan direkt.

    Russian blue katter verkar jättemysiga. En kollega fick göra sig av med sin ålderstigna katt (den fick nytt kärleksfullt hem) och slapp följa med till Spanien.

    Btw, säkerligen känner du till http://www.lillehemsutegrisar.se/

    SvaraRadera
  3. Så oerhört vän och fin hon ser ut, Blue Moon av Mölleby! En riktigt kärvänlig katt. Sonja är alltså ättling till Blue Moon?

    Alltså inte bara svenska föräldrar som är slappa och slöa : D Hoppas barnen överlevde, men de kunde gott få sig ett litet blåmärke eller två för att lära sig.

    Jag vill också åka på så där trevliga utflykter. Och jag vet, jag får snart göra det, men jag börjar bli otålig nu!

    SvaraRadera
  4. Du hittar på fina utflykter.
    Bra att stoppa ungarna men svårt att våga ingripa när föräldrarna inget fattar. Stackars barn utan gränser.
    Pizzan låter så god!!!!

    SvaraRadera
  5. Jag tror bara UL är ute efter publicitet! Han kan väl sätta ett träd framför sovrumsfönstret om han är så blyg...

    Den vita kuben med utsikt över vattnet kan jag möjligen acceptera men inte betongklumpen mitt ibland skira bokar (är det väl?).

    Barnen skulle varit välkomna hem till mig - de fick gärna repa mossa från mina plattor...

    SvaraRadera
  6. Karin:
    Vilda barn måste hållas under uppsikt, det är min bestämda mening. Och förstörelse åser jag icke tigande. En gång vandaliserade barn ett konstverk på Wanås utan att föräldrarna ingrep trots guidens tillsägelser. Då sa även jag ifrån. Arga blickar från föräldrarna och den ena ungen kastade en trätoffel på mig. Jag fångade den och behöll den en god stund. Ena föräldern blev förstås arg - på mig! Men jag låtsade som det regnade ett tag innan hon fick sin sko.
    Jag - en satkärring! Med nöje!

    Karlavagnen:
    Alla katter är mysiga men ryssar vackrast, tycker jag.
    Hemslaktad utegris är precis vad jag alltid köper fast jag har på närmre håll än Lillehem. Som faktiskt kör iväg sina till ett slakteri om än litet och nära. Min årliga gris slaktas av sin husse när den äter nåt gott och hinner inte fatta nåt.

    Marianne:
    I alla fall är Sonja släkt med Blue Moon för alla svenska russian blue kommer ursprungligen från samma stam-mor. Tack och lov med mycket utifrån kommande gener också.
    Snart, snart kan du göra nordiska utflykter!
    Och glöm inte Sofiero!

    Eva H:
    Tack! Ja, somliga föräldrar tycks tro att hela världen älskar just deras ungar. I Göteborg går jag ibland förbi en krog som har en skylt i dörren att barn inte är välkomna. Gissar att dom fått nog!

    Musikanta:
    Visst är han det! Men effekten hat ju blivit att Kivik Art fått massor med reklam och det kan han inte smälta, haha.
    Om jag träffar de tyska barnen igen ska jag ge dem din bloggadress så att du kan bjuda hem dom! Men med sina pinnar kanske dom demolerar mer än mossa...

    SvaraRadera
  7. Ha ha, jag försöker läsa UFs senaste men det gár trögt.. Fick boken av min moster som varnade mig att den var otroligt dálig och tja, det är den!
    Fina katter! Jag som aldrig gillat katter förut blev väldigt förtjust i Lipton och Tazo, sá sällskapliga!

    SvaraRadera
  8. Petra:
    Min kompis kulturredaktören berättade om ett par rutinerade recensenter som hade läst böcker av manliga "generationsförfattare" som samma författare skrivit som "mogna" män många år senare för att se om de utvecklats. Men, nix, de var samma löjliga småpojkar fortfarande. Sån litteratur är ju bara tröttsam.

    Vad gäller katter så är det bara så att de erövrar en; man måste ge sig villkorslöst!

    SvaraRadera