lördag 6 april 2013

Lördagstema: Det var hens fel!

Byfånen för taktpinnen under aprils lördagar. Idag är det frågan om vems fel det är - i alla fall inte mitt - han får skylla sig själv.
Skämt åsido, så är det ofta inget skämt alls när vi skyller på andra för att något gått snett. Byfånen själv relaterar dock med glimt i ögat en incident med en glömd väska som fick ett lyckligt slut.
Själv kommer jag mest på trista historier när det skyllts på än den ena än den andra när något inte går som det ska och stämningen blivit tryckt.

Att ta på sig ansvar genom att avgå fastän man uppenbart inte kunnat påverka ett skeende  övergår min fattningsförmåga. Det är vanligt inom politiken, t ex. Vore det inte bättre att stanna kvar och reda upp?

Ett av de otrevligaste sätten att skylla ifrån sig är vuxenmobbning på arbetsplatser, ett alldeles för vanligt fenomen. Emellanåt blir det så illa att den utpekade måste säga upp sig. Oftast blir det inte bättre stämning av det eftersom problemet inte ens fanns hos personen utan hen blev offer för projicering.

Jag har känt personer som varit experter på att  skylla på andra i alla sammanhang. "Det var ditt fel att jag spillde, det var hans fel att jag blev sjuk, det var hennes fel att jag inte fick jobbet, det var deras fel att jag krockade, osv". Sådana hör hemma i energitjuvsgruppen och blir till slut alltför tröttsamma att ha för nära. Så blir de också bittra, ensamma och förgrämda och får bekräftat de de visste - det är alla andras fel.

Själv tycker jag nog oftare att jag har någon att tacka för något trevligt som hänt mig än att jag behöver skylla något trist på någon annan än mig själv.

Fast allt som är tokigt är ju regeringens fel, förstås....

För övrigt anser jag att vi ska vara rädda om varandra!


10 kommentarer:

  1. Så sant, så sant...:)
    och vi ska behöver vara rädda om varandra. Mycket!

    SvaraRadera
  2. Och så har vi ju kommunen, den kan beskyllas för allt oavsett vad det gäller. Om det inte är sandat/skottat t ex. Fast det är ju fastighetsägarens ansvar. Egentligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju så enkelt att skylla på kommunen eller regeringen fastän vi har röstat fram våra representanter alldeles själva....

      Radera
  3. Ja vuxenmobbning på arbetsplatser är ett farligt gift. Suckarna, blickarna, kommentarerna och skuldbeläggandet helt i onödan och utan grund. För den som utsätts verkar det inte gå att göra rätt. Ett långt arbetsliv i olika miljöer har fått mig att inse att även om var och en kan göra väldigt mycket för att bryta sådana mönster, är det alltid ledningen och ytterst högsta chefen som är det effektivaste antimobbningsvapnet. Om hen är närvarande i arbetsgemenskapen och vägrar lyssna på skitsnack faller det ofta platt till marken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med Karin. Jag har jobbat i vård och omsorg med många kvinnor. Undrar om inte kvinnor är värst på skitsnack. Där krävs bra och modiga chefer. Nu har jag varit "min egen" i tjugo år. Det var först då jag slutat jobba i större arbetsgrupper som jag insåg hur skönt det var att slippa alla mer eller mindre tydliga kotterier som pyrde under ytan.

      Radera
    2. Karin och Karin:
      Båda könen är precis lika duktiga på mobbning; ingenting tyder på skillnad i det avseendet. Men det lär vara litet bättre på arbetsplatser med något så när jämn könsfördelning. En god vän gick från en helkvinnlig arbetsplats till att bli chef över en helmanlig och hon blev helt förfärad över gnället och skitsnacket. Det tog henne flera år att få ordning på torpet men sen har många vittnat om att hon var den bästa chef de haft.
      Maken, som jobbat i olika miljöer, har samma erfarenheter. Bäst när det är blandad kompott.

      Radera
  4. Tack för ett fint och intressant inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du uppskattar det, Ingrid! Jag gillar ditt mycket också!

      Radera
  5. Det är ju alltid mycket lättare att ge andra skulden än att försöka arbeta med sig själv. Levde tillsammans med en sådan person i fem år och det tär verkligen på energinivåerna. Hur mycket man än ger och ger och ger och undertrycker sina egna behov i hopp om att den andra personen tillslut ska bli lycklig eller inse hur bra denne trots allt har det och vilka chanser som ligger framför honom/henne, blir sådana personer aldrig tacksamma. Det bästa beslutet jag någonsin tagit var att tillslut vända denna person ryggen, hur svårt ett steg det än var.

    SvaraRadera