Veckans tema: Julhysteri?

Jag har själv angett veckans rubrik, Julhysteri?, och ser med både bävan och resignation fram emot de kommande fem veckorna. Bävan för att jag själv kanske grips av hysterin och resignation för att man inte kan värja sig.
Jag konstaterade att den kommunala granen i vår by redan kommit på plats även om lamporna ännu inte tänts, tack och lov. Redan för 10 dagar sen började man i den närbelägna staden montera upp granstjärnor i lyktstolparna.
Veckoslutet tillbringar jag på kurs på Hemslöjden i Landskrona som har ett stort bord med varor med 50% rabatt för att göra plats för julsakerna som kommer på plats på måndag.
I storstäderna är det enligt envisa rykten redan i full gång med julsånger i butikerna och julklappstips för att inte tala om all reklam som jag gör mitt bästa att blunda för.
Jag hinner bli trött på julen långt innan den äger rum.
EN hantverksutställningar inför julen vill jag besöka, oftast Hushållningssällskapets Skånejul som sedan många år äger rum på Hässleholmsgården i slutet av november. Längre bak i tiden ambulerade den runt på olika orter i Skåne men nu är den stationär. Men snart sagt varenda by med självaktning har en egen julmässa och kvaliteten på hantverket är högst skiftande. Dem undviker jag.
Jag har också redan hört en del börja tala om sina julföreberedelser vilket gör att jag försöker blunda med öronen. Här byts inga gardiner eller putsas några fönster för att det ska bli jul. Det ser ingen i mörkret ändå.
Ju mer det hetsas, ju långsammare blir jag och desto färre förberedelser gör jag. Handeln förutspår som alltid nya försäljningsrekord. Mina julklappar, i den mån de förekommer, består alltmer av presenter från typ Unicef som t ex vaccinpaket, katastrofpaket, varma kläder till flyktingbarn eller något annat som någon annan behöver betydligt bättre än vi i Sverige. Även de litet större barnen i släkten får numera sådana. De har redan tonvis med leksaker och kan ofta inte ens säga vad de önskar sig. Till de mindre barnen försöker jag hitta på nån upplevelse vi kan dela vid lämpligt tillfälle och för gudbarnen brukar det bli ett operabesök på jullovet. Hittills har inget barn uttryckt besvikelse för sådan gåva, de flesta vuxna har blivit lättade och glada över att slippa fler prylar. Bara ett par personer har genom åren sett ogillande ut, en sa t o m surt att ”det vet man ju att de pengarna ändå aldrig kommer fram”.
Så julhandeln tjänar inte så rysligt mycket på mig.
Robert Nyberg ger oss en tankeställare inför vissa inköp:

Jag skulle önska mindre hets och jippo före jul, helst inget alls före 1:a advent och istället att julen fick sträcka ut sig med frid och samvaro med nära och kära från julafton och framåt ända till nyår! Men då bryter ny hysteri ut med rea och klappbyten. I affärerna städas julen raskt ut som om den aldrig hade hänt.
Som det nu är springer folk sig halvt fördärvade med förberedelser i sex veckor och sen upphör allt med en knall efter annandagen.
Vart tog det vägen att julen varar till påska?
F ö anser jag att fastlagsbullar till 1:a advent är en styggelse.

Veckans tema: Invintring

Enligt SAOL betyder invintring att skydda eller ta in för vintern. Det är precis vad de flesta av oss i detta kalla land håller på med nu. Vi ställer undan trädgårdsmöblerna, tar in pelargoner och andra växter. Kanske satsar vi ett tag på ”bollkryss” eller ljung för att inte utemiljön ska bli alltför abrupt avskalad.

Naturen vintrar in sig med att fälla löv, pälsa på knoppar som ska vila till våren och alla kryp gräver ner sig.

Sommarkläderna hängs undan, långkalsongerna letas fram liksom dunkappor, mössor, vantar och halsdukar. Snart har jag stickat klart en kofta av alpackagarn jag spunnit i sommar så frysa ska jag inte. Jag har också äntligen hittat en dunkappa jag ville ha. Den fick inte vara svart, inte ha fast kapuschong (jag avskyr kapuschong), inte metallblixtlås och så måste den ha innerficka. Gissa var den fanns! Hos Gudrun Sjödén, förstås. Dessutom sydd i återvunnet tyg och fylld med återvunnet dun enligt uppgift. Jag har redan blivit kallad modig som går omkring så färgglad. Vad är det för modigt med det?

Här har de flesta krukorna ställts i växthuset med en fläkt som frostvakt, andra har redan fått plats i uterummet. I början av december brukar allt komma in i uterummet men det är skönt att ännu en tid ha litet svängrum där.

Att åka längs vägarna i bokskogstrakter bjuder på ett  varierat färgspel och idag mötte jag stolparen, dvs bilen som planterar snöpinnarna i vägkanterna. Förra vintern behövdes de inte en enda dag i våra skogiga trakter där snön inte fyger som på slätten, men man vet ju aldrig. Extremväder börjar bli vanligt så det är bra att vara förberedd även på snöoväder.

Några dagar nu är det Ljusstämning i parken på Sofiero och i morgon åker vi dit. https://sofiero.se/event/ljusstamning/

Ett ytterligare sätt att invintra sig!

Novemberteman

Jag har inte kunnat hitta att någon publicerat några veckoteman för november så här kommer förslag:

V 44 Invintring

V45 Julhysteri?

V46 Plasten i mitt liv

V47 Eko o/el närproducerat?

V48 Kultur - vad väljer du?

Som vanligt öppet för fritt spånande och tyckande.

Just nu tycker jag att bokskogen är fantastisk - som alltid!

"No tree in autumn is more noble and honourable than the beech. Its dark leaves at first turn yellow; but the last stage before they fall is rich dark brown. As in spring there should be a Sunday set apart for seeing the young green beech leaves in their first beauty, so there should be a "beech Sunday" for the colours in autumn." (The Charm of Birds by Viscount Grey of Fallodon, 1927, sid 104.)

Veckans rubrik: Myriader

”Det största tal som de gamla grekerna namngav var myriad. Numera står myriad för ett fantasibelopp – eller för ett ofattbart stort antal – men på grekernas tid stod det för beskedliga tiotusen: hundra gånger hundra. Givetvis visste grekerna att det fanns mycket större tal, hur stora som helst, men det största tal som de definierade lär ha varit en myriad myriader, alltså hundra miljoner. Arkimedes bollade med det talet.”
Citatet är ur Språktidningen http://spraktidningen.se/artiklar/2013/11/nu-behover-vi-tala-om-stora-tal
Där kan man få rett ut den förvirring som råder när det gäller skillnaden i språkbruk om de stora talen man läser om t ex olika länders budgetar eller kostnader för diverse katastrofer.

Min egen första association till myriader är flyttfågelflockar av småfåglar men sen kommer tanken på bilder från länder som Kina och Indien där det myllrar av folk i t ex trafiken och på marknader.

Men jag ägnar mig idag åt myriader av porträtt. Det finns det nämligen på National Portrait Gallery i London beläget på baksidan av det stora National Gallery.
I alla fall finns det myriader av gubbar, gubbar och åter gubbar!


Just därför gick jag nyligen några timmar och letade efter kvinnoporträtt.

Jag har ett favoritporträtt sedan mitt första besök i början av 1970-talet, nämligen Stuartdrottningen Anne som på 1600-talet misslyckades med sin viktigaste uppgift, förutom att vara regerande drottning, nämligen att föda en tronföljare. Hon genomgick 18 graviditeter varav inte ett enda barn överlevde sin barndom. Den sistfödde dog när han var 11. Hon ser inte glad ut på porträttet heller.

Många av porträtten är inte avsedda att smickra personernas utseende utan visar hur de såg ut och deras personlighet. En betydande 1700-talskvinna är Catherine Macaulay, historiker och politisk aktivist. Hon skrev en engelsk historia i 8 band, var radikal och stödde de amerikanska självständighetsplanerna. Hon kom även att resa till Amerika och träffa George Washington.

En annan 1700-talskvinna är Flora Macdonald som hyllas som hjältinna för att ha räddat livet livet på Bonnie Prince Charlie genom att klä ut honom till sin kammarpiga. Att jag kommer ihåg henne beror på att jag i min garderob har ett plagg, en slags cape, som kallas just Flora MacDonald och som jag köpt i Skottland en gång i tiden.

The Chevalier d’Eon, född 1728, var en fransk soldat, diplomat, spion och fäktmästare som från 1777 levde som kvinna. Han var man, det konstaterades vid obduktionen, men man skulle kunna tro att han var vad vi idag kallar transperson. Han undervisade och gjorde uppvisningar i fäktning klädd i klänning som på bilden.

Adelina Patti var en av 1800-talets stora operasångerskor, jämförbar endast med de samtida Jenny Lind och Kristina Nilsson. Hennes karriär varade i nästan 60 år vilket får en att tänka på Placido Domingo. Patti gifte sig tre gånger, den sista med en svensk friherre Cederström.

Dame Eileen Younghusband undervisade i många år vid London School of Economics samtidigt som hon engagerade sig i arbete för fattiga och flyktingar och i socialt reformarbete.

Helen Kennedy, född 1950, är en ledande jurist i Storbritannien. Hon är specialist på mänskliga rättigheter och arbetar mot våld mot kvinnor och barn och mot diskriminering.

Avslutningsvis uppehöll jag mig vid porträtt av ytterligare några drottningar bland vars främsta gemensamma merit nog är att de behållit sitt ämbete rysligt länge, nämligen Elisabet I, 45 år, Viktoria, 64 år, och Elisabet II, nu på det 65:e året.

 

Bettan nr 1. I den här klänningen spelade Sonya Radvanosky drottningen i Metropolitans uppsättning av Roberto Devereux häromåret.

Ett ungdomsporträtt av Vickan. Litet roligare än alla de av den tjocka, sura tanten som finns.

Nuvarande Bettan 2 som inte vill släppa fram sonen.....

Genom alla tider finns det myriader av betydande kvinnor inom alla områden och fram till 1800-talet kände man allmänt till dem. Det är inte medeltiden som är mörk, ur ett kvinnoperspektiv är det 1800-talet, då männen lyckades skriva ut kvinnor ur historien. Hög tid för revansch!

Veckans rubrik: Klippdockor

Å, en av min barndoms stora fröjder, det var klippdockorna. Tillsammans med ”styckena” - som vi skåningar kallade bokmärkena eller glansbilderna - så var klippdockorna kära samlarobjekt. Hade man bara en klippdocka i lagom styv kartong så kunde man i vanligt papper klippa ut egna kreationer och i fantasin låta dockan delta i alla slags äventyr och festligheter. Stycken bytte man med väninnor men klippdockorna var ens alldeles egna och jag brukade leka ensam med dem. Vackra flickor som man kunde klä i flotta balklänningar och spädbarn som fick gulliga sparkdräkter var favoriter.

Jag gissar att klippdockorna blev omoderna ungefär vid Barbiedockornas intåg på arenan. Jag såg dem först i USA 1962 och tyckte de var gräsliga men har ju förstått att småflickor blev alldeles förförda. Klippdockorna var ett billigt nöje, ingen kunde skära guld med täljknivar på dem och reklamens makt är oerhörd. 

Jag säger inte alls att barn ska nöja sig med kottar och klippdockor men ibland går det för långt med leksaker - och andra prylar - en masse. Max Gustafsons satirteckning tycks mig inte särskilt överdriven.

En fin klippdocka hittade jag på nätet. Det står inte vem som gjort den men det borde vara Ingrid Vang Nyman som ju illustrerade Pippi. Om nu inte någon bara snott barnansiktena och sen gjort kläderna.

Återkomst och lördagstema: 2037

Det blev ett låångt uppehåll i bloggandet helt oavsiktligt! Det liksom bara inte ville sig men nu hoppas jag komma igång igen med lördagstemat som denna veckan är en framtidsspaning.

En sak är nog klar, 2037 är jag inte med längre för jag blir säkert ingen 100-årsbloggare. Dessvärre är jag inte heller klimatoptimist så min bild av hur det ser ut i världen om 20 år är rätt dystopisk. Jag tror klockan slagit 12 för länge sedan trots alla  varningsrop som tyvärr klingat ohörda. De optimistiska toner vi hört med Parisavtal och annat tystnar allt mer och med Trump i USA, Erdogan i Turkiet, alla indier som skaffar egen bensinbil, accelerande kortsiktiga miljöförstörelser av skog, hav och jord, fortsatt kärnkraftsutbyggnad i många länder falnar i alla fall min optimism. Om inte Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima räcker, om inte tilltagande väderkatastrofer räcker, om inte galopperande extremnationalism räcker - vad ska då till för att mänskligheten ska besinna sig?

Som en blinkning till förra veckans tema, Blek, vilket jag missade, konstaterar jag dystert att eftertankens kranka blekhet lär komma för sent. Problemen kommande generationer står inför har bara börjat.

Samtidigt harvar jag på i min egen vardag med solceller på taket, ekomat i köket, sopsortering, flergångskasse och potatisland i trädgården. 

Veckans rubrik: Börja om från början och Vintervila

Att börja om från början har varit och är första åtgärd när det kör ihop sig i den digitala världen. Förr var det mest i sällskapsspel man fick börja om, som i Fia eller Monopol när man hamnade på fel plutt eller ruta. Nu är det när datorn, skrivaren, iPaden eller smartfånen hänger sig. Räcker det inte med vanlig omstart så finns det TVÅNGSAVSTÄNGNING och TVÅNGOMSSTART också. Man får vara glad att de moderna bilarna med sina "svarta lådor" inte kräver att man ska återgå till startorten när man fått motorstopp 50 mil hemifrån.

I sanningens namn ska sägas att det blir alltmer sällsynt att manickerna hänger sig men häromdan ringde en kompis som försökt skriva ut en bilaga från eposten utan att lyckas trots många upprepade försök att övertala skrivaren. "Har du startat om skrivaren?" Nej, det hade hon inte tänkt på. Efter omstart fick hon sin utskrift meddetsamma. I väldigt många exemplar...... 

En annan kompis meddelade dystert att hennes iPad hade döden dött. Men, si, knepet med tvångsomstart fick även den på rätt köl. Det gäller bara att veta hur och komma ihåg att pröva.

Jag tänker också på alla de gånger jag gjort fel när jag sytt eller stickat och måste sprätta eller riva upp och börja om från början. I de fallen lider jag av en tvångsidé; innan jag sen slutar måste jag ha hunnit dit jag skulle varit om jag inte gjort fel! Det har genom åren blivit ett antal sena nätter innan jag kunnat gå och lägga mig.

Vintervila gäller väl mest växtligheten - annars är ju vintern den mest intensiva säsongen för både arbete och kulturliv. Men just därför är jag glad att trädgården ligger i dvala vid den här tiden så att man har tid att ägna sig åt just kultur. Som t ex att ta med gudbarnen på opera i Malmö och se Snödrottningen. Fika var förstås också obligatoriskt i den vackra foajén.

Att dvalan inte är total visar sig förstås, bl a blommar den vita julrosen för fullt i rabatten. Sen gissar jag att det pågår aktivitet inne i vissa knoppar som ända sen i höstas förbereder sig för att explodera när  vårsolen värmer tillräckligt. Nog händer det saker nere i jorden med alla lökar, inte minst undrar jag vad min vitlök har för sig. 

Sånt man INTE vill ska pågå är ju mördarsniglarnas väntan på att få attackera. Maken uttryckte häromveckan en stilla förhoppning om att mördarsniglarna skulle frysa ihjäl i den plötsliga stränga kylan. Ha, säger jag cyniskt, de bara kryper längre ner! Sommaren lär visa vem som får rätt.

Att växterna har en klocka är ju uppenbart. Julkaktusen vet att det är dags att blomma så då gör den det.

Men klockan kan gå fel som t ex hos en av mina agapanthus som aldrig blommade i somras utan kom igång  först efter att den via växthuset kom in i uterummet i november. Och det kommer fler knoppar nerifrån! 

Så, tja, vintervila för vissa, inte för andra!