tisdag 15 november 2011

Shangri-la 1

Staden Zhongdian i norra Yunnan bytte för 10 år sedan namn till Shangri-La efter den mytiska sagoplatsen i James Hiltons roman "Lost Horizon" från 1930-talet. Avsikten var naturligtvis att dra ytterligare turister till platsen som är porten till Tibet, har övervägande tibetansk befolkning och annars är mest känd för klostret Songzanlin (stavningen varierar kraftigt!), byggt på 1600-talet av den femte Dalai Lama. Klostret kallas ibland "Lilla Potala-palatset" eftersom det liknar det riktiga Potala i Lhasa. Numera befolkas klostret av ca 600 buddistmunkar.
Shangri-la ligger på dryga 3000 meters höjd och när man kommer ganska direkt från den skånska havsnivån känner man av den tunnare luften. Vi anlände en tidig morgon med flyg från Kunming och efter en frukostförstärkning på ångkokta dumplings inhandlade i ett hål i väggen begav vi oss till Songzanlin. Alla tillhölls att gå väldigt sakta uppför de branta trapporna. Uppmaningen var ganska onödig, man flåsade som en blåsbälg efter bara några steg. Jag hade faktisk noterat att pulsen steg redan när man steg ur flygplanets tryckkabin och kunde överbevisa flera reskamrater att deras också gjorde det fast man hävdade att man inte kände det. Redan på flygplatsen erbjöds man köpa syrgas i plåtflaskor för 45 yuan. Inne i stan kostade de 25 yuan och flera inhandlade sådana och hävdade att ett par sniff kom dem att känna sig bättre. Min yrkeserfarenhet av den kortvariga effekten av ett par andetag oxygen fick mig att spara in den utgiften.
Vår lokalguide, Tasji, visade oss runt i den stora tempelsalarna och berättade om de olika väggmålningarna om Buddha och hans läror och olika visa män och kvinnor. Man fick inte fotografera inomhus, tyvärr, inte ens utan blixt.
Att Tasji själv var troende buddist framgick både av hans sätt att berätta och att han tre gånger knäföll och bugade till marken inför den största Buddhafiguren.
Vi fick av honom också stränga order att bara gå runt i templen medsols och att absolut inte trampa på trösklarna - då trampade man på Buddhas axlar!
Man fick naturligtvis inte se munkarnas boningar inifrån, men det framgår väldigt tydligt att det inte är fråga om någon lyx! Reparationer och bygge pågår överallt - med synnerligen primitiva metoder. Klostret for mycket illa under kulturrevolutionen som så mycket annat i Kina och med tanke på hur myndigheterna förtrycker Tibet har såklart inte heller de tibetanska och buddistiska grupperna här det inte heller lätt. Antagligen är turistströmmen ganska nödvändig för att underlätta i någon mån.



Litet irriterande är den kinesiska (o)vanan att ge oss en liten bit på engelska men resten bara på kinesiska. Särskilt retar det mig dock på omslaget till fina tidskrifter med lockande rubriker på engelska men hela innehållet sedan bara på kinesiska.

Anblicken är praktfull ..

..och området mycket stort.





När man kommit upp ett stycke blir utsikten magnifik men byggnadernas skick också avslöjad.

 

Flest munkar i de röda skynkena såg vi inne i templen där man inte kunde fotografera dem-



Trapporna är MYCKET branta.



Tasji


För mig som inte gillar att gå nerför var nedmarschen inte behagligare alls även om jag inte blev lika andfådd.



Byggen pågår överallt, här öser man sand i en korg att bära på ryggen!

Kvinnan tycks van att fotograferas och låter sig inte bekomma, tvärtom bjuder hon på ett leende..

..och säkrar remmen om huvudet..


..innan hon kilar upp för de smala brädorna med sin last!

Väl nere fick jag syn på denna kvinna i sin vackra dräkt. Under kunde man skymta jeans och högklackat!

Efter dagens tidiga fysiska ansträngning smakade det gott med mat på detta etablissemang som värmdes av glödeld mitt på golvet.

En hot-pot med rykande soppa var inte heller fel i det litet kyliga vädret.

Alla lät sig väl smaka..

..och nya rätter kom hela tiden in.















5 kommentarer:

  1. Vilka äventyr du har varit på!
    Jag blev öm i hela kroppen när jag såg hur den sandbärande kvinnan gick på spången....hon torde inte ha problem med nattsömnen så tillvida att hon inte har ont i ihopträngda kotor. puh...
    En ny trendklädsel kanske, med pälsklänning på jeans till högklackat. Mycket intressant allting!
    Tack Olgakatt!

    SvaraRadera
  2. Och jag blir så sugen på maten ni fick äta...
    mmm...
    Och jag vet vad du menar med att gå nedför trappor, det tar ordentligt på knäna. USCH!
    Tunn luft är inte så lätt att tas med.
    Trevlig läsning och fina bilder!

    SvaraRadera
  3. Fantastiska bilder!!! Verkligen! Så otroligt vackert men jag förstår att det inte är särskilt rika människor som lever här. jag hoppas att den turism som kommer kan göra att de får det något lite bättre ändå. Ett mycket hårt liv med tunga lyft (tänker som Karin på kvinnan som släpade tungt) och att bo i det klimatet (för jag gissar att det blir rätt kyligt särskilt om nätterna när man är så högt upp). Maten såg dock mycket god ut! Och jag förstår att det måste varit en upplevelse för er alla!
    Tack för att du visar dina fina bilder!
    KRAM!

    SvaraRadera
  4. Väldigt intressant och roligt att se bilderna från ett för oss helt okänt Kina. Hade nog haft svårt med andningen och trapporna dock om jag hade varit med.

    Reagerade precis som övriga kommentatorer på bilderna av kvinnan med sandsäcken på ryggen och konstaterade att kvinnoförtrycket finns överallt runtom i världen. Hade varit bättre om kvinnan grävt och mannen burit i stället...

    SvaraRadera
  5. Karin:
    Väl bekomme! En annan värld är det verkligen och man får gott om tankeställare att ta med sig på vägen.

    Annika:
    Det är inte mest knäna som gör att jag att inte gillar nedförtransport. Det mesta sitter mellan öronen! Åker jag skidor tar jag av mig laggarna i nedförsbackar och GÅR ner, haha. Upp brukar gå utmärkt. Som man förstår är slalom eller annan utförsåkning inte min tekopp.

    Saltis:
    Nej, här syntes ingen lyx alls. Man är enormt beroende av jakarna, ungefär som samerna är av renarna - eller var tills för kort tid sedan. Landskapet är andlöst vackert och man förstår varför namnet Shangri-La har applicerats på området.

    Ingrid:
    Även mannen kånkade på sand, jag tror de hjälptes åt ganska jämställt just i det här fallet. Annars sägs det om de flesta minoriteterna i Yunnan att kvinnorna arbetar hårt med jordbruket och männen tar hand om te-och hästtransportvägen. Den senare är väl avsomnad medan det hårda kvinnoarbetet består... Dock finns det en utpräglad matriarkat-kultur inom Naxifolket som är verkligt intressant.

    SvaraRadera