Veckoteman: Kvarta och troll

På efterkälken hade kanske varit ett mera korrekt tema men nu kombinerar jag kvarta och troll som englundskan hittat på.

Jag har nyss återvänt hem efter en dryg veckas tågresa i Europa. Det går nämligen utmärkt att åka tåg i Europa, t om nattåg. Detta är tredje gången jag är med på en resa med tåg och kultur på kontinenten arrangerad av Frank Stenvall i Malmö och förhoppningsvis inte sista. Den här gången samlades gruppen i Köpenhamn fvb till nattåget i Hamburg för att nästa morgon vakna i Zürich. Sen är det fr a mindre järnvägar som gäller och det skulle bli 21 äntringar på olika tåg innan jag var hemma igen efter 9 dagar. Oplanerat blev det en extra och två bussäntringar dessutom.

Kvartade gjorde vi, förutom 2 nätter på tåg,  på hotell, en natt i varje stad utom Venedig där vi stannade två nätter. De flesta hotellen var rätt ointressanta med standardrum och standardfrukost och vänlig, hjälpsam personal. Två stack ut, de i Lucca och Parma. I Lucca låg hotellet i ett gammalt hus utan hiss och med många våningar med smala, höga trappor. Rummen var anordnade i sviter om ett dubbelrum och ett enkelrum som delade ett badrum, beläget i dubbelrummet! Inte ett helt enkelt pussel för reseledaren som fått en helt annan beskrivning vid bokningen. Mitt enkelrum rymde en gigantisk säng och inga fler möbler. Väggarna täcktes av skåpdörrar bakom vilka jag fann en diskmaskin och ett stort antal tomma hyllor. En TV och en fuskbrasa fanns också. I Parma var det vanlig standard men vi döpte om det till Hotel Sura Gubbar eftersom receptionen betjänades av två lika vresiga äldre män som röt order åt oss.

En sak står i alla fall klar, i Norditalien tvättar man sig i rumpan. Alla hotellbadrummen var försedda med inte bara handdusch(!) utan även bidé. Här har USA verkligen något att lära.

Tågresorna gick det troll i! 

I Schweitz går tågen i tid, det är inget att snacka om. Och i Schweitz finns det höga berg där järnvägen bjuder på magnifika utsikter. En av de vackraste sträckorna är den mellan St Moritz och Tirano som går genom Berninapasset på  ca 2500 meters höjd och utnämnd till Världsarv av Unesco. 

Det var andlöst vackert med hisnande snöklädda toppar och djupa dalar. Ända tills vi kom till passet. Där rådde snöstorm och sikten utanför tågfönstret var några få meter. Och helvit. Sista biten in mot Tirano slår tåget knut på sig själv i en spiral. Klicka på länken så får du se.

Vi skulle få flera troll i tågåkandet. En dag stannade tåget plötsligt pga ett inte förut annonserat spårarbete och vid ersättningsbussarna utbröt total italiensk kaos. Nästa dag stannade tåget lika plötsligt mitt på linjen då någon tydligen beslutat taga sig av daga. Efter ca 1 1/2 timme kunde tåget ta oss till närmsta station där vi fick gå av och sen på ett annat tåg som redan var ganska fullt med passagerare. Dagen för hemresans anträdande från Venedig satt vi ett gäng i den utmärkta österrikiska restaurangvagnen och min mat var ännu inte serverad när det plötsligt proklamerades italiensk tågstrejk och vi kastades av i Verona. Återigen ersättningsbussar  med italiensk totalbrist på logistik. Utan mat i en proppfull buss i 4 timmar mot Innsbruck med osäkerhet om att hinna till nattåget mot Hamburg kunde de flesta hålla sig för skratt. Värst var det för en i gruppen som hamnade i en buss som stannade vid alla mjölkabord och medan vi andra fick tid att både gå på toa och dricka ett glas juice i Innsbruck så fick han löpa för att hinna med tåget. Dessutom var det beckmörkt när vi körde genom Brennerpasset. Vi hade bergspass- otur......

Våra vanliga pass hade vi bara användning för i Danmark och Sverige. Interrailbiljetten gäller bara tillsammans med pass och liksom vid mina tidigare resor av detta slag har den danska biljettkontrollanten varit oerhört nitisk och barsk och nagelfarit allas dokument. Därefter har ingen brytt sig om passet och bara någon enstaka har tittat på biljetten ända tills vi kom tillbaka till danska gränsen och sedan Hyllie, då måste alla visa passet igen! Gränserna från Danmark till Tyskland, Tyskland till Schweitz, Schweitz till Italien, Italien till Österrike samt Österrike till Tyskland märktes över huvud taget inte.

Resan innehöll flera kulturella inslag. I Brescia besökte vi stadens på 1800-talet återupptäckta romerska forum och stadsmuseet med hektar av romerska fynd (pust) och ett klostermuseum. Under klostret hade man hittat två romerska bostadshus vars rester hade bevarats tack vare att klostret byggts ovanpå dem. 

I Lucca finns ett Puccinimuseum i hans födelsehus där vi visades runt av en ovanligt trevlig och humoristisk guide. Hon berättade bl a att Puccini inte ville flytta tillbaka till Lucca efter att ha blivit skandaliserad och utfryst pga sin föräktenskapliga förbindelse med sin blivande hustru. Lucca är påvetroget och än i dag rysligt konservativt och katolskt. Vi fick också veta att Giacomo rökte ihjäl sig vid 66 års ålder. I Lucca var vi på opera, dock en av Donizetti, Pia d’Tolomei, inte Puccini.

I Parma fick vi veckans operahöjdpunkt i Donizettis Roberto Devereux. Sedan jag såg den i direktsändning från Metropolitan för ett par år sedan hör den till mina verkliga favoriter. På grund av tågstrul höll vi på att komma för sent och fick springa i ösregnet för att hinna i tid!

Sista anhalten på resan var Venedig, turistfällornas turistfälla. Men man kan komma till trevligare kvarter om man går på ”fel” håll. Och letar fram en sån pärla som La Fenice, en av Italiens mest historiska och för operakonsten betydande operor, där vi var på både visning av den vackra teatern och på föreställning av La Boheme med ett ungt gäng som gjorde en välljudande men ack, så sprallig version. I alla fall av första akten som närmast blev musikalliknande, sen blev det ju allt sorgligare, som sig bör. 

 Teatern byggdes 1792 och brann 1836. Då byggdes den upp i den då förhärskande stilen barock- rokoko. 1996 renoverades teatern och ett par elektriker tyckte de fick för dåligt betalt och tuttade på. De hade tänkt sig en mindre brandskada men hela härligheten brann ner. Släckningen försvårades av att man just tömt kanalen utanför för rensning så brandkåren hade initialt inget vatten. Den här gången byggde man upp den så som den var före den andra branden med åtskilliga kilo bladguld och återinvigningen skedde 2003.

Under en promenad tittade jag in i en kyrka och fann att den tekniska utvecklingen där hade avskaffat stearinofferljusen och infört elektriska sådana. Kanske bra med tanke på brandrisken men inte vackert. Min yrkesskada gjorde sig som vanligt i katolska kyrkor påmint när jag äcklades över vigvattnet som alla rättrogna stoppar sina fingrar i. Brrr.

En av medresenärerna råkade ut för ett slutligt troll. På färjan från Puttgarden valde han fel trappa ner på tågdäck och kom på den sida av tåget där man inte kunde stiga på. Det slutade med en halvmara till stationen i Rødby där tåget fick invänta honom i en dryg kvart. Stackars man, han var inte glad då.

Jag ser fram mot fler resor av det här slaget! Jag gillar både tåg och opera. Men inte ersättningsbussar......

Veckans rubrik: Lopp

Intresset att blogga över veckorubriker är lågt och Musikanta och jag tänkte att en paus var på sin plats. Då hojtade det till i Livsrummet och så kom det rubrikförslag för mars. Veckans är lopp.

Lopp kommer av löpa, förstås. ”Han lopp åstad” säger ju ingen spontant idag, det blir ”han sprang iväg” på nusvenska. Men löpa gatlopp får man fortfarande göra, liksom springa maratonlopp eller åka Vasalopp. 

En som fått löpa gatlopp på sistone är Gudrun Sjödén, en av mina favoritklädskapare i många år.  Hon uttalade sig i en intervju i SvD på ett arrogant och nedsättande sätt om kvinnor som ”gnäller” över låg pension och hon tycks mena att man har sig själv att skylla om man väljer ett yrke med låg lön, stannar hemma för länge med barn, bakar bullar och är så bekväm att man vill gå hem kl 16. Enligt uppgift har hon fått läsa intervjun och godkänt den före publicering. Därför känns den ursäkt hon publicerat litet klen och till intet förpliktigande. Hon har också fått kritik för att inte ha ingått kollektivavtal med facket för sin personal och motiverar det med att det inte behövs eftersom hennes anställda ändå har bättre avtal än så. Men inget hindrar en arbetsgivare med kollektivavtal att ge sina anställda bättre villkor än avtalet säger. Dessutom ska ingen inbilla mig att någon i hennes personal aldrig skulle ha behövt stöd av sin fackförening som skulle kunnat hänvisa till avtalet i t ex arbetsmiljö- eller arbetstidsfrågor. Nej, hennes vägran förefaller mig ideologisk och gammaldags. En god patron sörjer för sina underlydande!

Jag blev grymt besviken på Gudrun Sjödén, inte minst för att hon verkar så tondöv och aningslös. Jag tror att hon inte alls förstod eller ens nu förstår hur elakt och sårande hon uttryckte sig i intervjun. Sen dess har jag lyssnat på både hennes sommarprat och söndagsintervju och även där framgår hennes åsikter men ingen lika obehaglig arrogans. Hon har haft chans att pudla på ett mycket bättre sätt och har naturligtvis fortfarande chans att teckna kollektivavtal. Det skulle vara en snygg gest och sannolikt ge fler kunder.

Fortfarande tycker jag om hennes kläder och jag har fått uppfattningen att hon låter sy dem hos mindre familjeföretag som hon har långvarig kontakt med och själv besöker, inte i stora slaveriliknande fabriker. Även inriktningen på ekobomull och andra ur miljösynpunkt hållbara material och återvinning är positiv. Syntetmaterial är minimalt förekommande. Hon står fri från tillfälliga modenycker och trender men plockar fram variationer som varar länge. Man kan komma med sina begagnade  kläder till butikerna och få hyfsat betalt för dem och sedan säljs de i butikerna igen som ”vintage”, vilket tycks vara populärt. Det har i debatten framförts att kläderna är dyra och det är de kanske om man jämför med HM men inte om man jämför med t ex Marimekko.

Man får vanligen inte veta så mycket om företagares personliga åsikter men just nu vet vi att en undrar vad fan han får pengarna och han är säkert inte ensam. Det gatlopp han fått springa är rätt välförtjänt.

Jag tänker i alla fall ta en paus från Gudrun Sjödéns butiker ett tag. Jag har flera andra favoriter. Inte minst Maxjenny och hennes mamma, Margareta Forslund. 

Och ny symaskin. 

                                                                                                                            

Veckans rubrik: Tecken

Veckans ämne har jag själv hittat på. Välkommen att spåna om du har lust!

Kroppsspråket är vårt grundläggande och första språk med sina tecken, bortsett från skriket, förstås. Och hör man inte blir man helt beroende av tecken. Man kunde tycka att teckenspråk skulle kunna vara universellt men så är det ju inte, varje språkområde har sitt eget med egen grammatik.

Inte heller är det omedvetna kroppsspråket universellt. Det lär vara så att i vissa länder  betyder det ”ja” att skaka på huvudet och ”nej” att nicka. I det globala handelsarbetet är det viktigt att lära sig förstå motpartens typ av kroppsspråk för att inte gå på pumpen. Handtecken som vi uppfattar som stopp eller kom hit kan betyda något helt annat i andra delat av världen.

Att se en grupp icke-hörande personer samtala livligt med tecken är för mig fascinerande. Ännu mer fascinerande är det att se det teckenspråk döv-blinda använder, taktilt teckenspråk. Då tecknar man i handen. En natt hade jag en sådan patient att söva akut och hen hade med sig sin teckentolk. Vi hade väldigt roligt och skrattade allihop med denna humoristiska patient trots sjukdomen och den sena timmen. Den lugnande sprutan började ha sin verkan och tolken utbrast med ett gapskratt att det var då första gången hon hon ”hört” någon sluddra med handtecken. Patienten hade minst lika roligt. Inte lika kul var att hen hade ett sällsynt komplicerande tillstånd som gjorde sövning extra komplicerat och riskfyllt. Tack ock lov gick allt bra.

Järtecken ansågs (anses?) förebåda vad som komma skulle, särskilt katastrofer som jordens undergång och åtskilliga är de falska profeter som inbillat skaror av människor att förbereda sig. Värst är de som fått sina följare att begå kollektiva självmord. Litet mera lättsamt behandlar Nils Ferlin ett järtecken i skyn:

Den stora kometen

Först blev det ganska tyst i byn:

Förnekade kometen

Bevisade sin plats i skyn

För hela menigheten

Järtecken, sade man till slut

en rackare att blänka!

Nu blåses nådatiden ut,

nu är det dags att tänka!

Nu är det tid att handla rätt

mot mor- och faderlösa,

och garda sej på alla sätt

och varda religiösa.

Så satte de sej ned med fart

vid brillor och postillor

och suckade så tungt och rart

om världens vreda villkor.

De bugade för fattighjon

som förr för tjocka magar

och vägde rätt i handelsbon

i nästan fjorton dagar.

De såg på almanackans blad

i spirande förvånad,

tills någon kom en dag och sad:

nu är det jämnt en månad.

Då sken de upp och ropte: Se,

än lyser björk och lunder.

Hvi sattes vi i suck och ve

för gamla kyrkofunder?

Än hoppar haren över äng

och solen över rågen.

Men bringa hastigt, stalledräng,

tillbaks den gamla vågen!

Så blev det åter fart och ras

och buller och affärer

och fattigskjuts och kräftkalas

kring alla landamärer.

I glada vänners muntra lag

satt gubbarna och söpo

och skrattade i fulla drag

åt ryktena som löpo.

Ty, sade de vid feta bloss

på gördlade cigarrer,

plädera och kometa oss

med piska och gitarrer.

Vi sitter där vi sitter nu

och har det ej så galet.

Den där kometen kommer ju

tre gånger i kvartalet.

Än är han här, än är han där

och krumelurar värre.

Vi skålar för den dag som är

och litar på Vår herre

Man kan också lyssna på Sven Bertil Taube som sjunger Lille Bror Söderlunds tonsättning av dikten!

Bortskämd.

I går var jag hos tandläkaren för rutinkontroll. Allt var väl och jag fick fluorlack som avslutning och instruktioner om att INTE borsta tänderna mer samma dag. Bad maken påminna mig att inte borsta på kvällen vilket han förstås glömde. Jag hann precis stoppa handen från att börja borsta när jag gjorde kvällstoalett. I morse väckte han mig med: ”Du skulle inte borsta tänderna i går kväll och nu ska du nog inte duscha. Vi har inget varmvatten”.

Det visar sig att nåt relä i värmesystemet hindrar strömmen till varmvattnet men elementen blir, tack och lov varma. Elfirman är kontaktad och har lovat höra av sig under dagen - vilket jag starkt betvivlar kommer att ske. Det är lördag och än har vi hört av dem.

Nå, hålla sig ren kan man göra utan varmvatten. Det gick utmärkt att ta en kort dusch. Under åtskilliga fjällturer har jag tvättat både kropp och hår i synnerligen iskallt vatten. Det har inte varit brist på vatten där, inte, och ren har jag blivit. Så jag klagar verkligen inte över att vara utan varmvatten några dagar. Betydligt värre är att ha brist på själva vattnet! I Sverige är vi bortskämda men på vissa håll börjar man vakna, t ex på Gotland och Öland.

Nog är det galet att spola toaletten med dricksvatten. Eller att tvätta bilen på uppfarten och låta det förorenade vattnet rinna ut i dagvattenledningen.  Vissa kommuner förbjuder detta men det respekteras inte och inga påföljder blir det heller. Våra kläder slits inte av att vi bär dem utan för att vi tvättar sönder dem. I onödan. 

Kalifornien har haft torka i många år och vattenrestriktioner har proklamerats på flera håll. Efterlevnaden har nog varit si och så. En bekant berättade att hon nu duschade bara varannan dag men hennes man utnyttjade det begränsade tillståndet för bevattning av gräsmattan så långt han kunde. En kommun hade bevattningsförbud men också regler om att gräset måste vara grönt!  Mandelodlarna borrar sina brunnar allt djupare och torrlägger grannarnas. Men jag har sett skyltar där man meddelar att bevattning av allmänna planteringar sker med ”begagnat” vatten. Samtidigt stjäler Nestlé  allmänt vatten och säljer dyrt på flaska. Konskvenstänkande saknas.

Södra Afrika har katastrofal vattenbrist och Kapstaden, med nästan 4 miljoner invånare, kommer att stå så gott som helt utan vatten inom kort.  

Som om inte det rena slöseriet vore nog så smutsar vi ner vattnet allt mer, inte minst med mikroplastpartiklar som redan börjat hamna på våra tallrikar i kretsloppet men också med kemikalier från textilindustrin och gifter från jordbruket.

Omställning kommer att ske av nödvändighet. Trump & co kan stoppa huvudet i sanden bäst dom vill. Verkligheten hinner ifatt.

Utan rent vatten - inget liv.

Veckans tema: Klipp

Klippdockor, tidningsklipp, siluettklipp, filmklipp, klippfisk, gräsklipp, reaklipp, klippekonomi, börsklipp, klippa till och tusen andra klipp! Vad jag tänkte på när jag hittade på veckans tema minns jag inte men min första tanke nu var inte någon av ovanstående utan det moderna klippet på Youtube!

Nu menar jag inte de där poppiga klippen där idolerna filmar sig själva när de gör alla sina vardagssysslor och får tusentals följare.  Nej, för mig är Youtube en outtömlig källa när det gäller att hitta musikexempel och exempel på musiker, t ex operasångare vars namn man inte känner igen. Men mycket ofta finns ett klipp med vederbörande även om det är länge sedan hen var aktiv eller ens i livet. Man kan jämföra olika artister som framför samma verk och man kan få sina favoritverk exemplifierade i massor med varianter. Jag kan bläddra bland musikklipp i timmar i sträck utan att tröttna. Man kan göra egna listor att gå tillbaka till och har man själv tagit en liten videosnutt kan man lägga den på Youtube och dela med vilka man vill.

En annan variant bland klippen på Youtube är TED- föreläsningarna. Hans Rosling är förstås nr 1 men det finns massor med matnyttigt. 

När jag själv vill klippa något vill jag ha en BRA och VASS sax! Jag har olika saxar till olika klippjobb. Mina sysaxar får aldrig användas till annat, t ex att klippa i papper. Jag är lika noga med knivar. Slöa saxar och knivar irriterar mig otroligt. Ska jag hjälps till i någon annans kök gör jag helst inte knivjobb, de flesta har så erbarmligt slöa knivar. 

Ett klippbekymmer har vi i huset. Eftersom vi har innekatt behöver vi klippa kattklor emellanåt. Har har varit många katter under snart 40 år och det har alltid varit en bagatell att göra kattmanikyr (pedikyr?) men den vi har nu är ett hår av hin så fort kloklippning kommer på tal. Hon HATAR det och blir en vild furie, hal som en ål med fjorton armar med vassa klor och hon är ju snabb som - en katt! Jag har tampats med henne i 10 år och ibland lyckats klippa EN klo innan hon gått i atomer, ibland en hel fot. Vid ett par tillfällen har det varit så omöjligt att jag inte velat pressa henne utan veterinären har fått hjälpa till med sedering och klippning. Hon är världens goaste katt - så länge man inte vill klippa klorna på henne. Så här borde det gå till!

Veckans tema: Makt

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.”
 Så står det i vår grundlag som sen specificerar ett flertal lagar vi har att åberopa eller rätta oss efter. Vart fjärde år väljer vi representanter till riksdagen och eftersom Sverige är medlem i EU väljer vi representanter till EUparlamentet vart femte år. Det är det sätt en demokrati som vår organiserar den offentliga makten över oss alla. Antagligen det minst dåliga systemet att styra ett land eller en union.
Men andra makter styr tillvaron också. Religioner vill styra  våra liv in i minsta detalj och många millioner människor hukar under religiöst maktmissbruk. Patriarkatet lutar sig tungt på religion för att kontrollera kvinnor och om inte det räcker så på våldsmakt.
Den ekonomiska makten är enorm och ”med pengar täpper man truten på vem som helst” som en cynisk bekant uttryckte det. Arbetsgivare vill gärna bestämma allt på arbetsplatsen och är inte alltid glad åt fackföreningar. Det är ingen hemlighet att fackrepresentanter gärna halkar efter i löneutvecklingen. I mitt eget fackliga arbete fick jag uppleva att arbetsgivaren var rädd för ”lönesmitta” och t o m skrev detta i offentliga dokument. I dagarna har arbetsgivareföreningen (som har lagt beslag på namnet Svenskt Näringsliv som om inte alla som arbetar ingår i näringslivet) uttryckt ”önskemål” att det inte ska pratas politik på arbetsplatserna.  Ett försök till maktutövning jag  verkligen hoppas ska misslyckas detta valår.
Runt om i världen sker skrämmande attacker på demokratiska principer ibland med stöd av folkomröstningar. Turkiet är ett exempel, Polen och Ungern några andra. Högerextrema partier tar plats i regeringarna och förtryckande lagar stiftas. För mig är det fullkomligt obegripligt att vanligt, hyggligt folk kan rösta på Erdogan eller de bakåtsträvande och främlingsfientliga partierna som poppar upp överallt, även i Norden. För att inte tala om Trump. USA har ett maktdelningssystem som Trump gör sitt bästa att sabotera; måtte det inte lyckas. Men nog är det illavarslande att han tillsätter sina vapendragare som livstidsdomare i Högsta domstolen.
De allt färre ännu levande överlevarna från Förintelsen känner till sin förskräckelse igen företeelser från 1930-talets Tyskland där demokratiska val förde fram nazisterna till makten. Trots EU tycks inte ens Europa vara vaccinerat tillräckligt.
Med fikonspråk skaffar sig organisationer och myndigheter makt över medarbetare och människor i beroendeställning. En utomordentligt intressant betraktelse är Ordets makt över tanken, en krönika i Läkartidningen för några år sedan.
Den amerikanska konstnären Jenny Holzers verk på Wanås, Wanås Wall, består av 260 av hennes Truismer inblästrade på nästan 2 km av en stenmur i parken. En av dem är denna:

PS. Ovanstående påbörjade jag för nån vecka sedan. Sedan dess har har jag upplevt några dagars total maktlöshet - nämligen magsjuka. I det slaka tillstånd som följer efter det förtvivlade spyendet, då inga tankar förutom på döden existerar, funderar jag mycket på hur en fiende enkelt kan sätta en armé i icke-stridbart skick genom att skicka in litet virus per luftpost.

Temarubriker för februari

Jag har inte sett några rubriker för februari månads teman så jag har gjort en lista. Någon däremot?

V 6 Makt

V 7 Klipp

V 8 Tecken

V 9 Syskon

Veckans rubrik: Plus och minus för Ansvar

Pettaskarins rubriker för förra och denna veckan dristar jag mig till att slå ihop till en. 

En gång i tiden fanns ett försäkringsbolag som hette ’Ansvar - ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra’. Eftersom jag av födsel och ohejdad vana inte inmundigar alkohol så var jag kvalificerad att försäkra mig där. Premierna var jämförelsevis låga och villkoren generösa. Nykterhet lönade sig även ekonomiskt på den tiden. Bolaget hade en trevlig representant som kom hem till en litet då och då och gick igenom behov av försäkringar och detaljer. Vid ett sådant tillfälle talade vi om maskinförsäkring och då visade det sig att vår tvättmaskin som just hade gett upp efter 9 år borde ha hållit i 14 år enligt Ansvar som prompt betalade ut 5/14 av priset för den nya maskinen. Ett klart plus, särskilt som vi inte ens hade tänkt på det själva. Numera tror jag inte att maskinerna förväntas hålla så länge som 14 år. Ett minus i kvalitet.

Så småningom togs kravet på helnykterhet bort och premierna höjdes till nivåer liknande andra bolag. Genom mitt yrke kunde jag också försäkra mig i Salus, som var ett bolag för läkare så jag fördelade gracerna efter bästa förstånd. Plötsligt slogs de två ihop och i många år hade familjen alla försäkringar i SalusAnsvar. Addition, dvs plus. De gånger vi behövt utnyttja försäkringar har det fungerat bra. När jag blev sjuk under en utlandsresa och missade hemreseplanet med flera dagar bad jag om ersättning för den nya biljetten. När pengarna kom hade jag även fått en slant för varje dag jag varit sjuk och inte kunnat njuta av semestern. Att ligga sjuk var ett stort minus men slanten ett klart plus!

Numera har även SalusAnsvar plussat ihop sig med ytterligare bolag och det hela heter för tillfället Folksam. Jag kan bara hoppas att bristen på ansvar bara ligger i namnet. Litet historik om resan från Ansvar till Folksam.

Ett minus för dagen är det trista vädret. Regn och hård blåst lockar inte till några längre utflykter. Men det återvändande ljuset plussar på några minuter varje dag så det blir säkert vår så småningom. Men först ska vi genom årets, enligt statistiken, kallaste månad, februari. Ett plus att det är en kort månad!

Veckans rubrik: Snällhet

Pettaskarins ord för veckan, snällhet, har jag tänkt på men inte kommit till skott med förrän i veckans sista timmar. 

Jag har samma inställning till begreppet som Stefan Einhorn i sin bok, Konsten att vara snäll. Det är en god egenskap som innefattar omtanke om nästan, generositet och förmåga att förlåta och försonas. Det betyder inte att man låter sig luras eller utnyttjas och definitivt inte att man är dum. Jag tror att om man själv är snäll så får man oftast snällhet tillbaka, det är också min erfarenhet för det allra mesta. 

Blir jag däremot bemött med ovänlighet eller oförskämdhet är jag inte snäll så länge. Det tar en stund innan jag tänder, men sen får man akta sig. 

Det händer att personer berömmer sig av att vara ”raka och ärliga” men i själv verket är oförskämda och nedlåtande. De kan verkligen såra utan att tydligen förstå vad de ställer till. Rådet att hellre tiga när man inte har något gott att säga om eller till någon är ett gott råd. Sådan var min svärmor och hennes exempel försöker jag följa. Sin son har hon också fostrat i den andan vilket jag åtnjuter sedan drygt 50 år. Vilket inte betyder att vi aldrig grälar, förstås! 

Veckans rubrik: Rörelse

Pettaskarin har dikterat veckans tema rörelse. Just det har ju hon och hennes Uffe, egen rörelse, alltså. I form av sitt ekologiska företag, menar jag. Det är ju en av betydelserna ordet kan ha. 

Men det första jag kom att tänka på var hur lättrörd jag själv kan vara. Det ska inte mycket till innan jag blir tårögd och gråter av rörelse. Jag gråter när jag läser nåt sorgligt, jag gråter på bio, på konsert och opera när det är vackert, jag gråter när jag blir glad eller ledsen, förstås, och när barn eller djurungar föds eller är alltför söta. Jag sympatigråter när nån annan gråter. 

Det har blivit liiitet bättre med åren, jag kan behärska mig ibland även om jag blir till mig av rörelse. Men sen tänker jag, varför ska jag behärska mig? En av mina idoler gråter ju offentligt:

Att rekrytera operaälskare

                        
Mina gudbarn har i flera år fått var sin biljett i julklapp till Malmö Operas familjeföreställning på jullovet. Den här gången var det till Humperdincks Hans och Greta och vi hade biljetter till trettondagsafton.

Storebror, 10 år och redan habitué, blev sjuk med hög feber. Då rycker lekkamraten L, 8 år, in som vikarie och sällskap till guddottern, 6 år. Hans familj ägnar sig en del åt musik, bl a klassiskt, men inte opera så det är första gången för den unge mannen vilket han påpekar för biljettmannen när vi går  in och frågar i nästa sekund om Thaliastatyn är av guld. Biljettmannen säger att den är av brons. Guddottern har varit med några gånger redan och kan guida ynglingen på Malmö Opera.
Det är lång resa till Malmö från Göinge, kvällsföreställning och lika lång resa hem. Båda barnen somnar i bilen. En av papporna möter upp och forslar hem dem sista biten,
Guddotterns ömma moder meddelar att barnet burits in, klätts av och stoppats i säng utan att vakna men med ett lyckligt leende i ansiktet. Premiärgossens mor meddelar med ett citat:
”Detta var första gången jag hörde opera. Det var FANTASTISKT. Jag vill göra det igen”.
Sen gick han och lade sig med sin iPad för att somna till lugn musik.
Nytt citat:
”Man kan nog sova med opera på men jag är inte så van än så jag har valt ut annat”.
Denne unge man kan vi nog snärja, eller hur? Titta på videolänken nedan om du har lust på ett smakprov!
Storebror har haft 38 graders feber hela dagen och varit schack matt. Vi funderar på kompensationen för det här var ju snöpligt för honom. Kanske Massenets Askungen i direktsändning från Met i april.......
 Video från Hans och Greta i Malmö

Veckans rubrik: Entré

I januari har Pettaskarin försett oss med rubriker:

V1 Entré

V2 Rörelse

V3 Snällhet

V4 Plus och minus

V5 Ansvar

Ordet entré kommer mig först att tänka på att det finns i SAOL medan exit inte gör det. Vilket irriterar mig när jag spelar Wordfeud, dvs digitalt Alfapet med några vänner.

På andra plats kommer det sorgliga kapitel som varuhuset, eller vad det ska kallas, Entré utgör. Entré är det första man möter där motorvägen norrifrån når Malmö. Från min barndom har jag vaga minnen av stora bruna hyreshus som sedan revs och lämnade en gigantisk ödetomt som omslöts i decennier av ett hiskligt plank som översållades av ännu hiskligare reklamplakat. Jag har ingen uppfattning om vilka planer som fanns för tomten men tänkte många gånger när jag stod och väntade vid rödljusen mitt emot förskräckligheten att man gott kunde anlägga ett vackert och välkomnande grönområde med träd och blommande buskar. Men icke.

När man kom till skott ett gott stycke in på 2000-talet blir det en ful och tråkig glasfasad och en synnerligen fantasilös plantering framför. En miljard har det kostat och säljs för en och en halv miljard när det står klart. 2009 öppnar köpladan Entré som ska utgöra entrén till Malmö. Det går inget vidare. Malmö har redan flera köptempel, alla går så där. Initialt fanns ett antal butiker men de slog igen efter hand. 2013 stängs Entré för renovering av sina tyska ägare. De dystra svarta golven ska bli ljusa för att pigga upp köplusten står det i Sydsvenskan.

Så småningom nyöppnas Entré. Ljusa golv hjälper inte.  I maj 2017 ger tyskarna upp och säljer till underpris, ”spottstyver” står det i tidningarna, 400 miljoner. De nya Malmöbaserade ägarna planerar om men ännu tycks inte mycket ha hänt.

När jag kollar hemsidan idag finns ett apotek, tre tyska kläd- resp skobutiker, HM, ett gym, en mataffär, Sushibar, ett bageri och SF bio. Inte mycket till köptempel.

Men det är kanske mitt fel att det går dåligt, jag har aldrig satt min fot där.

Veckans rubrik: Utanför

Anki ligger bakom rubriken Utanför. 

Nog känner vi oss alla utanför ibland. När samtalsämnet rör sig om sånt man inte kan eller intresserar en det allra minsta eller pågår på ett språk man inte kan trots att man för tillfället tillhör sällskapet. Jag tänker ofta på det när det gäller invandrare som kämpar med att lära sig svenska men som har väldigt olika förutsättningar, ambitioner och ork. I mitt jobb hände det ibland att en patient bott i Sverige både 10 och 20 år och ändå inte hade lärt sig svenska, oftast kvinnor. Vilken fruktansvärd känsla av utanförskap det då måste vara att försöka bli integrerad. Då är det ju inte så konstigt att man helst samlas i områden med folk från ens eget land! 

Jag har tydliga minnen från en medicinsk studieresa i Georgien på 1970-talet, på den tiden en av de 15 sovjetrepublikerna. Jag hade en rysk tolk med mig men hon talade inte georgiska. Det var mycket tydligt att kvinnor hade en tillbakadragen roll i samhället men en gäst, vem det vara månde, skulle underhållas och var en utmärkt anledning att ställa till fest. Och det gjorde man. Ideligen under de två veckor jag gick runt på olika sjukhus. Där satt min ryska tolk och jag som enda kvinnor bland bullrande karlar som ideligen skålade och för varje skål talade de allt mindre ryska. Maten var alltid fantastiskt god - jag håller det georgiska köket för det godaste jag smakat överhuvudtaget - men vi var ju helt utanför. När georgier utbringar en skål håller de ett långt tal, antagligen om vad och vem de skålar för, och det gjorde dessa herrar med besked. Sen vände man sig till min tolk och bad henne översätta för mig. Flera gånger log hon milt och konstaterade: ”Jag talar inte georgiska!” 

Förstår man språket men inte den sociala koden känner man sig också utanför. Nyligen berättade Lotta Lotass, ledamot av den nu så skandalomsusade akademin att hon slutat gå på möten och tillställningar eftersom hon inte kände att hon hörde hemma i den sociala miljön. Där fick jag en stark igenkänning! Jag var den första i min släkt att läsa vid universitetet och fann snabbt att jag var, om inte den enda på min kurs, så i alla fall en av mycket få som inte hade gedigen akademisk bakgrund. Jag kunde inte fikonspråket och definitivt inte de sociala koderna alls. Det var mycket jag inte fattade av det studentikosa livet och när jag nosade litet på det kände jag mig bara utanför och inte alls trakterad. Jag kom att få väldigt goda vänner i en ganska liten krets där vi snart slutade gå på kursfester som oftast urartade. Jag minns en gång när vi tre stycken tjejer fick nog och tidigt gick från festen och roade oss på egen hand och bestämde att vi fortsättningen slapp vara ”lojala” och ställa upp på dessa blöta kalas. Sen hade vi hur roligt som helst med egna påhitt.

Utanför i flerdubbel bemärkelse är dessa arma rumänska romer som sitter utanför våra butiker med sina muggar. Utanför i sitt eget land där de diskrimineras å det grövsta och utanför i Sverige där de inte hittar husrum och inte kan kommunicera på något språk. Och i de rikaste kommunerna stör de gatubilden till den grad att man där vill lagstifta bort dem. Nog var det ett misstag att släppa in vissa länder i EU som inte hade tagit itu med en del grundläggande ting i sina hemländer, liksom det nu ställs alldeles för litet krav på dem att ta bättre vara på sina medborgare och då ska vi inte tala om att de europeiska länder som själva producerat allra flest flyktingar det senaste seklet inte vill dra sitt strå till den stacken heller. Religiösa är de så det stänker men den barmhärtige samariten har man aldrig hört talas om.

Laura Fords skulptur, Hemlös räv, som finns på hörnet av Strömgatan och Drottninggatan i Stockholm får illustrera mitt bidrag till Utanför.

Veckans rubrik: Rikedom

Anki håller i taktpinnen över rubrikerna i december och denna veckan är det Rikedom.

Alla vet att lyckan inte ligger i pengar även om det hjälper att ha en smula av den varan. Det som gör att jag känner mig rik är att få ha rimlig hälsa, goda relationer till nära och kära och vänner. Man kan inte äta sig mer än mätt och även på rysk kaviar lär man bli trött i längden. 

Jag känner mig rik när jag njuter av musik och konst och prioriterar operabiljetter och resor till operahus framför fin bil och nya tapeter.

Jag känner mig rik när mina händer kan åstadkomma något fint av råmaterial som silverplåt, ull, tyg eller en kaplin (som blir till en hatt) eller när jag kan skörda min egen sparris och potatis i trädgården. För att inte tala om att för 10:e året i rad kunna plocka citroner på mitt eget träd mitt i vintern! 

Jag känner mig rik när jag träffar ungar som är kreativa, nyfikna och entusiastiska.

En gång om året gör jag en bilresa på egen hand i Sverige och känner mig rik när jag kan svänga in på en väg som faller mig in och hitta nåt jag inte sett förut eller återse ett smultronställe. Jag känner mig rik för att jag ÄR rik som bor i ett rikt land.

Men alla i Sverige är inte lika priviligierade som jag och det gör mig ont. Jag vill vara solidarisk och dra mitt strå till den gemensamma stacken men inte känna mig god genom att idka välgörenhet. Skattefusk är bland det fulaste jag vet och det är så tragiskt att de som har allra mest pengar är de som fuskar mest medan vi lever i en tid där sjuka, arbetslösa och fattigpensionärer får det allt tuffare. Allt medan svensk ekonomi sägs vara i toppform och mångmiljonärer frågar ”Vad fan får jag?” Jo, en hel del för pengar som andra slitit ihop åt den girige. De allra rikaste svenska kommunerna är också de allra njuggaste mot flyktingar och tiggande migranter. 

Jag känner mig rik som kan ge av mitt överskott till människor i länder som behöver hjälp, särskilt om hjälpen leder till att man klarar sig bättre själv.

"Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, Jag fått glans och rika håvor, du fått ringhet, du och nöd;” står det i Fänrik Ståls sägner och aforistikern Stig Johansson spetsar till det: 

”Ödets lotter faller inte bara olika - en del kommer inte ens med i dragningen.”

Men, så fasen heller, att en ”högre vishet” skulle ha bestämt att det ska råda ojämlikhet! 

Nej, livet är förvisso inte rättvist i många avseenden, men en hel del rikedom kan och ska vi fördela på mycket bättre sätt.

Rubriker i december

Teman att fundera över i december har Anki gett oss:

Vecka 49 – Rikedom

Vecka 50 – Utanför

Vecka 51 – Kris

Vecka 52 – Upplyst

Veckans rubrik: Kultur

Vi har säkert skrivit om kultur förut och vad man kan lägga in i detta jättebegrepp som kan sägas innefatta all mänsklig aktivitet. Idag väljer jag den här diskussionen.

Kulturprofil, hederskultur, kulturlandskap, kulturskola, kulturutbud, kulturjournalistik, populärkultur, mångkultur, snobbkultur, kulturelit, tystnadskultur, ja, listan har förstås inget slut. Somliga begrepp ses som positiva, andra negativa beroende på vem som uttalar dem. Tystnadskulturen om sexuella trakasserier får i dessa dagar med alla #me too-upprop en kraftig törn i vår del av världen, tack för det! Skammen läggs förhoppningsvis där den hör hemma, inte på dem som utsatts. Dock tror jag att det dröjer innan skamkänslan när man utsatts för t ex tafsning försvinner. När jag påminner mig om sådana tillfällen kommer den känslan tillbaka hur arg jag än är. Låt oss också komma ihåg hur kvinnor i andra delar av världen ännu länge kommer att ha det. Och det är nog ingen slump att kvinnor även i Sverige som lever i sk hederskulturer inte har något #me too-upprop! I det sammanhanget lär det dröja innan skammen läggs där den hör hemma, dvs på dem som plågar och mördar sina döttrar för att skydda sin missriktade ”heder”. 

Här är en lista på uppropen fram till idag.

Massor av kulturella företeelser skylls på religion utan att det går att visa att det är så, och skulle det eventuellt stå något i religösa skrifter som tas till intäkt så är det ju vanliga människor som skrivit dem utifrån sina egna åsikter. Och människor som tolkar skrifterna och, inte minst, översätter efter sitt sätt att tolka vad man skrivit för flera tusen år sedan. För mig är det absurt att en viss gud skulle ha åsikter om vem som ska ha vad på huvudet i eller utanför templet där denna gud dyrkas eller vad som får ätas eller inte elller hur maten ska tillagas medan en annan gud har motsatta instruktioner. Allt är naturligtvis mänskligt påhitt och ingår då i ”kulturen”. Det är t ex inte särskilt länge sedan en gift, anständig svensk kvinna skulle dölja håret med klut. 

Läs här vad en professor i exegetik (bibelvetenskap) kommer fram till vad beträffar klädregler i olika religioner utifrån de religösa texterna. Allt är kultur!

Alla bilder är från nätet.

Veckans rubrik: Eko och/eller närproducerat

Emellanåt tycks det råda en viss förvirring mellan vad det är för skillnad mellan ekologiska varor,och det som anges vara närproducerat. Men står det ”närproducerat” eller ”närodlat” och inget mer kan man i alla fall vara säker på att varan INTE är ekologisk. Det finns ingen officiell definition på vad som är närodlat. Bara organisationen Bondens egen marknad har en överenskommelse att det inte får vara mer än 25 mil från där varan säljs. Det tycker nog jag låter litet väl långt men det är i alla fall en uppgift. Det mest närodlade, förutom från eget köksland, jag hittat var rödbetor i ICA-butiken från en kvinna här i byn som odlade dem i sin trädgård. Hon hade en handskriven etikett på varje påse med namn och telefonnummer så jag ringde en dag och talade om att jag gillade hennes rödbetor. Hon blev glad, förstås, och hade just fått ytterligare beställning från affären där de gick åt som smör i solen.

I vår ICA säljs mjölk från Wapnös gårdsmejeri i Halland och dit är ca 8 mil från vår butik. Den är inte märkt som ekologisk men betecknas som ”härproducerad”, kanske eftersom det är 30 m mellan kossorna och mejeriet. Vi brukar välja den ohomogeniserade varianten. Wapnö beskriver sin verksamhet som ett ekologiskt kretslopp. http://www.wapno.se/media/73178/kretslopp_a3_konsument_sve_hi.pdf

 Helst köper vi KRAV-märkt ekomjölk i automaten på Gunnaröds gård dit vi har ca 3,5 mil. Dit kör vi inte ena ärendet efter mjölk utan när vi ändå har vägen förbi eller när det är öppet i gårdsbutiken och vi köper även annat.

Helst vill vi ha ekologiska livsmedel av flera skäl. Miljö- och klimatpåverkan är mindre, ingen giftbesprutning, ingen antibiotika till djuren, snällare djurhållning och slakt, bättre arbetsmiljö för dem som jobbar med odling och uppfödning och med all sannolikhet hälsosammare att äta. Det senare argumenterar vissa emot men jag anser att bevisbördan ligger hos dem att bevisa att den cocktail av bekämpningsmedel man får i sig av konventionellt framställda livsmedel är ofarlig. Återkommande kontroller visar 0 rester i ekomaten och ofta rester i den konventionella. Det påstås då vara ofarligt per substans men hur det är med kombinationen av dem alla vet ju ingen! I alla fall skulle jag helst se att barn fick bara ekomat och där har skolköken ett stort ansvar. Måtte det snart vara slut med thailändsk kyckling till våra ungar!

Ekologisk mat är dyrare av naturliga skäl men inte alltid så mycket dyrare som påstås. Arbetsinsatsen i produktionen per enhet blir större. Min princip är ”hellre en liten välsignad bit än ett stort förbannat stycke” och att inte kasta något. I typ Mossagårdens grönsakslådor får man produkter efter säsong och bra tips på användning. ”Soppa på en spik” är gott och tar hand om många rester så att man inte behöver kasta något. http://www.mossagarden.se/index.php?id=5

I valet mellan närproducerat och ekologiskt ska man ta hänsyn till transporten. Åker ekoäpplena båt hit kan de vara bättre för miljön än konventionellt odlade här hemma. Flygtransport är förstås aldrig godtagbart. 

Kött köper vi direkt på ekogårdar nära oss där vi kan träffa bonden och själv se hur djuren har det. Ekouppfödning ger mindre miljöavtryck än konventionell men köttfria dagar är också ofta återkommande. Självklart är det ett privilegium att vi bor så att vi bara har ett par mil till våra leverantörer. Entusiasmen hos ekobönderna är imponerande och deras produkter är värda varenda krona! http://www.kallunda.se/mop/

Fanatiskt renläriga är vi alls inte, ibland blir det hämtpizza. Närproducerad någon km bort av garanterat oekologiska ingredienser.

För övrigt är jag just nu klädd i en hemstickad kofta av garn jag själv spunnit av alpackaull jag köpt på en ekologisk alpackafarm några km bort.

Nästa vecka handlar det om kultur och därefter tar Anki över taktpinnen.

Veckans rubrik: Plasten i mitt liv

Om plast har vi skrivit förut, jag vet. Men sen dess har ”plastbantning” blivit en spridd uppmaning och jag tycker man fokuserar fel. Det är gräsligt att haven är fulla av plast och helt horribelt att fylla smink och hygienprodukter med microplast. Men det är ju inte fel på plasten, det är fel på folk! Varför i fridens namn kan man inte lägga var sak på sin rätta plats? Sopor i havet eller i annan natur är ju bara helvidrigt.

Om man istället för att slänga återvinner plasten så kan den  cirkuleras 9 gånger och sedan destrueras på ett miljövänligt sätt!

Plast är en fantastisk uppfinning och behöver inte alls tillverkas av olja. Plast är ett samlingsbegrepp för en lång rad olika produkter. Den kan tillverkas av restprodukter i olika biologiska material, t ex sockerrör eller majs eller trä. Den kan göras komposterbar och lättnedbruten - förutsatt att den hamnar i rätt kompostmiljö. Slängs även den sorten i havet fungerar förmodligen inte nedbrytningen.

Jag tänker verkligen inte byta ut all plast i mitt kök mot t ex trä. Jodå, jag har för länge sedan slutat med teflonpannor men inte för att jag blev orolig att de var ohälsosamma utan för att de var så dåliga och fick bytas ut stup i ett. En gjutjärnspanna är för tung för mig men kolstål fungerar fint. Och är outslitligt.

Och, nej, jag värmer inte mat i glassförpackningar men däremot i sådana som märkts med att det är lämpliga för micron. Det är helt olika sorts plast. Det finns otaliga typer plast för olika ändamål och vad som behövs är eftertanke om vilken användning en viss typ är bra för. Plastpåsar i kyl och frys är oöverträffade och kan återvinnas om de sorteras rätt. Vår återvinningsverksamhet har försett alla med en praktisk anordning där man knyr ner påsarna och knyter ihop och lägger i plastbacken i soptunnan.

Plastmaterial har revolutionerat medicinen. Konstgjorda blodkärl, hjärtklaffar, ledproteser, ögonlinser, suturmaterial och stödbandage, blod- och vätskepåsar och allehanda sonder och katetrar för att bara nämna några.

Men all plast är förstås inte bra. Är alla medvetna om att det mesta av våra kläder i dag består helt eller delvis av plastmaterial som nylon, polyester och elastan? Är vi villiga att återgå till ribbstickade ullstrumpor och oelastiska plagg med tillräcklig rörelsevidd för att slopa plast? Jag är mycket förtjust i naturmaterial men vet att bomull inte heller är så miljövänligt att framställa. Ull är ett av de mest miljövänliga textilmaterialen, åtminstone om vi är snälla mot fåren. Både bomull och polyester kanske ska bytas ut mot olika typer av viskos som lär gå att framställa miljövänligt ur olika sorters cellulosa och varför inte öka användningen av hampa, lin och liknande växter. Ur hampa får man både ätbara frön, god olja och fiber till kläder precis som från lin. Hampa går dessutom utmärkt att odla på våra breddgrader, liksom för övrigt också lin.

Jag såg för en tid sedan ett reportage om en butik ”helt utan plast”. Jag undrar, jag. OK, inga plastburkar eller påsar, bara papper, glas och plåt till förpackningar. Glas bryts f ö inte heller ner i naturen och ska inte heller slängas där utan återvinnas, det också, aluminium likaså. Men vad för slags golv och vilken slags färg hade lokalen? Och vad för kläder har personalen? Hur betalar man? Med plastkort, kanske?

Jag håller på att slopa alla kläder och filtar av fleece sedan jag förstått att varje tvätt skickar ut miljoner micropartiklar i avloppet och köper förstås inga hygienartiklar med microplast. Sedan minst 10år har jag med mig återbrukbar kasse när jag handlar, precis som i barn- och ungdomen.

Och mina inopererade ögonlinser av plast är jag mycket glad över!

Veckans tema: Julhysteri?

Jag har själv angett veckans rubrik, Julhysteri?, och ser med både bävan och resignation fram emot de kommande fem veckorna. Bävan för att jag själv kanske grips av hysterin och resignation för att man inte kan värja sig.
Jag konstaterade att den kommunala granen i vår by redan kommit på plats även om lamporna ännu inte tänts, tack och lov. Redan för 10 dagar sen började man i den närbelägna staden montera upp granstjärnor i lyktstolparna.
Veckoslutet tillbringar jag på kurs på Hemslöjden i Landskrona som har ett stort bord med varor med 50% rabatt för att göra plats för julsakerna som kommer på plats på måndag.
I storstäderna är det enligt envisa rykten redan i full gång med julsånger i butikerna och julklappstips för att inte tala om all reklam som jag gör mitt bästa att blunda för.
Jag hinner bli trött på julen långt innan den äger rum.
EN hantverksutställningar inför julen vill jag besöka, oftast Hushållningssällskapets Skånejul som sedan många år äger rum på Hässleholmsgården i slutet av november. Längre bak i tiden ambulerade den runt på olika orter i Skåne men nu är den stationär. Men snart sagt varenda by med självaktning har en egen julmässa och kvaliteten på hantverket är högst skiftande. Dem undviker jag.
Jag har också redan hört en del börja tala om sina julföreberedelser vilket gör att jag försöker blunda med öronen. Här byts inga gardiner eller putsas några fönster för att det ska bli jul. Det ser ingen i mörkret ändå.
Ju mer det hetsas, ju långsammare blir jag och desto färre förberedelser gör jag. Handeln förutspår som alltid nya försäljningsrekord. Mina julklappar, i den mån de förekommer, består alltmer av presenter från typ Unicef som t ex vaccinpaket, katastrofpaket, varma kläder till flyktingbarn eller något annat som någon annan behöver betydligt bättre än vi i Sverige. Även de litet större barnen i släkten får numera sådana. De har redan tonvis med leksaker och kan ofta inte ens säga vad de önskar sig. Till de mindre barnen försöker jag hitta på nån upplevelse vi kan dela vid lämpligt tillfälle och för gudbarnen brukar det bli ett operabesök på jullovet. Hittills har inget barn uttryckt besvikelse för sådan gåva, de flesta vuxna har blivit lättade och glada över att slippa fler prylar. Bara ett par personer har genom åren sett ogillande ut, en sa t o m surt att ”det vet man ju att de pengarna ändå aldrig kommer fram”.
Så julhandeln tjänar inte så rysligt mycket på mig.
Robert Nyberg ger oss en tankeställare inför vissa inköp:

Jag skulle önska mindre hets och jippo före jul, helst inget alls före 1:a advent och istället att julen fick sträcka ut sig med frid och samvaro med nära och kära från julafton och framåt ända till nyår! Men då bryter ny hysteri ut med rea och klappbyten. I affärerna städas julen raskt ut som om den aldrig hade hänt.
Som det nu är springer folk sig halvt fördärvade med förberedelser i sex veckor och sen upphör allt med en knall efter annandagen.
Vart tog det vägen att julen varar till påska?
F ö anser jag att fastlagsbullar till 1:a advent är en styggelse.

Veckans tema: Invintring

Enligt SAOL betyder invintring att skydda eller ta in för vintern. Det är precis vad de flesta av oss i detta kalla land håller på med nu. Vi ställer undan trädgårdsmöblerna, tar in pelargoner och andra växter. Kanske satsar vi ett tag på ”bollkryss” eller ljung för att inte utemiljön ska bli alltför abrupt avskalad.

Naturen vintrar in sig med att fälla löv, pälsa på knoppar som ska vila till våren och alla kryp gräver ner sig.

Sommarkläderna hängs undan, långkalsongerna letas fram liksom dunkappor, mössor, vantar och halsdukar. Snart har jag stickat klart en kofta av alpackagarn jag spunnit i sommar så frysa ska jag inte. Jag har också äntligen hittat en dunkappa jag ville ha. Den fick inte vara svart, inte ha fast kapuschong (jag avskyr kapuschong), inte metallblixtlås och så måste den ha innerficka. Gissa var den fanns! Hos Gudrun Sjödén, förstås. Dessutom sydd i återvunnet tyg och fylld med återvunnet dun enligt uppgift. Jag har redan blivit kallad modig som går omkring så färgglad. Vad är det för modigt med det?

Här har de flesta krukorna ställts i växthuset med en fläkt som frostvakt, andra har redan fått plats i uterummet. I början av december brukar allt komma in i uterummet men det är skönt att ännu en tid ha litet svängrum där.

Att åka längs vägarna i bokskogstrakter bjuder på ett  varierat färgspel och idag mötte jag stolparen, dvs bilen som planterar snöpinnarna i vägkanterna. Förra vintern behövdes de inte en enda dag i våra skogiga trakter där snön inte fyger som på slätten, men man vet ju aldrig. Extremväder börjar bli vanligt så det är bra att vara förberedd även på snöoväder.

Några dagar nu är det Ljusstämning i parken på Sofiero och i morgon åker vi dit. https://sofiero.se/event/ljusstamning/

Ett ytterligare sätt att invintra sig!