fredag 29 oktober 2010

Fredagstema: När jag slutade tro på tomten/storken.

Det här med tomten och storken är för mig det knivigaste av Karins fredagsteman, hennes sista. Jag vet nämligen inte att jag trott på någondera någonsin!
Min uppfostran har uppenbarligen gått i sanningens tecken och jag tror inte mina föräldrar någonsin har försökt lura i mig nånting i den stilen. Tvärtom minns jag upplysning om hur barn kommer till från mycket späda år. Jag var med och hämtade hem mor med nyfödda tvillingar (födda på min 3-årsdag) från BB och det fanns bilderböcker som föräldrarna visade i.
Däremot minns jag att mor berättade om sin uppväxt att hon först i skolan vid ca 13 års ålder fick veta var barn kom ifrån. Då hade hon ändå flera yngre syskon. Min mormor brukade oförklarligt försvinna till en fru Pettersson och komma hem med ett nytt barn. Hur hon förklarade det vet jag inte men mor har berättat att hon den där skoldagen triumferande gick hem och sa:"Nu vet jag vad mor gör hos fru Pettersson!"

 Det skulle förvåna mig mycket om inte alla föräldrar numera upplyser sina barn om livets mysterier på ett minst lika tidigt stadium som jag blev upplyst.



Vad beträffar tomten tycker jag inte barnen ska luras heller utan veta att det är fantasier. Jag avskyr lejda tomtar med gräsliga masker. Jag tycker visst att man kan ha en utklädd tomte men det ska vara nån de små ungarna känner igen. Jag känner flera som blivit vettskrämda av en okänd tomte, det tycker jag inte är ett dugg kul. Vi brukar nöja oss med en luva på någon i sällskapet och är närvarande barn stora nog får nån av dom själv vara tomte. Nevön var kanske 5-6 när han hade fått en fin tomtenissedräkt med luva, steg in och meddelade att tomtefar hade maginfluensa så han fick komma istället.

Barn har tillräckligt med fantasi för att göra tomten till den dom vill ha alldeles själv.
Själv ogillar jag i högsta grad den fete, rödklädde med sitt hohoande. Jag tycker bättre om den gråe gårdstomten som fixar under hela året och har litet humör. Men var och en får ha sin tomte för mig!


 Nu tackar vi Karin för en utmanande månad och välkomnar Musikantas ämnen för november! De är listade nere till höger liksom alla som är med i fredagstema. Fattas du, så hojta till!
Hur det blir med mina egna inlägg under november beror på tillgången på datorkraft längs min resväg i Mittens Rike.

10 kommentarer:

  1. Jaså så barn kommer inte bara till en med postorderkatalogen då??????? Själv fick vi ju Ella nästan med tunnelbaneleverans.... haha!
    Tomten gillar jag också bäst som den lilla grå gårdstomten som kan både hälpa och stjälpa beroende på gårdsfolket. :-)
    kram!

    SvaraRadera
  2. Aha, så då kom storken inte till Skåne heller!
    Bekräftar bara min otro redan när jag var liten:D.
    Gårdstomtar skulle inte vara helt fel att ha, men som du skriver, gärna året om.
    Jag tror nog att varje barn är tillräckligt klokt att tänka själv; inte är man lättlurad fastän man är liten. Det kan till och med bli en stor besvikelse om man märker att äldre försöker tuta i en något som inte är på riktigt...för min del minns jag känslan av revansch när min bror klämde in min kusin bakom dörren; det kändes smått befriande att det gjorde litet ont i tomten som jag redan hade haft svårt att tro på, trots de vuxnas försök att få mig troende.
    Må du ha det gott i Mittens rike!

    SvaraRadera
  3. Vi tycks ha fått samma slags fostran.
    Jag fick vara tomte, tror jag var fyra år, och insisterade på att ha luciautrustning på mig - tomten var sjuk sa' jag!
    Margaretha
    som bara har tomtar på loftet

    SvaraRadera
  4. Saltis:
    Vi får nog ha en liten lektion medan tomten är vaken;-)

    Karin:
    Inte kom storken med barnen, i alla fall. På många år kom den inte alls p g a all utdikning av våtmarkerna. Nu är den på gång tillbaka i landskapet, roligt!
    Tack, jag ser fram mot min resa!

    Margaretha:
    En släng av tomtitis loftica kan vi alla ha nytta och glädje av! Som balans till den krassa verklighetsfostran vi fått.

    SvaraRadera
  5. Har heller aldrig trott på storken. Du vet, barn av 70-talet som man var...
    Allt fick man förklarat ;)
    Tomten slutade jag tro på tidigt. Tror jag klurade ut att det var grannar och kompisar till fldrarna tidigt.
    Försökte lura i tomten i Karolina, men hon avslöjade sin morbror Staffan tidigt på lukten och händerna :-)
    Men tro ville hon ju ändå, och det gör jag med ;-)
    Tror således fortfarande på tomten, hehehe!!
    HA det så underbart nu i Mittens Rike!!

    SvaraRadera
  6. Jag slutade nog att tro på tomten när jag var fem år en jul och satte ut en tallrik risgrynsgröt i trappan utanför vår våning och den kom in igen orörd på morgonen...

    När bröderna sen var små var alltid min farfar tomte. Han var så speciell och bullrande så det var aldrig någon som misstog sig på att det var han som var tomte, inte ens de små bröderna :-) Dessutom talade han genuin småländska vilket var ett annat av hans många särdrag!

    Nu är det inte många dagar tills du reser till Kina. Jag hade SÅ gärna velat följa med!

    PS. Har bett om ursäkt på Pettas blogg för min förväxlingsfadäs...

    SvaraRadera
  7. Annika:
    Sjuttiotalsungar fick stå ut med en hel del verklighet tidigt, haha! Vad ska jag då säga som är 40-talist?
    Tack,jag ser fram mot min resa!

    Musikanta:
    Inte behöver du be om ursäkt!!
    Många har nog stärkts i tron på tomten när gröten de satt på trapppan ätits upp av nån förbipasserande fyrbening! Men in i trappuppgångar kom nog varken tomtar eller djur.

    SvaraRadera
  8. Jag tror också de flesta föräldrar berättar ganska ärligt för små barn, fast kanske inte lika grafiskt som jag berättar om på min blogg idag. Tyvärr, 70-talet rules! :)

    SvaraRadera
  9. Tomtar och troll i skogen finns alltid runt i kring oss. Jultomten är något helt annat! Lite kul, mys och bus som hör julen till tycker jag men visst kan det gå till överdrift....
    Hoppas att du får en underbar resa där borta i Kinesland! Sova gott lär du väl göra i alla fall....;D

    SvaraRadera
  10. Gårdstomtar gillar jag :-) Och visst sk tomten vr känd och inte skrämmas!

    SvaraRadera